Vi har passerat vintersolståndet och har gått in i ett nytt årskretslopp. Vad som ska ske med var och en av oss under detta nya år, är det väl inte särskilt många som vet. Det är nämligen något som ligger öppet och är bestämt för länge sedan eller iscensatt av vår egen vilja. Den eller den vet inte om han eller hon under det nya året ska drabbas av den eller den olyckan eller det eller det lidandet, liksom samma väsen inte heller vet om det ska få uppleva den eller den glädjen eller det eller det välbehaget. Det nya året kan för det enskilda väsendet bli en period av stora ljusa och lyckliga upplevelser, men det kan också bli en period av upplevelse av stort mörker. Då människorna i allmänhet vid det nya årets början alltså är ovetande om vad detta år ska föra med sig av gott eller ont för dem, av behag eller obehag, har de bara hoppet att leva på. De hoppas allesammans på ljus, välbehag och välbefinnande. Och vi stimulerar detta hopp genom att önska varandra ett "gott nytt år".

Hoppet är den sista rest av ljuset från paradiset eller den högre värld som väsendena i Adams och Evas gestalt har lämnat. Det är det ljus i mörkret som aldrig någonsin kan släckas. Begreppet "hopplöst" kan inte användas på det levande väsendets framtid. Den kan nämligen aldrig i någon som helst situation vara "hopplös". Det är endast ett skapat ting som kan vara "hopplöst". En kostym kan vara så sliten att det inte ens håller för att lappas, utan går sönder runt omkring lapparna. Att lappa en sådan kostym är hopplöst, vilket alltså vill säga att detta faktum motbevisar förväntningen om att det kan tjäna något till att lappa. Här kan alltså inte uppstå någon förväntan, som ju är detsamma som hoppet. Samma sak gör sig gällande för varje bruksföremål. En maskin eller ett redskap kan vara så utslitet och så överreparerat, att det är hopplöst att reparera ytterligare. Men ett väsen med en sådan kostym, en sådan maskin eller ett sådant redskap hoppas dock på att kunna tillägna sig nya föremål i stället för de utslitna, även om han för ögonblicket inte kan se hur det ska gå till. Ett mörker eller obehag kan aldrig någonsin gå så djupt att det utplånar hoppet i människans inre. Tingen kan förgå, men hoppet om att tillägna sig nya saker som kan ersätta de obrukbara, existerar i väsendet oavsett om det vill erkänna det eller inte. 

Det finns ju människor som i en given obehaglig situation tycker om att hävda att det inte finns något hopp för dem, men dessa människor ljuger antingen medvetet eller omedvetet. Det som de kallar hopplöst är den omständigheten att de för ögonblicket inte kan se hur de ska räddas ur den obehagliga situationen, och då är det lätt att beteckna denna som hopplös. Men innerst inne hoppas dessa väsen i alla fall på en befrielse, ja, även ett självmord är ju i en sådan situation baserad på ett hopp om ett tillstånd som är att föredra framför den situation som väsendet befinner sig i. Ett väsen kan också ha en obotlig sjukdom som snabbt leder mot organismens eller kroppens undergång, mot det vi kallar "döden", och situationen är således kroppsligt sett hopplös, men bakom denna hopplöshet brinner ändå en liten låga från paradiset. Väsendet hoppas också här på att kroppens undergång inte betyder utplåning eller tillintetgörande av det självt. Det hoppas i själva verket på ett liv i en värld bortom denna. Men det betyder inte att alla kommer att erkänna detta hopp, ja, väsendet försöker ibland docera både inför sig självt och andra, att det absolut inte tror på någon annan tillvaro, och man hör det säga den kända frasen: "När man är död så är man död, och då finns det inget mer". Men denna hopplöshet är en inbillad eller självsuggererad hopplöshet. Den är en ren och skär illusion. Hoppet är nämligen en inbyggd kosmisk organisk process som omöjligt kan stoppas. 

Hoppet är alltså inte någon inbillning, utan är en lika realistisk organisk funktion som synen och hörseln, men bara med den skillnaden att den är av själslig eller psykisk art, avsedd att i en särskild grad träda i funktion, när alla andra bärande funktioner saknas. Hoppet är således en liten paradisisk eller kosmisk ljuslåga, som väsendet förnimmer som en aning eller förväntan om ett större ljus. Det är en av de organfunktioner som är evig och har säte i själva övermedvetandet. Det är således sörjt för att alla levande väsen, alltefter deras tillfälliga medvetandemässiga behov, har hoppets låga lysande i sitt inre, och som i särskild grad skruvas upp till starkt ljus i situationer där andra sinnen inte kan hålla ute mörkret. Vi har alltså alla med oss i livet en liten lysande låga från paradiset, en liten låga av livets eviga, stora ljus, en liten låga från själva Gudomens egen eviga strålgloria. Men som vi redan har varit inne på, kan denna lilla låga ibland döljas bakom självsuggererade föreställningar, och vi kommer i disharmoni med detta lilla himmelska ljus i vårt inre. Hoppet är en kosmisk organfunktion som i varje mörk situation utlöser en förväntan om ljus i detta mörker, en befrielse från eventuella obehag.

Hoppet är på så sätt i sig självt en inre ljuskraft som når fram till dagsmedvetandet. Och först här blir denna ljuskraft iklädd tanke och får ordform. Hoppet får alltså en yttre dagsmedvetandemässig bokstavsform. Då denna bokstavsform ju skapas av de tankearter som på detta område behärskar väsendet, blir hoppet här till ett konkret begär eller en önskan. Det kan således få sig självt att hoppas så starkt på att få den eller den anställningen, att hoppet till och med har blivit ett begär, en längtan eller en hunger. Om väsendet sedan inte får den önskade ställningen i livet uppstår en medvetandemässig katastrof, nämligen det själsliga kval vi kallar "besvikelse". När en sådan besvikelse inträder, anser individen att hoppet har brustit, men det är i själva verket inte riktigt. Hoppets låga är i verkligheten helt oberörd. Det som har brustit är den tankeföreställning detta väsen hade skapat med hjälp av hoppets kosmiska låga eller energi. Väsendet kan således med sitt väsen eller sin tankefunktion göra hoppet till en förberedelse för besvikelse. Man kan alltså hoppas riktigt och man kan hoppas felaktigt. Hoppas man riktigt kommer man aldrig att kunna råka ut för besvikelser, och livet kommer fortsatt att vara lyckligt. Hoppas man felaktigt blir livet fullt av besvikelser, sorger och bekymmer. 

Hoppets låga är en neutral kraftkälla. Den kommer alltid att vara närvarande, och man kan värma upp och stimulera sina begär och önskningar med hjälp av denna lågas energi. Det gäller då att ha de rätta begären och önskningarna, för man kan lika väl stimulera och befordra onda begär eller avsikter med sitt hopps energi, som man kan stimulera och befordra goda och kärleksfulla önskningar och avsikter med samma eld. Om man med hoppets låga befordrar naturstridiga eller livsnedbrytande avsikter, möter man alltså till sist besvikelserna och det härav följande olyckliga ödet. Befordrar man naturliga kärleksfulla avsikter, kommer hoppets låga i vårt inre i kontakt med universums grundton i vår yttre omgivning. Och genom vårt medvetande vibrerar en energivåg av välbefinnande. Det är denna energivåg vi kallar "glädje". Glädje är i sin tur den högsta förnimmelsen av livslycka och välbefinnande. Att hoppas riktigt leder således ofelbart till glädje, lika säkert som detta att hoppas felaktigt leder till besvikelse och därmed sorg eller motgång.

Men hur kommer man då fram till att försäkra sig om att "hoppas rätt"? Det gör man genom att kontrollera sina begär. Begären är till att börja med endast små gnistor, som man efter hand förbinder med hoppets energi. Och efter denna förbindelse blir de till stora, vakna dagsmedvetna begär, vars uppfyllelse krävs för att man ska bli lycklig. Att det är dumt att vänja sig vid begär som inte kan tillfredsställas och därför bara kan ge besvikelser och livsunderminering borde här vara självklart.

Leder livet då inte fram till en svartsyn, om man inte ska hoppas det bästa av var och en man möter? Nej, tvärtom. Detta att hoppas det bästa av alla kan aldrig vara att hoppas på det riktiga. Det kommer i många fall att vara att hoppas på något om någon, som de alls inte kan uppfylla. Och sedan då? Då har vi den upplagda besvikelsen vad gäller väsendet ifråga. Från besvikelse över ett väsen är det inte långt till antipati, indignation och vrede gentemot detta väsen, något som väsendet är totalt oskyldigt till. Felet ligger inte hos detta väsen, utan hos oss. Han eller hon kan ju inte göra något åt att vi hoppades på något som inte existerade. Det gäller alltså att komma fram till att endast hoppas på något som är absolut verkligt, något som absolut existerar. Med hänsyn till vår nästa, våra medmänniskor, så gäller det att inte hoppas på annat än det som är verklig sanning. Det är inte så bra att hoppas att det eller det väsendet ska vara en ängel, när det är så primitivt att det med säkerhet endast är i stånd att vara en bandit. Man ska alltså inte hoppas att alla våra medväsen är änglar. Ett sådant hopp kommer nämligen att visa sig vara att tro på något som inte existerar. I det avseendet ska man däremot inte alls hoppas på något som helst annat väsen än sig själv.  Man måste här i högre och högre grad leda in sig själv på detta begär och denna önskan, att man kan lära sig att hoppas på rätt sätt, lära sig att endast hoppas och därmed begära de ting som är verkliga, de ting som existerar som livsbefrämjande.

Vad är då livsbefrämjande? Allt som bidrar till att bygga upp livet, allt som kan vara till glädje och välsignelse för andra väsen. Det är där vi ska lägga vår livskraft utan att hoppas på någon som helst belöning, ja, vi måste till och med vänta oss förföljelse, hån och spott som belöning. Där man kan ställa in sitt sinne så, där är man garderad mot besvikelser. Och där man är garderad mot besvikelser, kan livet endast bli till lycka och glädje för en. Med hänsyn till sina medmänniskor så får man ta dem så som de visar sig vara med deras mentala färger och kulörer och inte så som man i förväg eventuellt hoppades att de var. Då hoppas man inte på det omöjliga. Detsamma gäller när vi nu vid det nya årets början står och blickar framåt. Då gäller det att se tiden an och ta det som det kommer, och inte så som man eventuellt i dag hoppas eller begär att det ska vara. Genom att vara inställd på det sättet kommer man inte att hoppas på något omöjligt. Det är här lätt att förstå Kristus där han säger att man inte ska bekymra sig om framtiden, var dag har nog av sitt. Det betyder naturligtvis inte att man inte ska vidta de åtgärder ens arbete eller existens kräver, som bekräftelse av engagemang, underskrift av kontrakt och andra åtgärder avsedda att säkra sitt framtida uppehälle. Kristus har endast menat att man absolut inte ska gråta och klaga över framtiden. Den kan ju möjligtvis visa sig bli mycket ljusare och lyckligare än den i dag ser ut att bli, eller som man i dag vågar hoppas på. 

Med avseende på det nya året så vet vi ju ändå en hel del. Vi vet att vi nu är på väg mot våren, vi vet att om en kort tid börjar livet blomstra genom växter, träd och blommor, vi vet att fåglarna börjar stämma upp sin tusenstämmiga lovsång mot himlen. Vi vet att efter våren kommer sommaren med varma och milda dagar, med solsken, färger och ljus över kontinenter och hav. Vi vet att hösten följer efter och att mark och skog kommer att vissna. Vi vet att naturen vissnar glad och strålande och är överjordiskt skön i sin död. Höstens färgprakt är inte mindre än sommarens. Vi vet att efter hösten kommer vintern. Att se fram emot dessa årstider kan endast väcka glädje och gott humör. Här hoppas vi på något som inte är omöjligt. Men om vi nu börjar hoppas på att det inte ska komma snö eller frostgrader under den del av vintern som är kvar, och om vi hoppas på att våren alls inte ska ha kalla ovädersdagar med hagelbyar och snöig snålblåst, och om vi hoppas att sommaren ska ha så och så många solskensdagar eller eventuellt inte ha några dagar med regnväder, och att hösten på liknande sätt ska vara så som det nu passar just oss, då har vårt sinne och liv förberett en hel serie stora besvikelser. Se, till och med på ett så vanligt område gör människorna livet surt för sig själva i stället för att överlåta detta till Försynen och vara glad åt tingen, så som det en gång är bestämt i världsstrukturen. Då vi inte har det minsta inflytande på hur många frost- och tövädersdagar eller hur många solskens- eller regnvädersdagar det ska bli under året som kommer, är det dåraktigt och rent slöseri med kraft att klaga över detta.

Då alla våra medväsen också befinner sig i ett stort kretslopps årstider och nu är i vinterns zon, är det rimligt att människor mer eller mindre är utan blad, är utan särskilt medvetande och därför inte kan vara fullkomliga. Några har nått långt fram i våren, medan andra ännu vilar i frostnätter. De kan därför inte alla stråla med samma vårlika uttryck. En del har en ovanligt fin och hög, human karaktär och man märker vårens begynnande liv i dessa väsen. Andra har ett mer robust och kantigt framträdande. Deras liv är ännu mycket starkt förpuppat eller inlindat runt sin knopp och kan där endast för omgivningen representera död och färglöshet. På dessa våra medväsens olika karaktärer och särprägel har vi inte det minsta inflytande, liksom vi ju heller inte själva kan representera ett utvecklingssteg eller en sommarblomstring vi ännu inte har uppnått. Att tortera varandra med antipati, förtal, indignation och vrede av den anledningen är således något av det mest dåraktiga som finns och beror alltså uteslutande på felaktiga förhoppningar. Man har förväntat sig något av naturen och medväsendena som inte existerade, och måste då med besvikelse återvända till det verkliga livet. Den enda tankekoncentration som kan få vårt eget inre hopps låga att förena sig med verkligheten eller med livslågan i alla våra yttre omgivningar och därmed ge oss livets största upplevelse: kontakten med världsalltets grundton och den härav följande salighetsupplevelsen eller glädjen över att vara till, är uteslutande hoppet om att själv få lov att på alla områden vara ett med kärleken till nästan. 

Om man vid tröskeln till det nya året vänder sin tanke och sin blick mot Försynen och ropar: "Jag hoppas och önskar vara till glädje och välsignelse för allt som du under det nya året låter mig komma i beröring med; utöver detta behöver jag inte hysa något som helst hopp, ty endast din älskade vilja kan ske och den är min högsta lycka", då kommer friden att sänka sig i sinnet, och Faderns närhet att kännas. Och då, när vi med Honom går in i det nya året, är nattens alla skuggor avlägsnade.