Alla normala människor som ännu inte befinner sig i ålderdomens epok är i allmänhet rädda för att dö och ger inte frivilligt avkall på sitt liv. Detsamma gäller djuren. Alla kämpar för att bevara livet. På sjukhusen kämpas det mot döden, i hemmen och i människornas dagliga tillvaro kämpas det för att bevara livet. Inga människor har lust att dö, om de är friska och krya och ödet är dem bevåget. När det hos åldriga människor ibland kan finnas en önskan att dö, så beror det på att de blivit orkeslösa. Sinnena är försvagade och organismen har inte tillräcklig kraft för att de skall kunna klara sig själva. Att de i en sådan situation kan önska att dö, är inte så märkligt. Samma önskan kan också uppstå hos yngre människor som blivit mycket sjuka och försvagade och är helt beroende av andra människor. Vad kan vi lära av detta? Varför behövs det rent av en obruklig organism för att frambringa längtan efter döden? Varför hyser alla normalt en ovilja mot att dö? Döden är ju ändå något som är lika naturligt som att födas. Den är lika naturlig som det är att sova om natten, och det har man ändå ingen ovilja mot. Det är rent av en glädje att kunna gå till sängs och sova när man är trött. Man känner ingen ängslan för den medvetslöshet som vi kallar "sömnen", ty alla räknar säkert med att de åter skall vakna när de har sovit ut. Det räknar man däremot inte med när det gäller döden. Om man gjorde det, skulle det inte finnas någon särskild dödsångest. Men döden är något okänt för människorna, de vet inte att de i själva verket alls inte kan dö.

Människor som tror blint på den dogmatiska kristendomen kan eventuellt vara rädda för att komma till "helvetet" eller för att bli "förtappade". Icke-troende kan vara rädda för att döden är detsamma som ett totalt upphörande av deras existens, en evig utplåning. Döden är i själva verket mystik för såväl troende som icke-troende. Det enda som är absolut säkert för alla människor är att en gång förr eller senare skall deras fysiska organism ingå i den process som kallas döden, och eftersom man är benägen att identifiera sig själv med organismen, som en gång blir livlös och går i upplösning, tror man att man kan dö. Om en av våra kära går bort, försvinner ju vederbörande för våra fysiska sinnen, det återstår bara en död kropp som vi kan se och känna på. Ifrågavarande människa har nämligen verkligen "gått bort" från sin fysiska kropp och därför kan vi inte förnimma honom eller henne. Det "något" som gått bort är helt otillgängligt för fysisk förnimmelse och har alltid varit det, också medan vi menade att vi direkt upplevde denna människa. Det har vi aldrig gjort. Vi har upplevt de verkningar som detta levande väsen en tid har skapat genom ett fysiskt redskap här i denna fysiska värld. Väsendet självt har hela tiden, såsom vi alla är det, varit otillgängligt för fysisk förnimmelse och har nu upphört att använda det redskap eller den fysiska kropp varigenom det en tid var möjligt att uppleva vederbörande indirekt här i denna fysiska värld. Av ifrågavarande väsen återstår endast något som är helt otillgängligt för de fysiska sinnena, men denna för fysisk förnimmelse helt otillgängliga del är i själva verket den primära delen av väsendet, den är ingenting mindre än det levande väsen som var herre över den fysiska organismen innan den dog. Det var detta osynliga väsen som talade, såg och hörde med hjälp av nämnda organism, det var detta osynliga väsen som dirigerade organismen till att gå och stå, sitta eller springa. Det var detta osynliga väsen som genom sin organism visade oss vänlighet, förståelse, ja, kanske kärlek – eller det motsatta. Med hjälp av denna organism kunde det osynliga väsendet skapa och frambringa i den fysiska materien med sina anlag och talanger, vilkas verkan vi på detta sätt kunde uppleva. Men att denna organism i sig själv också var någonting skapat, ett redskap, borde ju inte vara mystik för någon, eftersom den har byggts upp eller påbörjats som vilket som helst annat skapat ting och är underkastad samma lagar. Den kan förslitas, den kan missbrukas och gå sönder. Ingenting skapat kan vara evigt, hur mycket det än passas och vårdas. Det skapade är något som blir till och förr eller senare åter upphör. När organismen upphört kan dess osynliga upphov inte längre på normalt sätt ge sig till känna i den fysiska världen. De efterlevande i den här världen tror kanske att vederbörande har upphört att vara till, och ändå är sanningen den att de bara inte kan komma i kontakt med honom eller henne genom fysiska vibrationer och våglängder, därför att ifrågavarande väsens fysiska apparatur har blivit obrukbar.

Finns det något hos det fysiska levande väsendet som tyder på att den fysiska organismen inte är det levande väsendet självt och att detta levande väsen utgör en osynlig realitet bakom denna organism? Ja, hela det levande väsendets fysiska tillvaro är i sig själv ett avslöjande av detta osynliga och verkliga bakom organismen. Vad finns det hos den fysiska organismen som inte tyder på ett upphov för vilket den är ett redskap? Är ögonen självständiga? – Är hörsel-, lukt- och smakorganen självständiga? – Eller är de inre organen såsom hjärta, lungor, lever, njurar osv blott till för sin egen skull? – Är de inte alla utan undantag ett inbyggt, nödvändigt samarbetande inventarium i ett oumbärligt redskap för ett levande väsens fysiska manifestation? Vartenda organ, stort eller litet, utlöser en funktion som är en medverkande livsbetingelse för fysisk upplevelse. Men då hela organismen uteslutande består av sådana organ, vilkas medverkan är ett villkor för det levande väsendets förnimmelse och manifestation, var är då själva det levande väsendet? Är det i njurarna eller i hjärtat? Är det i ögonen eller i näsan? Det vet vi att det inte är. Men är det då i hjärnan? Nej, hjärnan är också ett organ, som måste stå i konstant förbindelse med de övriga organen för att livsupplevelse skall kunna äga rum på det fysiska planet. Den är ett redskap tillsammans med andra redskap, vilka alla samarbetar för att göra organismen till en fulländad apparatur, men för vem?

Månne vi inte alla av erfarenhet vet att det finns vissa saker vi kan bli så vana att uppleva, att vi efter hand alls inte lägger märke till dem. Detta gäller också upplevelsen av att vara ett andligt väsen. Vi märker i själva verket i hög grad att vi är andliga väsen, men detta har blivit så mycket vana, att vi inte lägger märke till denna sida av våra upplevelser. Det är detta andliga väsen i vår fysiska organism som utgör vårt verkliga själv och som vi benämner vårt "jag". Vi säger: "Jag såg", "jag gick", "jag sa", "jag var glad" osv. Vem är detta "jag"? Det var ju inte bara ögonen som såg eller fötterna som gick. Det var inte bara munnen som talade, och det kan inte heller vara den fysiska organismen som var glad, eftersom den endast är uppbyggd av underordnade organ, som är till för att göra organismen till ett fullkomligt redskap för ett manifesterande och upplevande osynligt "något". Vårt "jag" måste vara detta "något". Ögonen kan inte bestämma åt vilket håll man skall titta, benen kan inte bestämma vart de skall gå, och munnen bestämmer inte vad som skall sägas. Är det inte just vårt jag som bestämmer allt detta? Är det inte också vårt jag som känner glädje och sorg? Det är "jaget" som är den primära faktorn, och organismen är den sekundära, redskapet, varigenom man upplever och manifesterar sig. "Jaget" kan vara knutet till en fysisk organism, men det kan också frigöra sig från den. Men eftersom det kan det, måste det ha en andlig struktur varigenom denna process – förbindelse med en organism och frigörelse från en organism – kan äga rum.

Till väsendets andliga struktur hör alltså hela dess mentala tillstånd, dess tankeförmåga och känsloliv, dess begär, önskningar och vilja. Från "jagets" övermedvetandestruktur, i vilken det självt utgör den fasta punkten, utgår och till den ingår genom dess dagsmedvetande hela dess livsupplevelse. Härifrån utlöses de krafter varigenom ifrågavarande väsen påverkar andra väsen. Och hit ingår de krafter som är en verkan från omgivningen av de krafter som väsendet har utlöst. Det är dessa verkningar som blir dess öde, dess upplevelser av "ont" och "gott". Om vi nu börjar förstå att det levande väsendet inte är identiskt med sin fysiska organism, men däremot består av en evig, andlig struktur omkring sitt jag, kan vi också börja förstå dess öde. Utan denna kunskap kommer människorna omöjligt att kunna förstå hur det kommer sig att väsendena här i det dagliga livet har så högst olika öden. Då de inte dör tillsammans med den fysiska kroppen, utan lever vidare genom sin andliga eller kosmiska struktur och efter en tid åter skapar sig en fysisk kropp och sålunda åter föds till det fysiska planet, är det naturligt att de måste fortsätta denna nya fysiska tillvaro på det utvecklingssteg de hade nått till i senaste fysiska liv. Och de verkningar av fysiska handlingar som de har utlöst mot sin nästa i tidigare liv har de nu tillfälle att här i det nya fysiska livet få uppleva. Denna kedja av orsak och verkan utlöses av den eviga struktur jag kallar det levande väsendets evighetskropp.