Genom alla levande väsen går det en bärande kraft. Den är närvarande i växternas utveckling, i djurens liv, i människans liv, och den är närvarande i allt liv på de andliga eller kosmiska tillvaroplanen. Ja, det skulle över huvud taget inte kunna existera något liv utan denna krafts existens. Denna kraft är detsamma som "den absoluta kärleken". Denna realitet utgör världsalltets absoluta grundton. Det finns inte en enda rörelse, inte en enda liten vindpust, som inte är med och utför en eller annan kärleksplan i världsordningen. Ja, även djurens dräpande liv, detta att de måste inta varandras organismer som föda, är ett led i kärleksplanen. Detsamma gäller den ännu mycket större utvecklingen av den dräpande principen hos människorna. Här är det inte ens en gång en livsbetingelse, och ändå är det ett led i samma grundton. Till detta kommer alla existerande olyckliga öden, sorger och bekymmer, ja, kort sagt allt det som vi kallar "mörkret". Allt som över huvud taget existerar av mörker och lidande är i sin högsta analys ett led i kärlekens domän. Utan detta led i världsalltets struktur skulle varje livsupplevelse vara totalt omöjlig. Vi skulle aldrig någonsin ha kunnat se dagens ljus, vi skulle aldrig någonsin ha fått de ljusupplevelser som utgör våra skönaste minnen, vi skulle aldrig någonsin ha upplevt det vi i dag kallar naturen med sina vintrar och somrar, sina färgglada sommarängar, sina böljande sädesfält och de gröna skogarna. Vi skulle aldrig ha sett varken en morgon- eller aftonrodnad, vi skulle aldrig ha sett det äventyr som heter "djurriket", liksom vårt eget jags eviga existens skulle vara totalt utan liv, utan upplevelse, utan glädje och lycka, utan salighet.

Att alla levande väsen är odödliga, har jag förklarat i analyserna i mitt huvudverk Livets Bog. Jag ska därför inte uppehålla mig vid detta ämne här. Jag ska i stället endast understryka, att när alla levande väsen är odödliga, så har de alltså haft en tillvaro före sitt nuvarande fysiska liv, liksom de kommer att ha en tillvaro efter detta nuvarande livs upphörande. Hur har denna tidigare tillvaro utformat sig, och på vilket sätt kommer den efterföljande tillvaron att utforma sig? Principen i den tidigare såväl som i den efterföljande tillvaron kan på ett utmärkt sätt besvaras och bekräftas av livet självt. Tittar vi på mänskligheten, kan vi inte undgå att se att alla dess individer var för sig utgör ett slags företeelse som är ofärdig. De utgör således var för sig något som är under skapelse eller håller på att fullkomnas. Om vi iakttar vilken människa som helst, blir vi vittne till att det finns människor som är mer fullkomliga, och några som är mindre fullkomliga än den människa, utifrån vilken vi gör vår iakttagelse. Naturligtvis kan vi också bli vittne till att det finns människor som varken står över eller under samma väsen vad gäller fullkomligheten i skapelsen. Varför är inte dessa människor identiska? Det kan inte vara något i det nuvarande livet som är huvudorsaken till denna skillnad. Det är heller inte den fysiska åldern som är orsaken till skillnaden. Den finns i lika hög grad hos barn som hos vuxna. Människornas mer eller mindre färdiga eller ofärdiga tillstånd är därför att betrakta som medfödda. Men de kan inte heller ha ärvt begåvningen från föräldrarna, eftersom barnen i vissa fall är mer färdiga eller fullkomliga än dessa. Deras fundamentala medvetandestandard kan således endast härstamma från väsendenas egna, tidigare fysiska liv.

Vi blir därför nödsakade att erkänna att väsendena är under utveckling, vilket alltså är detsamma som skapelse. Men de är inte lika långt framme i denna skapelse och kan således inte heller vara lika fullkomliga. Inget väsen kan säga om sig själv att det är det mest fullkomliga väsen som finns, och inte heller att det är det mest primitiva. Det kommer alltid att finnas några som är mer fullkomliga, och några som är mindre fullkomliga än man själv. De minst utvecklade människorna inom mänskligheten är naturmänniskorna i djunglerna. Från dessa väsen ser vi väsen på mer och mer fullkomliga mentala och kroppsliga utvecklingssteg upp till den moderna, intellektuella och humana kulturmänniskan. Och inom dessa grupper hittar vi människor, som i utveckling i hög grad står över den allmänna utvecklingsstandard, som flertalet representerar. Och går vi nedåt på utvecklingsskalan inom mänskligheten, kommer vi till apmänniskorna. Dessa steg går vidare nedåt i djurriket, och djurrikets väsen har utgått från växtriket, som på nytt är på väg att träda in från de andliga världarna.

Alla levande väsen inom våra vanliga sinnens räckvidd är således på vandring från ett mindre fullkomligt till ett mer fullkomligt tillstånd. Och heter det inte i de högre världsreligionerna, att man ska bli human, man ska lära sig att älska sin nästa, man ska förlåta sin nästa osv. Vad är dessa uppmaningar annat än ett uttryck för den väg utvecklingen tar? Och är det inte just efterlevnaden av dessa uppmaningar eller påbud som lovar väsendena en ljus och lycklig tillvaro, lovar dem paradiset, lovar dem att bli ett med Gud osv.? Vi kan således inte undgå att se, att väsendena är på vandring från primitivitet till intellektualitet. Men eftersom väsendena således är under utveckling från ett primitivt tillstånd fram till ett färdigt tillstånd, ser det ut som om denna skapelse en gång måste ha börjat. När väsendena är odödliga och därmed eviga, måste de ju ha existerat även innan denna skapelse började. Varför har då väsendena inte blivit fullkomliga under denna eviga tillvaro för länge sedan? Varför är några väsen i dag så primitiva, att deras skapelseprocess inte kan ligga så förfärligt långt tillbaka i tiden? Vi måste här lära oss förstå, att väsendena har uppnått att ha blivit fullkomliga ett otal gånger under den evighet som ligger före deras nuvarande tillvaro, på samma sätt som den fullkomlighet, som de nu är i färd med att utveckla sig till att uppnå, inte kommer att vara evig. Denna fullkomlighet är ett skapat ting, och absolut inget som helst skapat ting, oavsett vad det än må utgöra, kan vara evigt. Den skiljer sig således från sitt upphov genom att vara tids- och rumsdimensionell, medan upphovet är evigt. Därför måste detta upphov, som utgör en evig existens, uppleva en förnyad fullkomliggörelse av sin mentala eller medvetandemässiga struktur, varje gång denna har levts ut.

Lagen för all slags upplevelse är således att den inte är evig. Detta får vi bekräftat i vårt dagliga liv. När vi är hungriga äter vi och blir mätta, men mättnaden betyder inte att vi aldrig mer behöver äta. Hungern infinner sig om och om igen och kräver en motsvarande upprepning av mättnaden. Människorna känner också hunger på andra områden än just födan. När människan får ett begär efter att ägna sig åt en speciell intressesfär, försöker de att få en möjlighet att ägna sig åt den. Därmed blir de mätta på den, och begäret eller den mentala hungern riktas mot nya intressesfärer, för att också dessa ska bli mättade och så vidare. När mänskligheten eller de levande väsendena nu är inne i en utveckling som leder dem mot det högsta fullkomliggörandet i livsupplevelse och sätt att vara, är det samma princip, hunger- och mättnadsprincipen, som gör sig gällande. De hungrar efter en högre och fullkomligare tillvaroform, och de kommer att uppleva denna tillvaro och därmed bli mätta på den. Men mättnad leder ju människorna mot en ny intressesfär. Men denna intressesfär kan inte vara densamma som de är mätta på. Det måste vara dess motsats eller kontrast. Efter att ha vistats i ljuset i evinnerliga tider, uppstår hunger eller ett begär efter att uppleva dess motsats. Motsatsen till ljus kan endast vara mörker. Och människan leds då på samma sätt mot mättnaden av denna intressesfär, som hon leddes mot mättnaden av ljusets sfär.

På så sätt upplever de levande väsendena sina eviga liv i form av en skiftande kulmination i ljusupplevelse och kulmination i mörkerupplevelse. I kraft av denna skiftande ljusupplevelse och mörkerupplevelse blir deras eviga tillvaro uppdelad i kretslopp. Varje gång väsendet har uppnått kulminationsupplevelsen i mörkret och kulminationsupplevelsen i ljuset, har de alltså passerat ett kretslopp och börjar på ett nytt motsvarande kretslopp och så vidare. Då dessa kretslopp inte utgör en kopia eller en likadan upprepning av de tidigare kretsloppen, utan kommer att ligga på ett högre plan, har jag givit dem namnet "spiralkretslopp".

Då dessa spiralkretslopp utgör ett upprätthållande av väsendenas eviga livsupplevelseförmåga, utgör de således livsbetingelsen för all upplevelse av liv. Utan denna speciella förnyelse- och upprätthållandestruktur, skulle all upplevelse av liv vara en omöjlighet. Men denna kosmiska reglering av väsendenas tillgång till manifestation av ljus- och mörkerupplevelserna är inte tillräcklig. Väsendena måste också få tillgång till att kunna skapa ljuset och till att kunna skapa mörkret. Ty utan möjligheten att kunna skapa och uppleva dessa båda kontraster fram till kulmination, kunde väsendena ju aldrig någonsin bli till människan som Guds avbild. All förnimmelse och därmed livsupplevelse beror uteslutande på kontraster. Där det inte finns några kontraster, finns det absolut inga för förnimmelsen tillgängliga detaljer. Och utan detaljer ingen förnimmelse eller livsupplevelse. För att livsupplevelse ska kunna äga rum, måste det skapas kombinationer av ljus och mörker i alla dess aspekter. Och det är dessa kombinationer som utgör väsendenas tankeklimat och som manifesteras genom deras uppträdande mot medväsendena och deras uppenbarelse i fysisk materia. Och det är dessa uppenbarelser som utgör den för sinnena tillgängliga fysiska världen. Men ingen manifestation eller skapelse kan äga rum av sig själv. Den måste ske med hjälp av organ. Dessa organ måste ha ett upphov, från vilken de dirigeras. Dessa organ är de levande väsendenas organismer, själsliga eller andliga såväl som de fysiska. Och genom dessa väsens manifestationer kan vi nu se såväl kretsloppets princip som manifestationerna eller ljusets och mörkrets skapelse. Vi kan också se hur det så kallade "onda" och det så kallade "goda" skapas, och den roll som dessa två skapelser spelar i väsendenas livsupplevelse.

Hela denna skapelse av det levande väsendets livsupplevelse och manifestation befordras av två stora huvudorgan, som är manifestationen av den maskulina och den feminina principen. Dessa två kosmiska organs skiftande förhållande till varandra bestämmer all livsutveckling och upplevelse hos sitt upphov, det levande väsendet. De är bägge närvarande i varje levande väsen. Det är dessa två polers speciella förhållande till varandra i väsendet som bestämmer om det är en man, eller om det är en kvinna, om det är ett honkönsväsen, eller om det är ett hankönsväsen. Samma poler bestämmer om man är växt, djur eller människa. Och det är i kraft av dessa två poler som kärleken, universums grundton, upprätthålls liksom det också är dessa båda poler som bestämmer människans upplevelse och manifestation av kärleken, och att hon därmed kan komma i kontakt med universums grundton eller själva Gudomens medvetande.

För att livsupplevelse ska kunna äga rum för väsendernas eviga jag, är det nödvändigt att objektet för denna upplevelse, vilket alltså vill säga "livet", måste framträda i kontraster. Livsupplevelsens mål är att ge det eviga jaget en upplevelse av kulminationen av sunt välbefinnande och det härav följande absoluta välmåendet vad beträffar kunskap och uppförande, som gör väsendet till en sol för sin omgivning. Det är uppfyllandet av detta mål som gör det eviga jaget till "människan som Guds avbild, honom lik". Men för att en sådan gudomlig livsupplevelse och ett sådant sätt att vara ska kunna förnimmas och skapas, måste dessa jag få tillgång till upplevelsen av dess diametrala motsats. Denna motsats måste vara en tillvaro där väsendet inte direkt är till glädje och välsignelse för sin omgivning, utan tvärtom, så att säga, utgör en sådan direkt motsats till detta uppträdande, att det är en dödsfiende för sin omgivning. Dess uppträdande skapar dödsfruktan, lemlästning, sjukdom, nöd och elände, sorger och bekymmer. Dessa två stora motsatta livsupplevelsetillstånd upplever de eviga jagen i de kosmiska spiralkretsloppen. Dessa markeras ju genom att de innehåller en kulminationszon för mörket och en kulmination för ljuset. Dessa två livsupplevelsesfärer skapas uteslutande i kraft av de båda sexuella polernas förhållande till varandra i det levande väsendet.

Det är denna begynnande livsepok, som i symbolisk form kommer till uttryck i Bibelns berättelse om Adam, paradisets trädgård och Evas skapelse. Då det levande väsendet är evigt, kan det absolut inte ha någon som helst början. Det kan bara ha en början och ett slut i livsupplevelsens avsnitt eller epoker för att ge plats åt nya upplevelseepoker. När Bibeln uttrycker att Adam befann sig i paradisets trädgård, där det över huvud taget inte existerade något "ont" – lejonet gick vid sidan av lammet, och allt andades absolut fred och lycka – så uttrycker detta principiellt den tillvaroform som väsendena befinner sig i under slutepoken av ett tidigare spiralkretslopp. Det är denna slutepok som uttrycks som "salighetsriket" i Livets Bog. Det är detta rike som uttrycks som paradiset. Här är alla väsen dubbelpoliga, men har levt ut kraften av detta tillstånd på det yttre planet. De lever endast i sina minnen från sina upplevelser i den spiral, som de således nu är på väg att lämna för att ingå i en ny spiral. Dessa väsen har för länge sedan mist förmågan till yttre manifestation på grund av upplevelsen av detta dubbelpoliga tillstånds högsta lycka och salighet intill övermättnad i de andliga tillvaroplanen, som befinner sig högt över den fysiska tillvaron. Därför måste de nu helt från botten börja inkarnera i fysisk materia, för att i denna utveckla organismer och förnimmelseorgan för att åter kunna uppleva i den yttre världen. Dessa begynnande nya väsen ser vi här på jorden utgöras av "växtriket". Växtrikets jag utgör alltså var för sig den från salighetsriket och in i växtriket inkarnerade "Adam". Denne Adam har naturligtvis inte något särskilt fysiskt medvetande. Detta ska han nu få inblåst genom den fysiska världens allehanda klimatförhållanden och fysiska livsbetingelser. Men även om denne Adam inte har något yttre fysiskt medvetande utöver att kunna ana detta yttre tillstånd i form av behag och obehag, har han i gengäld hela sin minnesvärld från en tidigare spiral att leva i. Denna andliga tillvaro blir således växtens eller denne Adams dagsmedvetande.

Denne i den yttre världen ännu nästan medvetslöse Adam ska nu förvärva sitt nya medvetande genom upplevelsen av mörkrets kontraster – han står ju på tröskeln till den del av spiralkretsloppet, i vilken väsendet ska tillägna sig upplevelsen av kulminationen av mörkret och därigenom förmågan till att uppleva ljusets kulmination i den sista epoken i det nya spiralkretsloppet. Men för att väsendet ska kunna uppleva mörkret, måste det skapas en betingelse för att det ska kunna uppleva situationer, där det inte kan älska sin nästa som sig själv. Det är denna situation som uttrycks i Bibeln, där denna låter Gud säga, att det inte är gott för människan att vara ensam. Det som här uttrycks med att vara "ensam", är i verkligheten detsamma som att säga: Det är inte gott för människan att endast utgöra en enda sort. Det måste också skapas en sorts människor, som det blir en livsbetingelse att intressera sig för och hålla av, och en sort mot vilket det finns ett avståndstagande, och som man därför inte kan älska. Genom att införa ett sådant tillstånd bland de väsen som utgjorde Adam i paradiset, kom det att uppstå rivalitet, avundsjuka och svartsjuka, som är roten till det onda i världen. Genom detta införande blev det möjligt för väsendena att kunna skapa och uppleva det sinnestillstånd som måste sluta med det djävulsmedvetande som kan förorsaka allas krig mot alla eller domedags- eller ragnaröksepoken.

Men hur skapades detta tillstånd? Ja, här kommer vi tillbaka till Bibelns symboliska förklaring om att Gud lät Adam falla i en djup sömn. Samtidigt tog han ut ett revben ur Adam och förvandlade det till en kvinna, som Bibeln ger namnet "Eva". Naturligtvis är denna förklaring bara en symbol över något som verkligen ägde rum, och som också äger rum i detta nu och som kommer att äga rum i all evighet. Men det är en genial symbol. Den kan uppfattas av den mycket primitiva eller ännu naiva människan som bokstavlig, men för den utvecklade människan ger den en strålande logisk förklaring på Eva-mysteriet. Att Gud lät Adam falla i en djup sömn visar oss Adam i växtväsendets tillstånd. Växtväsendena är i en mycket stor utsträckning sovande väsen. De kan i bästa fall endast ana behag och obehag genom sitt ännu mycket ofullkomliga fysiska organismtillstånd. Utöver att ana har de inte något vaket dagsmedvetande på det fysiska planet. I denne sovande "Adam" eller dessa sovande väsen, som ursprungligen var dubbelpoliga, stagnerar den ena polen i hans inre, som alltså är växtens inre. Hos en del väsen stagnerar den maskulina polen och den feminina polen börjar växa. Med denna utveckling blir Adam, vilket vill säga det ursprungligt kosmiska väsendet, ett "honkönsväsen". Hos andra sovande Adamväsen eller växtväsen är det den maskulina polen som börjar växa, för att till sist behärska väsendernas medvetande. Och dessa väsen blir till ett "hankönsväsen". Vi ser således här att Evas skapelse är en inre organisk förvandling av "Adam". Denna förvandling resulterar i "hanväsendets" och "honväsendets" skapelse. Begreppet "Eva" uttrycker således kosmiskt sett inte endast honkönsväsendets eller kvinnans tillblivelse, utan representerar i lika hög grad hankönsväsendets eller mannens skapelse. Begreppet "Adam" motsvarar det kosmiska väsendet i en spiralepoks slutfacit, då det är på väg att inträda i en ny spirals begynnelseepok. Och därefter befinner sig väsendena nu i ett tillstånd, då de blir mer och mer predestinerade till att göra det som Bibeln uttrycker som "syndafallet", men som vi här kommer att förstå inte är något "syndafall" i kosmisk mening, utan en absolut livsbetingande nödvändighet för att det levande väsendet åter kan få uppleva en kolossal tidsepok i kulminationen av Gudomens strålglans längre fram.

Som tidigare nämnts används alla krafter i väsendena till att utveckla väsendena fram till att kunna bli ett dräpande väsen. Efter hand som växtväsendet utvecklar sig, ser vi väsen som redan här kan utveckla den dräpande principen, och vi kallar dessa växter för köttätande. Att utvecklingen skulle gå i den riktningen för den förändrade "Adam", från dubbelpolighet till enpolighet, bekräftar också Bibelns symboliska ord. Här omtalas just "syndafallet". Vad är "syndafallet" i realiteten för en företeelse? Det är det symboliska uttrycket för felmanifestationer. Verklig "synd" finns överhuvudtaget inte. Allt som kommer in under begreppet "synd" eller "det onda", kan uteslutande skapas av kosmisk okunskap. Alla existerande handlingssätt kan endast existera som uttryck för sitt upphovs speciella medvetandetillstånd och utvecklingssteg, vilket i sin tur är detsamma som ett uttryck för det aktuella väsendets ofärdiga medvetandetillstånd. Utifrån detta mer eller mindre ofärdiga medvetandetillstånd handlar alla levande väsen, som inte har blivit färdigutvecklade människor. De färdiga människorna kan naturligvis endast handla utifrån att de följer själva livslagen, nästakärleken. Men människorna lever i den övertron, att ofärdiga handlingar är "synd". Och de uppmuntras till detta i vissa religiösa samfund – även i kristendomen har man den uppfattningen och räknar med att dessa "syndiga" handlingar leder till evig förtappelse och straff i helvetets eld efter döden, liksom man då också fysiskt sett kallar vissa ofullkomliga människor för "förbrytare" och straffar dessa med såväl avrättning som fängelse och livslång inlåsning.

Det är som nämnts dessa misstag, som uppfattas som "syndafallet". Men det var ju just detta, som var det tillfälliga målet med "Evas skapelse" eller polförvandlingen, och som gjorde väsendet till ett enpoligt väsen, så att det inte alls hade några förutsättningar att vara kärleksfull i verklig mening. Däremot blev den dräpande principen en livsbetingelse för väsendet. Hur skulle rovdjuren kunna leva, om de inte kunde få tillgång till kött? Hur skulle växtätarna kunna leva, om de inte fick tillgång till att dräpa växter? Och hur skulle väsendena bli fria från de därav följande mer eller mindre dräpande verkningarna? Det är ju bara de allra högst utvecklade människorna, människor, som har nått fram till dubbelpoligheten och har blivit fullkomliga människor som Guds avbild, honom lik, som helt kan leva av en föda fri från dråp. Köttet kring kärnan i de mogna, ätliga frukterna är tänkta för den färdiga människan, och denna föda ger absolut inga olyckliga verkningar.

Då dessa begynnande väsen i den nya spiralen inte hade någon särskild förmåga att kunna älska varandra, skulle deras tillvaro ha varit totalt glädjelös, om den över huvud taget hade kunnat existera. Men mitt i denna mörkersfär fick väsendena tillgång till att uppleva en ljusglimt från det paradis, som de hade lämnat. I kraft av sin polkonstellation som enpoliga, var de skapade till att kunna älska väsen av det motsatta könet. Den kärlek som här kom till uttryck, var ett på konstlat sätt skapat organiskt tillstånd. Med hjälp av funktioner och skapelsen av sekret i den fysiska organismen skapades en hunger efter ett samliv, ett parningstillstånd, med ett väsen av motsatt kön. Och när det fick gensvar hos ett sådant väsen, uppstod den starka sympati, som blev till äktenskap och till befordrandet av fortplantningen och beskyddandet av avkomman, så att väsendena kunde fortsätta få fysiska organismer när de skulle inkarnera från det andliga planet till det fysiska planet. Att detta tillstånd inte är kärlek, visar sig på det sättet att den inte är villkorslös. Den fordrar just den ömsesidiga förälskelsen hos den andra partnern, annars blir parningstillståndet eller äktenskapet olyckligt. Men det är först senare i utvecklingen, som det på allvar är tal om olyckliga äktenskap. Djuren lever lyckliga i sina äktenskap eller parningsmässiga samliv på ett annat sätt än människorna. Men det har också sina orsaker, som är inräknade i den gudomliga planen med Guds skapelse av människan till sin avbild.

Då djuren inte har den stora tankeförmåga som människan har utvecklat sig fram till, och inte som människan har bekymmer för morgondagen eller sörjer över det förflutna, utan huvudsakligen lever i nuet, lever de endast för parningen och sin avkomma och är mycket lyckliga. Trots att de konstant måste vara på sin vakt mot sina dödsfiender, som förföljer dem eftersom deras organismer kan tjäna som föda, så tänker de inte på det. Det gör de bara i det ögonblick när det sker något dramatiskt, och ett väsen blir dödat av en överlägsen fiende. De djur som blir vittne till det, glömmer det snabbt, så snart dramat är över. Naturligvis kan det väl vara lite smärtsamt för väsendet om det berövas äkta makan eller avkomman, men förmågan att sörja är ännu inte särskilt vanligt förekommande hos djuren. Därför är djuren mycket lyckligare än människorna. Men de har ju, som vi ska se, inte heller kommit så långt bort från paradiset och ner i mörkret som människan.