Varje levande väsen är ställt inför två realistiska fakta, nämligen det "något" som upplever och det "något" som upplevs. Vad vet den vanliga människan om dessa två företeelser, som åter är detsamma som det psykiska liv vi bär inom oss själva och den värld vi lever i? Bokstavligt talat ingenting utöver deras existens. Denna okunnighet bekräftas av den omständigheten att människan, alltifrån sitt liv på apstadiet tills hon når sin andliga invigning eller "den stora födelsen", lever på en mängd fantasier eller föreställningar byggda på fantasier. Att dessa föreställningar är "fantasier", vilket åter vill säga att de inte grundar sig på en verklig och absolut kunskap om de ovannämnda båda realiteternas verkliga och absolut sanna identitet, blir till faktum genom det sätt på vilket den jordiska människan bygger upp och inrättar sitt samliv med sina medmänniskor. De stora blodiga världsdramer som med vissa mellanrum går fram över jorden och efterlämnar de av människorna uppförda kulturverken i ruiner, samtidigt som miljontals människor antingen dödas eller görs till invalider, visar med all önskvärd tydlighet sanningen i det gamla ordet att "anden är villig, men köttet är svagt". Man önskar skapa en demokratisk kultur med individuell frihet, men tvingas av krafter man inte behärskar att skapa samhällen där denna demokratiska frihet ännu är en illusion. Världskulturen är ännu som en stor djurpark, i vilken varje enskilt land är en avdelning för sig. Att det är nödvändigt att hålla de enskilda individerna bundna i en sådan samhällsordning, blir till realistiskt faktum där "djuren" bryter sig ut ur sina "burar". Ser vi inte här glupska "hajar", listiga "ormar" och andra reptiler i form av svartabörsmatadorer, storspekulanter och direkt kriminella element, som utnyttjar varje tillfälle att tillägna sig livsviktiga värden på andras bekostnad?

Men så länge det måste finnas restriktioner samt lag- och rättsväsen i ett samhälle, är detta endast beviset på att en mycket stor del av detta samhälle ännu inte har blivit fullkomliga människor, utan däremot är människor som i sig rymmer naturer som är en fara för sin omgivning. Eftersom dessa naturer emellertid leder till inspärrning och förlust av såväl kroppslig som andlig frihet, ser vi att dessa människor, sig själva ovetande, är sina egna värsta fiender. På grund av det ofullkomliga i sin natur, underminerar och förföljer de sin egen frihet.

Vad är den djupaste orsaken till att en människa sålunda motarbetar sig själv? Helt enkelt djup okunnighet om livets lagar och en därav följande allt behärskande övertro, koncentrerad i föreställningen om att "var och en är sig själv närmast". Hos djuret utgör denna tro en orubblig instinkt. Den utgör själva lagen för dess existens. Det djur som inte uppfyller denna lag går fysiskt under. Men livet visar med all önskvärd tydlighet att denna brutala lag inte är lagen för människans existens. Har vi inte just upplevt att de som ville erövra världen och göra andra till slavar, dukat under antingen genom självmord eller på krigsförbrytarschavotten? Människan önskar frihet och demokrati. Hon önskar en värld fri från aggression och fruktan eller en värld som i så gott som allt är motsatsen till den som djuret lever i. Varför har hon inte denna värld?

Är inte svaret här att den jordiska människan ännu inte är något färdigutvecklat väsen? Rymmer hon inte alltjämt naturer i sitt medvetande som utgör ett direkt hinder för uppfyllandet av hennes djupaste önskningar? Är hon inte trots sin överlägsna fysiska vetenskap ännu ett okunnigt väsen, som inte är på långt när så fritt som det vilda djur som galopperar fram över slätterna och njuter sitt obegränsade oberoende? Människan lever i skuggan av auktoriserade och icke auktoriserade fysiska och mentala fängelser, restriktioner och åtgärder, som alla har till syfte att binda och kontrollera hennes tillvaro. Hon har djurets ohämmade egoism i sitt blod, men är ändå inte längre något renodlat djur, ty hon har också beröring med mänsklig kunskap och förmåga. Men genom att använda denna mänskliga kunskap och förmåga till förmån för sin djuriska egoism, har hennes kultur till och med blivit till en mycket hårt bevakad "djurpark". Överallt blir vi vittne till hur denna djuriska natur har byggts ut i form av väldiga arméer, men också att priset för dessa arméer, dessa stolta styrkor "till lands, till sjöss och i luften" har blivit en ännu skarpare skiljemur mellan människorna inbördes, har blivit till ännu mer koncentrerade mentala fängelser, ännu mer fruktan och rädsla för varandra än någonsin förr.

Att komma till insikt om att människans högsta mål inte är en "djurpark" eller ett både mentalt och fysiskt inspärrande eller frihetsberövande, utan däremot en mänsklig tillvaro, där alla tjänar alla och där mental frigjordhet är lika självklar som mental bundenhet är det i dag, är i själva verket detsamma som att frigöra sig från medeltidens sista stora rester av övertro eller djuriskt infekterade fantasier. Det är att förstå att de av Kristus uppenbarade sanningarna, som ofta basunerats ut som "ren övertro", i verkligheten utgör själva fundamentet för den mänskliga tillvaro som den utvecklade människan i dag drömmer om. Med oangriplig klarhet har livet visat människorna att där de önskade slavbinda andra, förfölja och fängsla dem, har de själva berövats just den frihet som de ville ta från andra. Svärdet har inte löst ens en bråkdel av de problem som det har skapat.

Vad kan den enskilda människan själv göra för att frigöra sig från den mentala inspärrning som livet i dag är för flocken? "Man måste ju vara som de andra", säger de flesta, "annars blir livet outhärdligt!" Blir det nu det? Därför att man talar med en mördare eller en tjuv, behöver man ju inte själv vara mördare eller tjuv. Tvärtom kommer man att ha större inflytande i gynnsam riktning, om man inte är en sådan människas "like". Är det inte just genom att visa att man skiljer sig från flocken i gynnsam riktning som man blir pionjär för dess utveckling? Om ingen vågar göra annat än flockens vilja och leva under dess övertro, kan flocken ju aldrig räddas eller bli frigjord. Om ingen vågar gå först ut ur den djungel av fysiska föreställningar, fantasier och ren övertro som flocken lever på, kommer den ju aldrig ut därifrån. Och livet visar ju också att många vågar. Överallt blir vi vittne till människor som representerar en helt annan värld än flockens, människor som i kraft av egen utveckling och därav följande insikt och förståelse har fått mod att bryta med flockens vanor och föreställningar och tillägna sig nya och betydligt humanare uppfattningar. Dessa människor har förstått sanningen bakom orden om att "ge sitt liv för andra". Genom sitt uppträdande och sin andliga frigjordhet har de blivit representanter för den pionjäranda som utgör själva förutsättningen för den mentala frigörelse som ska föra människorna ut ur den "djurpark" som världen i form av alla dess avgränsade och innestängda nationer i dag är. I samma grad som dessa människor ökar i antal och vinner inflytande i respektive länder, kommer dessa länders mentala struktur att förändras.

Problemet är således inte hur man själv ska få det bra i en värld full av olyckliga, men däremot: hur ska min nästa få det bra! Om man ställer in sitt sinne på denna "våglängd", kommer man oundgängligen i kontakt med universums eget psyke, med världssjälen och blir därmed "ett med Gudomen". Att vara sin nästa närmast och att i allt vara inställd på att tjäna denna nästa är således den enda vägen ut ur både sin egen "djurpark" och den som världskulturen av i dag är uttryck för. Ty på samma sätt som nationerna är bundna av sina egna outvecklade naturer, är också den enskilda människan det. Först den dag som detta på allvar erkänns, börjar den frigörelseprocess som slutligen ska föra varje människa fram till ett tillstånd där hon med sitt eget uppträdande är med om att göra Guds ande lysande och världen till den uppenbarelse av mental frihet och skönhet som är dess gudomliga högsta mål och bestämmelse.

Begreppet "övertro" är sålunda betydligt farligare än de flesta föreställer sig, eftersom det långt mindre omfattar de föreställningar som flertalet anser höra in under det, än dem som de i verkligheten lever på. Otaliga människor lever i dag på den föreställningen att världen också i framtiden ska vara uppdelad i små, avgränsade nationer och att människornas näring i all framtid ska omfatta så farliga ting som kött, tobak och alkohol. Likaså lever de flesta människor på den föreställningen att äktenskapet i den form man känner till det i dag, ska bestå oförändrat samt att pengar och krig är nödvändiga beståndsdelar i vår tillvaro. Icke desto mindre vilar samtliga här berörda föreställningar på övertro eller ren okunnighet om tillvarons kosmiska lagar och principer och utgör genom sin blotta existens en permanent orsak till olyckor och lidanden av en omfattning som mänskligheten på ett senare utvecklingssteg med förfäran kommer att se tillbaka på. Och ändå är de här nämnda föreställningarna endast ett blygsamt uttryck för det antal mentala villfarelser som i dag utgör den innersta orsaken till det tillstånd som mänskligheten befinner sig i.

Men eftersom detta tillstånd i sig självt utgör förutsättningen för det behov av frigörelse och verklig andlig insikt, som just nu utgör ett orubbligt kännetecken på att mänskligheten står inför en ny epok i sin andliga utveckling från djurstadiet fram till en verkligt människovärdig tillvaro, är mina ord inte uttryck för något angrepp på de bestående förhållandena, utan däremot endast ett klart påvisande av att övertrons område är betydligt mer omfattande än de flesta människor i dag föreställer sig. Den jordiska människan lever med största delen av sitt medvetande i skuggan av just de föreställningar vilkas konsekvens har blivit det helvete eller den kulminerande ångest för framtiden som präglar den moderna människan. Detta helvete är absolut inte uttryck för något straff från en vred Gudom, utan är endast och allena konsekvensen av ett liv utan kosmisk insikt i det "något" som upplever och det "något" som upplevs. Den dag då denna okunnighet har avlösts av en orubblig kunskap om det levande väsendets identitet som "son av Gud" och den i dag så negativa tron på döden som den enskilda människans definitiva livsavslutning har ersatts av realistisk kunskap om vartenda levande väsens absoluta odödlighet, kommer övertrons långa och farliga tidsålder att ha förlorat sin makt över människan, och mänskligheten kommer då att vara förenad i en livsinställning som i allt, från det minsta till det största förhållande, kommer att vara i den djupaste och innerligaste kontakt med den verklighet som döljer sig bakom orden: "Älska varandra!"