Äktenskapets degeneration eller upplösning är väl ett av de mest synliga tecknen på att människan är underkastad en förvandlingsprocess. Vi ser att äktenskapets heliga löfte håller på att förlora sin auktoritet. Många människor ingår under ett enskilt jordeliv upprepade äktenskap med löfte om ömsesidig trohet tills döden skiljer dem åt. Detta högtidliga löfte ges alltså varje gång som en äkta make eller maka har skilt sig och gifter sig på nytt. Detta betyder alltså att löftet om trohet intill döden inte uppfylls. Denna trolöshet och bristande uppfyllelse av äktenskapslöftet främjas av miljontals människor världen över, även i sådana fall där det finns barn i äktenskapet. Detta breder ut sig mer och mer och det håller på att bli till faktum att moselagens äktenskapsform är i upplösning. Många människor lever till och med i samliv utan att ha ingått någon äktenskaplig vigsel. Vad är det som håller på att ske med människorna? – Håller de på att gå under i en bottenlös avgrund? – Håller de på att behärskas av en överväldigande sexuell urspåring? – Eller vad betyder hela denna upplösning och degeneration av "moselagsäktenskapet"? – Enligt de traderade kristna moralföreskrifterna är mänskligheten inhöljd i ett tilltagande syndafall, som skall föra den till "förtappelse", till ett "evigt helvete" och liknande. Men mänskligheten håller på att komma in i en intellektuell mental epok i vilken det är omöjligt för den att tro på att Gud skapar ett framstående levande väsen för att låta det sluta i en evig pina, en evig eld, en evig djävulsk tortyr utan att någonsin kunna befrias från dessa fasornas fasor. De börjar förstå att det måste finnas en annan lösning.

Hur ser de människor ut mentalt som upprepade gånger gifter sig och åter skiljer sig? Är de särskilt onda människor, vilkas uppträdande kan göra dem hemfallna åt den ovannämnda eviga djävulska tortyren i ett helvetes eld? – Nej, absolut inte! – En så fruktansvärd ondska och ett så lidandesfyllt helvete finns inte. Ingen ondska i ett väsen kan vara evig, och inget straff för ondska kan vara evigt. Såväl ondska som straff för ondska är skapade företeelser. De är underkastade början och slut och är därför timliga eller tids- och rumsdimensionella.

Vad ger då den motsatta polen i mannen och kvinnan upphov till? – För närvarande utvecklar den väsendets intellektualitet. Kvinnan får maskulina talanger och mannen feminina talanger, och båda får därigenom sin intellektualitet utvecklad. Med denna utveckling blir kvinnan och mannen mer och mer lika varandra, blir mer och mer samma slags väsen. Eftersom det absolut fullkomliga äktenskapet i renodlad form baseras på just det helt maskulina hanväsendet och det helt feminina honväsendet, är det klart att äktenskapet degenererar i samma grad som de båda parterna blir lika varandra. Det är inte det maskulina i kvinnan som mannen älskar och inte det feminina i mannen som kvinnan älskar. Därför blir kvinnan, i samma grad som den maskulina principen utvecklas i henne, ett mindre och mindre attraktivt objekt för mannens sexuella krav och behov, liksom mannen blir mindre och mindre attraktiv för kvinnans sexuella krav och behov i samma grad som den feminina principen utvecklas och gör sig gällande i mannens uppträdande. Det är sålunda den feminina principen i mannen och den maskulina principen i kvinnan som förorsakar äktenskapets degeneration. Detta gör i sin tur att det förekommer så många degenererande, haltande, ofullkomliga och olyckliga äktenskap, att jag har fått lov att beteckna detta som "de olyckliga äktenskapens zon".

Är det då meningen att äktenskapet skall upphöra? – Ja, detta visar sig ju som ett faktum för den som kan se djupare i tingen. När väsendena så uppenbart växer ifrån de principer som är en förutsättning för ett fullkomligt äktenskap, kan detta ju inte bestå, utan måste försvinna i takt med att betingelserna för dess existens försvinner eller upphör i väsendet.

Men det är ju just denna polförvandling som omskapar väsendet från djur till människa. Utan denna polförvandling skulle väsendet fortsätta att vara ett djur. Hos djuret finner man det helt maskulina hanväsendet och det helt feminina honväsendet, och här finner man de verkligt lyckliga äktenskapen eller den fullkomliga parningsdriften. Äktenskapsprincipen är avsedd för väsendet i djurriket, inte för väsendet i människoriket. Därför ser vi att väsendena degenererar sexuellt i djurriket. De väsen i djurriket för vilka äktenskapet har börjat degenerera är de som i dag framträder som den ej färdiga människan. Djuret i renodlad form är alltså starkt enpoligt. Där det blir så utvecklat att polförvandlingen kan äga rum, där börjar väsendet att växa ifrån apstadiet till människostadiet. Där börjar väsendet att betecknas med begreppet "människa". Men det är ännu långt ifrån att vara människa. Det skulle gå igenom många livs utveckling, innan det kunde börja ge uttryck åt de högre mänskliga talangerna.

Mänskligheten har nu för länge sedan uppnått det stadium i utvecklingen där polförvandlingen och därmed djurets förvandling till människa i särskild grad gör sig gällande. Men mänskligheten är i själva verket okunnig härom, ty äktenskap har alltifrån Mose tid framhållits för människorna som något orubbligt, som något man menade skulle bestå. Hur skulle man kunna veta annat, så länge människorna levde på en ännu primitiv och mycket kraftig äktenskapsprincip med dess parningsakt som den högsta livsupplevelsen i detta deras ännu mycket djuriska tillstånd? – Det var inte mycket som sades om människans slutliga bestämmelse som verklig människa högt höjd över den djuriska äktenskapliga principen. Det lilla som sades missförstods och förbjöds som falskt tal. Tiden var ännu inte mogen för mänskligheten att få verkligheten i denna människornas förvandling uppenbarad. – Men nu är tiden i hög grad inne för människornas mottaglighet för de stora gudomliga analyserna i denna uppenbaring.

Människorna måste nu lära sig förstå vilken roll äktenskapsprincipen spelar i den gudomliga skapelseplanen och att den i själva verket endast är tillfällig. När Gud skall omskapa det levande väsendets medvetande till en sådan fullkomning att det kan framträda som "Guds avbild, honom likt", måste det först genomgå en process som kan göra det till expert i mörkrets manifestationer, till geni i frambringandet av hat, krig och lidande. Därigenom blir det expert i all kunskap om mörkrets livsödeläggande natur. Med denna kunskap avstår det naturligtvis helt från att manifestera mörkret och blir expert i lycko- och salighetsfrämjande manifestationer. Dess uppträdande blir gudomligt. Denna gudomlighet känner vi under begreppet "den oändliga kärleken". Detta oändligt kärleksfulla och livgivande väsen är "människan som Guds avbild, honom lik".

Men hur kommer det levande väsendet igenom den dräpande principens, krigets och lidandets nattsvarta mörker? – Hur kan det inspireras till att leva i en sfär där det måste dräpa för att leva och självt dräpas? – Det måste mörda och åter mörda väsen i sin omgivning för att försvara sitt eget liv, liksom det också måste mörda andra väsen för att kunna få dessa väsens organismer som föda. Vad är det som i denna mörkersfär kan inspirera och ge väsendena glädje över att vara till? – Vad är det som ger väsendena möjlighet att uppleva ljus och glädje i detta mörker? – Det är ingenting mindre än just äktenskapet. Mörkrets sfär är djurriket. I detta rike är parningsdriften det livslustbefrämjande fundamentet. Den ger väsendet tillgång till upplevelse av livets högsta vällust- eller salighetsförnimmelse, vars vibrationer endast kan vara identiska med Guds ande. Vad kan annars vara den allra högsta förnimmelsen i livet? – Genom äktenskaps- eller parningsprincipen kan väsendet i denna mörkrets svartaste livssfär finna ett annat väsen hos vilket det kan möta en ömsesidig sympati och med detta väsen, genom deras särskilda organiska struktur, utlösa denna för båda parter största upplevelse av livets högsta ljus på det fysiska planet eller Guds ande i mörkret. Men för att denna process skall kunna äga rum, måste väsendena vara enpoliga. De båda väsendena måste alltså vara ett hanköns- och ett honkönsväsen. Dessa två väsensarter är alltså skapade på detta sätt för att de genom denna sin enpoliga struktur skall kunna uppnå en viss sympati från ett annat väsen, vilket annars skulle vara helt omöjligt i mörkrets sfär, där väsendena är skapade till att kämpa mot varandra om livet. Mörkret är alltså en värld där livsbetingelsen är att dräpa för att leva. Här där det inte finns allkärlek eller humanitet är parningstillståndet med sin kulminerande parningsakt alltså väsendenas livsinspiration. Utan denna skulle väsendet i mörkret absolut inte få något andligt ljus, inte någon sympati, inte några smekningar från något annat väsen. Allt skulle vara det svartaste mörker, den absolut svartaste natt. Men i ett sådant mörker skulle inget som helst liv kunna existera. Där Guds ande inte finns är allt liv naturligtvis omöjligt.

Äktenskapet och enpoligheten är alltså Guds livgivande ande i mörkret och finns uteslutande därför. Men väsendena är ju under utveckling från mörker till ljus, från inhumanitet till humanitet, från hat till kärlek och utvecklas därigenom till att skapa mer och mer ljus omkring sig. De kommer sålunda, efter hand som de alla var för sig färdigutvecklas i allkärlek, att utstråla Guds ljus och värme till allt och alla. Men härigenom blir äktenskapet med den kulminerande upplevelsen av parningsakten ju överflödig, och eftersom denna organiska struktur bars av väsendenas enpolighet, blir denna enpolighet också överflödig. Vi ser ju också att det i väsendet i dess utvecklingsområde som apa börjar uppstå en förvandling i dess intellektualitet eller medvetandeområde. Denna förvandling beror på att det på detta stadium inträder en begynnande polförvandling. Den stagnerade eller latenta polen börjar komma till utveckling. Detta betyder alltså att den feminina polen i hanväsendet och den maskulina i honväsendet mer och mer börjar göra sig gällande i väsendets uppträdande. Med denna motsatta pols utveckling börjar djurets förvandling till människa. Med denna polförvandling blir väsendet alltså "dubbelpoligt".

Dubbelpoligheten framträder först som en begynnande medvetandeutvidgning, en begynnande intellektualitet. Det är den motsatta polen i både mannen och kvinnan som ligger till grund för hela den medvetandesfär och de tankearter som de var för sig har och som inte har någonting som helst med deras sexuella liv att göra. Hela den sexuella sidan hos ifrågavarande väsen tillvaratas av den ordinarie polen, vilket vill säga den maskulina polen i mannen och den feminina i kvinnan. Men så skall det inte fortsätta att vara. Efter hand som den begynnande människan kommer framåt i utvecklingen, kommer igenom sin mörka karma, åstadkommer denna karma en ny förmåga i väsendet: den begynnande oändliga kärleken. Denna förmåga bestämmer vad människan nänns och inte nänns göra av skada och ondska. Det är denna förmåga som får väsendet att uppfylla den verkliga allkärleken eller nästakärleken. Vad skall människorna med denna kärlek till, när de har den äktenskapliga kärleken? – Enligt äktenskapslagen måste varje gift människa hålla sig till sin äkta make eller maka. Om hon älskar ett annat väsen högre än sin äkta part bedriver hon "hor". Men nästakärlekslagen bjuder ju att man skall älska Gud över allting och sin nästa som sig själv.

Människan står inför två stora livsepoker: mosesepoken och kristusepoken, som åter är detsamma som djurets respektive människans epok. Moses var äktenskapets man och den äktenskapliga kärlekens profet, medan Kristus var den helt fullkomliga människans och därmed den oändliga kärlekens profet. Skillnaden på kristusepoken och mosesepoken är alltså den att det inom den förstnämnda har getts en lag om frigörelse av medvetande- eller livstendenser som var strängt förbjudna i mosesepoken. I kristusepoken påbjuds att man skall älska sin nästa som sig själv. Detta kan alltså inte ske utan att man kommer i konflikt med moselagen, och om man håller moselagen, kan man inte uppfylla kristuslagen eller nästakärlekens lag, som också är lagen för den fullkomliga människans uppträdande. Eftersom det sålunda genom Kristus eller världsåterlösningen har getts lagar för en ny livsepok, måste en sådan ny livsepok också visa sig. Men för att en sådan ny livsepok med ett livsfundament som är motsatsen till äktenskapets livsfundament skall kunna skapas, måste äktenskapet degenerera och upphöra. De kan omöjligt båda uppfyllas samtidigt. Man kan inte samtidigt gå uppför och nedför en stege. Eftersom det sålunda uppstår tendenser till ett nytt uppträdande som är en motsats till det genom tusentals liv invanda livsfundamentet, måste detta förhållande i motsvarande grad börja skapa konflikter i människornas sinne och uppträdande med hänsyn till kapaciteten i deras äktenskapliga talanger eller uppfyllelsen av det trohetslöfte som äktenskapet vilar på. Vi ser ju också denna konflikt göra sig gällande i utomordentligt många äktenskap.

Ursprungligen är äktenskapet i kristendomen en högtidlig förening av man och kvinna i ett samliv tills döden skiljer dem åt. Denna förening eller invigning till samliv företas och auktoriseras av myndigheter antingen kyrkligt eller borgerligt. De båda väsendena har därmed högtidligt inför medväsen och samhället lovat varandra trohet intill döden. Uppfyllelsen av detta löfte mellan parterna var äktenskapets kulmination.

Det är inte endast en enstaka människa som sålunda sviker trohetslöftet i äktenskapet, utan tusentals och åter tusentals som skiljer och gifter sig upprepade gånger. Det är inte därför att dessa människor är särskilt primitiva och onda. De kan vara mycket trofasta och kärleksfulla mot andra väsen. Många av dessa är stora konstnärer, är genier och kan ha framträdande betrodda anställningar i samhället. Men icke desto mindre kan en del av dessa skilsmässomänniskor vara ganska onda, ja, nästan grymma mot den äkta parten, när de inte längre känner sexuell dragning till denna. – Hur kan det nu vara så? – Varför kan de inte vara vänliga mot den svikna äkta parten, som de ju tidigare hade så stor dragning till att de kunde lova livslång trohet? – Om en människa, som är framträdande utvecklad och kan visa både trofasthet och vänlighet mot sin omgivning, kan känna antipati mot den äkta parten, som ibland rent av kan gränsa till hat, så kan det endast vara därför att hennes äktenskapliga talang är degenererad. Hennes parnings- eller förälskelsetillstånd har försvagats så att det har förlorat sin hållbarhet.

Medan en förälskelse i parningstillståndets eller äktenskapets kulminationszon kunde förbli stark och orubblig under ett helt liv, är den nu för många människor av mycket kort varaktighet. Eftersom den ömsesidiga förälskelsen utgör den attraktion som skall befrämja trofastheten och samlivet i äktenskapet, är det klart att där denna har degenererats och försvagats, kan den inte främja äktenskapets hållbarhet, och därför går äktenskapet omkull. Så länge den ömsesidiga förälskelsen håller sig oförändrad genom ett helt liv, kan parterna ju lätt uppfylla den äktenskapliga överenskommelsen och trohetslöftet.

Men hur är det nu med alla andra väsen, som hänsynslöst sviker den äkta parten och skapar trolöshet och skilsmässa? Detta kan inte vara framtidens moral. Det är i allra högsta grad omoral och brist på nästakärlek. Det är riktigt att dessa väsen är äktenskapligt degenererade och i värsta fall inte kan uppfylla vare sig fysiska eller moraliska betingelser för ett livsvarigt lyckligt äktenskap. Men om det är ett faktum att de inte har talanger för att kunna uppfylla ett livsvarigt normalt äktenskap, är det naturligtvis olyckligt att sådana väsen gifter sig och ingår äktenskap som de absolut inte kan uppfylla moraliskt. Att de är olämpliga för äktenskap betyder dock inte att de är färdiga med sexuella förhållanden med det motsatta könet. De känner sig alltjämt dragna till detta köns väsen. I framtiden kommer sådana väsen inte att gifta sig eller på annat sätt ge löften för livstid, utan i stället ingå ett vänskapsförhållande med en partner av motsatt kön och leva intimt samman med denna i ett "vänskapsäktenskap".

Hur är det nu med gifta människor som trots alla ansträngningar inte kan skapa harmoni i samlivet? – Ja, i sådana situationer är det ett mindre ont att skiljas än att leva tillsammans i disharmoni, även om det finns barn i äktenskapet. Det är inte bra för barn att leva bland föräldrar som grälar från morgon till kväll och aldrig visar varandra sympati eller ömhetsbetygelser. Då måste det vara bättre att barnen får leva hos den ena av parterna och får dennas faders- eller moderskärlek och blir fri från disharmonin eller kriget mellan föräldrarna.

Det finns också äktenskap där parterna har gett varandra frihet att ha sexuella förhållanden med partners utanför äktenskapet. De tror därmed att de har löst äktenskapsproblemet. De har eventuellt sexuella förhållanden med partners utanför äktenskapet i både öst och väst, men då bedriver de i allra högsta grad hor. Att två äkta makar ger varandra sexuell frihet att bedriva hor med främmande sexuella partners är inte detsamma som skilsmässa. Om två människor har ingått ett högtidligt äktenskap, antingen kyrkligt eller borgerligt, med löfte om trohet tills döden skiljer dem åt och skrivit under detta inför myndigheter och medväsen, kan denna överenskommelse ju inte hävas genom att de båda parterna hemligt ger varandra sexuell frihet. De är alltjämt gifta människor gentemot myndigheterna och omgivningen, och att de har inlåtit sig i sexuella förhållanden utanför äktenskapet är ett bedrägeri mot de myndigheter och medmänniskor inför vilka de högtidligt har förklarat sig i äktenskap och lovat att uppfylla äktenskapets lagar. För att rättmätigt kunna ge varandra sexuell frihet måste de naturligtvis förklara detta inför samma myndigheter och medväsen inför vilka de högtidligt har ingått och förklarat sig i äktenskap. De måste göra en officiell skilsmässa, först då är de åter fria. Det är sålunda bättre att människorna skiljer sig, om de har äktenskapliga förhållanden utanför äktenskapet än att de lever i detta missbruk under äktenskapets täckmantel. Det har skapats en lag som gör att otrohet inte längre är skilsmässoskäl. Detta visar tydligt att äktenskapet är i förfall. Det betyder i själva verket att man auktoriserar att äkta makar gott kan bedriva hor och eventuellt avla barn utanför äktenskapet. Kan äktenskapets förfall vara tydligare?

Äktenskapets förfall, som sålunda är en av den nya världskulturens födslosmärtor, är ett led i den gudomliga skapelseprocessen. Det är människornas förvandling från djur till människa som här gör sig gällande. Äktenskapet grundar sig ju uteslutande på parningsakten mellan ett han- och ett honväsen, vilket vill säga mellan två enpoliga väsen av motsatt kön. Detta är ljuset i djurrikets mörker. Men eftersom människorna är i färd med att förvandlas från hanväsen och honväsen till människoväsen, blir det alltså solklart att de här omtalade sexuella och äktenskapliga områdena måste förfalla. Vi ser att den djuriska sexualiteten eller den enpoliga parningsakten som ljus betraktat håller på att blekna för att till sist helt slockna. Men då är människan ett väsen som Guds avbild, som i sig självt är ljus, är Guds ande i renodlad form. Då skall hon inte nöja sig med att endast kunna uppleva Guds ande i parningsaktens kulminationsutlösning. Då är hon själv i hela sitt framträdande den högsta elden och utlöser salighetsenergi med vilket som helst annat väsen som hon kommer i beröring med. Bakom ser hon djurrikets mörker tona bort och framför sig ser hon den oändliga kärlekens eviga ljusflöde stiga upp över himlen, och "människan som Guds avbild" lovsjunger Gudomen och livet i himmelriket.