Som bekant innebär döden, att den fysiska organismen avskiljs från det psykiska väsendet och jaget, som den har varit knuten till. Då det endast är den fysiska organismen som kan ses med fysiska sinnen, medan den psykiska delen inte är tillgänglig för dessa sinnen, är det inte så konstigt att det som vi fysiskt kan se, bryts ner, blir till ett lik och upplöses. Och människorna blir då också på ett visst stadium offer för övertron att detta väsen är dött, tillintetgjort eller fullständigt har upphört att finnas till. Men det gäller ju endast det i tankeförmåga ännu outvecklade väsendet. Väsendet med en utvecklad tankeförmåga har ju för länge sedan förstått att det som existerar utöver väsendets fysiska organism, aldrig någonsin direkt har kunnat ses och därför naturligtvis heller inte kan vara synligt när det, som annars är synligt hos väsendet, avskiljs från detta. Det verkliga väsendet är ju ett så kallat andligt väsen, vilket vill säga ett väsen som framträder i en psykisk konstruktion eller organism som kan symboliseras med hjälp av radiovåglängder etc. Denna struktur kan således mycket väl ha en bunden struktur, även om den är av strålformig materia.

I kraft av denna vår psykiska struktur eller vår andliga kropp överlever vi således döden, som inte är någon död, utan endast ett avskiljande av den fysiska kroppen. Då den fysiska kroppen endast är ett redskap för medvetandet och inte själva medvetandet, förlorar vi inte detta medvetande även om vi förlorar den fysiska kroppen. Vi kan alltså fortsätta med att tänka och uppleva, vi kan fortsätta med att resa jorden runt och registrera upplevelser och fakta, men vi kan inte längre omsätta dessa till fysisk materia på vanligt sätt. Vi kan endast omsätta dem till psykiska företeelser, vilket vill säga tankar, idéer och föreställningar. Ska de överföras till ett vaket, fysiskt dagsmedvetande, kan det endast ske direkt som tankeöverföring eller vision. Det indirekta sättet som man på det fysiska planet t.ex. genom tal och skrift är hänvisad till, existerar inte på det andliga planet.

Men på samma sätt som den fysiska världen har sina moln som förmörkar solen, har också den andliga världen sina moln, som mer eller mindre förmörkar den andliga ljuskällan. Dessa moln är de levande väsendenas överträdelser av livslagen eller kärlekslagen. Det elände, de krig och de tårar, som här utlöses, skapar livsförmörkelse på det psykiska planet. På samma sätt skapar naturligtvis de levande väsendenas fullkomliga uppfyllande av lagarna en motsvarande glädjens och lyckans atmosfär på det psykiska planet, vilket alltså vill säga det klaraste mentala solskenet, den mest strålande, lysande och glittrande psykiska sommaren eller en underbar pingstglans över livet.

Vi ska nu försöka ge en liten inblick i denna den verkliga världen bakom den fysiska genom att följa några väsen här på det fysiska planet, väsen som snart ska dö. Då vi känner dessa väsens psyke, kommer vi få en möjlighet att se på vilket sätt den andliga tillvaroformen utformar sig för det speciella psyke, som de var och en förfogar över. De representerar, var och en, en medvetandenivå som förekommer i den jordmänskliga mentala sfären. När jag har valt just dessa gestalter som är kända från religionen och vår barndoms kristendomsundervisning, beror det på att de representerar den medvetandenivå eller de själsliga tillstånd och inställningar som det är möjligt för en modern jordmänniska att ha, och som i sin tur kommer att utgöra förutsättningen för hennes psykiska eller andliga tillvaro när hon har förlorat sin fysiska kropp.

Vi börjar med den första rövaren. Det är han som hånfullt ropar till Jesus, att om han är Kristus, då borde han befria dem alla tre. Vi ser utifrån denna rövares psyke att han, liksom många andra människor, uteslutande är inställd på sig själv. Att han och Kristus skulle ha rätt till samma befrielse, tycker han är helt i sin ordning. Därmed blir det indirekt synligt, att rövaren känner sig som en martyr. Han kan inte se att hans egna gärningar, hans eget mördande och torterande av andra har försatt honom själv i samma situation. Han glömmer helt att de som föll offer för hans rövarnatur absolut inte fann någon nåd eller barmhärtighet, utan blev hänsynslöst rånade på allt de ägde och hade och därefter skadade och lemlästade, om de inte rent av blev ihjälslagna. Han vet själv inte vad förlåtelse är, men inte desto mindre ropar han att andra ska förlåta honom. Men livslagen är sådan att ingen kan få förlåtelse utan att man förlåter andra. En sådan rövare kommer att rasa mot sina bödlar lika länge som han över huvud taget har krafter kvar till att kunna röra på sig det minsta. Han skulle inte glömma att utlösa en rasande hämnd eller vedergällning, om han slapp lös.

Ju mer döden närmar sig, desto större blir hans rädsla och ångest för denna död. Ja, han kommer att vara så upptagen av denna rädsla för döden, att han faktiskt inte upptäcker själva dödsögonblicket, då hans fysiska kropp avskiljs från hans ande eller psyke. Han fortsätter i tankarna att ropa, skrika, förbanna och hota sina bödlar och samhället. Men samtidigt kan han inte se något slut på tiden. Han har inte så mycket andrum från hämndtankarna, att han kan upptäcka att han redan är fri från korset. Han tror att han fortfarande hänger på korset, tills andra obeskrivliga plågor hemsöker hans själ. Då han nu är helt fri från sin fysiska kropp, väller tankarna obehindrat fram och han ser sina offer, han ser deras rädsla och hör deras skrik. Han föreställer sig hur de planerar hämndaktioner mot honom. Han förnimmer att han flyr, men en osynlig kraft hindrar honom från att fly. Mycket långsamt och utdraget närmar sig förföljarna honom, samtidigt som han ser oöverstigliga hinder framför sig. Han flyr åt sidan och möter här andra oväntade hinder och på det sättet lever han i en skenbar evig flykt från sina offers hämnd. Dagen verkar aldrig ta slut. Han tror fortfarande att det är samma klockslag, om han över huvud taget får tid att ägna tiden en tanke. Samtidigt med allt detta kommer föreställningen till honom om en evig pina, ett evigt helvete: "Evigt, evigt ska du nu leva i flykt från dina offers hämnd." Han springer och springer, faller, svettas, pustar och stönar. Mat hinner han inte njuta av. Förföljelsen slutar inte för ett ögonblick. Allt han rör vid verkar vara förgiftat, verkar vara i maskopi med fienden.

Till sist ropar denna flykting från sitt eget väsen, utifrån sitt eget dåliga samvete, i sin vånda mot den okända Försynen. Och i samma grad som detta rop innehåller en begynnande förståelse för sina offers lidanden, slutar förföljelsen, världen blir ljusare och skyddsänglarna kommer honom till mötes och börjar hjälpa honom. Hjälpen består av att frigöra honom från det dåliga samvetet. De livsödeläggande tankarna blir bortsuggererade och det som återstår är den lilla delen av hans medvetande som verkar i riktning mot sympati eller kärlek. Och även om han här har ett mycket litet spelrum, då han ju inte har utvecklat någon speciell talang i den riktningen på det fysiska planet, får han ändå sitt begränsade medvetande fyllt med salighet. Men han går mycket snabbt vidare genom de högre planen, som han endast ser som fantastiska ljusterränger, för att härifrån gå in i sin egen inre värld, salighetsriket, varifrån han föds igen i den miljö och med de förutsättningar som han skapade i sitt senaste liv innan han dog. Här ska han så återigen börja övervinna skräcken genom egen kamp. I den andliga världen övervann han den inte, han blev bara tillfälligt befriad.

Det andra väsendet var också en rövare, men han hade kommit längre i utvecklingen än den första. Han förstod att världsåterlösaren inte var en av dem och att det därför inte kunde vara rätt att han hängde på korset. Han tillrättavisade ju den första rövaren för att han hånade Kristus. Hans tanke innehöll i hög grad en riktig eller kärleksfull inställning, och han förstod att Kristus tillhörde ett högre och bättre rike än rövarna, och han bad Kristus därför att tänka på honom när han kom till sitt rike. Därför säger Kristus till honom: "I dag ska du vara med mig i paradiset."

Därefter kommer vi till självmördaren Judas. Vi vet att han i förtvivlan tog sitt eget liv. Hans skuld gentemot sin älskade Mästare eller världsåterlösaren tyngde honom så fruktansvärt, att han här på det fysiska planet såg hela sitt liv ödelagt. Han kunde inte få tillträde till världsåterlösaren. Han var ju omgiven av en stor beväpnad styrka. Judas tankar tog därför en helt tillintetgörande vändning. Han ville inte leva längre. Han var inte värdig att leva på ett plan, där han hade berövat världsåterlösaren möjligheten att existera.

Men Judas var ju inte ond, han var inte någon rövare, han var trots allt världsåterlösarens lärjunge. Men han ville gå händelserna i förväg. Han tyckte inte att händelseförloppet utvecklade sig tillräckligt snabbt. Han ville därför ge världsåterlösningen en knuff i rätt riktning. Han ville, utan att han i verkligheten visste vad det var han företog sig, föregripa vår Herre − och här kom han till korta. Guds vilja kommer med säkerhet att ta hand om världsalltet. Detta skulle Judas ha förstått om han hade lyssnat lite bättre på världsåterlösaren, som alltid framhållit Guds vilja som absolut styrande. Men nu hade den olycklige lärjungen störtat sig ner i den mentala avgrunden. Men ångern och kärleken till världsåterlösaren var två avgörande faktorer i befrielsen. Han kunde inte komma till Mästaren härifrån, men världsåterlösaren glömde inte sin olycklige lärjunge; han kom till Judas. Och Judas blev befriad från skärseldens kval, sitt eget samvetes mörka tankebörda, och följde med Mästaren till högre sfärer, till vackra soliga regioner, dit han redan hade fört den ena av rövarna. Och härifrån föddes Judas återigen till världen och fortsatte sitt lärjungeskap i världsåterlösningens tjänst.

Så har vi den älskade lärjungen Johannes, som fram till sin fredliga död gav uttryck för och manifesterade uppfyllelsen av Mästarens bud: "Mina barn, älska varandra." För hans del blev det inte någon skärseld. Han var en människa som uteslutande levde för att inspirera alla att älska alla och själv var uppfylld av denna livets högsta kraft eller universums egen våglängd eller grundton. För ett sådant väsen är övergången mycket lätt. Han gick direkt till sin hemvist i himlen, där han tillsammans med sin älskade Mästare kunde gå vidare i upplevelsen av Guds underbara värld.

Till sist har vi så den fullkomliga eller färdiga människans färd genom skärselden och paradiset. Då världsåterlösaren redan här på det fysiska planet var vaket dagsmedveten i den andliga världen, existerade det ingen död för honom. Det var endast en fråga om den kroppsliga smärtan. Och då han dog på ett onaturligt sätt genom korsfästelse, hör vi honom ropa: "Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?" Det var alltså ögonblicket för medvetandets avskiljande. I nästa ögonblick var världsåterlösaren befriad från alla jordisk-animaliska band. Och vi ser då också, att det från världsåterlösaren endast strömmade ut ett överflöd av mentalt ljus av en sådan kapacitet, att det än i dag strålar runt jorden i dess strålgloria och ljussfär: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör. Det är fullbordat. I dina händer lämnar jag min ande".

Efter detta gick detta väsen som ett väldigt solväsen genom skärseldens mörka labyrinter till de plågade och förtappade själarna. Och genom rymden ljöd: "Kom till mig alla ni som är tyngda, och jag ska ge er vila." Och här bland många andra mötte han Judas, som var så skuldtyngd, att han inte vågade närma sig Mästaren. Och rymden genljöd åter av den kärleksfulla rösten: "Jag har kommit för att söka och frälsa de förtappade", och tusentals olyckliga, men ångerfulla själar, följde med Jesus upp mot underbara ljusa sfärer till de boningar som passade för var och en, där de uppehöll sig i ljuset ända tills de åter skulle förbindas med den fysiska världen.