Ett av de mest fundamentala fakta är nog förmodligen det att vårt klot har undergått och alltjämt är i färd med att undergå en förvandlingsprocess. Jordens yta är inte densamma i dag som för miljoner år sedan. Det är inte blott kontinenternas och havens gränsområden som har skiftat karaktär, utan det är ju också alla levande väsen på dessa kontinenter och i dessa hav. Ja, det har ju varit en tid då det varken fanns människor eller djur. Och ännu längre tillbaka fanns det inte ens någon som helst form av växtlighet. "Jorden var öde och tom". Men denna ödslighet och denna tomhet var inte detsamma som stillhet. Kolossala energier var i rörelse. Vulkaniska krafter orsakade eldsvåda, kontinentförskjutningar och jordbävning från pol till pol ackompanjerad av dundrande tordön som var lika oavbruten och alltgenomträngande över hela klotet. Och ännu längre tillbaka slungades jorden som ett brottstycke ut ur en solmassa eller en eldocean och svävade själv årmiljoner som en sol genom världsrymden. "Men Guds ande svävade över vattnet".

Det blir således mer och mer uppenbart att "jordens skapelse" har formats på ovan nämnda sätt genom omätliga tidsperioder eller årmiljoner. Och resultatet av denna skapelseprocess har alltså blivit vår jord, så som den formar sig för oss i dag med dess växt- och djurliv, av vilket den jordiska människan är den yppersta. Då detta väsen börjar kunna tänka i enlighet med Guds tankar och kan börja se den logik eller förnuftsmässiga plan som jordens skapelseprocess framkallar, kommer ju därmed samma skapelseprocess att för detta väsen vara en öppen bok, en realistisk bibel eller själva Gudomens egen personliga berättelse om det levande väsendet, allteftersom det har logiskt sinne eller intellektuella förmågor. Även om det inte existerade några religioner, religiösa sekter, profeter, vismän eller världsåterlösare och de av dem inspirerade heliga böcker, biblar och lärosatser, skulle denna skapelseprocess trots allt existera som Försynens oförfalskade tal och skulle nog bli hörd. Religionerna med sina präster och heliga böcker är alltså inte det högsta i världen. De är endast uttolkare av "Guds tal". Ovanför dem alla ligger alltså Guds egen direkta röst. Den skapelseprocess som omger oss, av vilken vår egen organism och vårt väsen är ett resultat, är alltså Gudomens eller Försynens egen direkta uppenbarelse av sitt medvetande. Och eftersom man skall lära "känna trädet på dess frukter", skall man också lära känna Gudomen genom hans skapelseprocess, som ju är hans uppenbarelse av medvetande eller mentalitet. Så länge man inte har tankeförmåga, mentalitet eller logisk talang nog för att kunna sätta sig i kontakt med – se eller iaktta denna skapelseprocess på annat sätt än som döda, tillfälliga naturkrafter – utgör man endast ett mentalt foster och måste därför befinna sig som hjälplöst väsen i ett av de i religionerna, sakramenten och andra väsens påstådda framträdande mentala moderliv. Väsendena måste således i detta tillstånd vara ett slags kosmiskt sett ofödda själar.

Vad visar då denna skapelseprocess för den som har förmåga eller sinnesbegåvning nog för att kunna uppfatta den som ett direkt gudomligt tal? Man ser först och främst en alltbehärskande logik. Det vill alltså säga att man i denna skapelseprocess över huvud taget inte kan finna någon som helst energiutlösning eller kraftanvändning, som inte är till nytta för de levande väsendenas samlade helhet. Men när den är till nytta för helheten är den ju till gagn, är till välsignelse. Men när den är till välsignelse är den ju detsamma som en manifestation av ömhetsbevis gentemot denna helhet. Och en manifestation av ömhetsbevis kan ju endast vara detsamma som en utstrålning eller en uppenbarelse av "kärlek". Avsikten med all energiutlösning i den gudomliga skapelseprocessen eller med de så kallade naturkrafterna är alltså skapandet av kärlek för helheten. Detta manifestationssätt måste således bli allra högsta ideal för alla levande väsen i den begynnande tillblivelsen av intellektuella förmågor.

Hur kommer det sig då att det existerar så mycket som till synes omöjligt kan vara kärlek, men däremot är kärlekslöshet? Ja, är det inte just för att världsskapelsen endast iakttas eller ses i förhållande till den enskilde individen eller en enskild samling väsen, ras eller klick och inte i förhållande till helheten, vilket vill säga i förhållande till alla övriga medväsen på klotet. En manifestation som skall vara till gagn och välsignelse för helheten, kan inte alltid vara till behag eller njutning för det enskilda väsendet eller en lokal klick av väsen. Ja, varför kan den inte just det? När den inte kan det, kan Försynens eller Gudomens skapelseprocess ju omöjligt vara fullkomlig? Jo, om den lokala klicken av väsen eller den enskilde individen absolut inte har intresse av flockens eller helhetens väl, utan endast är inställd på att allt behag enbart måste tillhöra den själv eller dess klick eller samfund, är den ju nödsakad att vara i disharmoni med den manifestationsform som endast skapar behag för den enskilde individen genom helhetens välsignelse, alltså den manifestationsform som är grundprincipen i världsskapelsen och som är detsamma som "allkärleken", vilket återigen vill säga "nästakärleken".

Varför känner vissa väsen då obehag inför detta manifestationssätt? Varför är inte alla lyckliga över att vara i kontakt med världsskapelsen? Ja, är det inte just därför att livet är en utvecklingsprocess, som i själva verket i sin tur är detsamma som en uppvakningsprocess. Väsen som inte är färdigutvecklade, kommer ju omöjligt att uppleva tingen lika klarsynt som de väsen som kommit längre och är mer färdiga i den stora skapelseprocessen. De måste därför vara konträra och handla efter det som är direkt behagligt för dem, alldeles oberoende av hur skadligt och obehagsframkallande det indirekt än må vara. Men genom efterverkningarna av misstagen i form av obehag eller olycka bringas väsendena fram till att upptäcka misstagen och blir därmed inställda på att bli i helhetens väl och befriar sig därmed från obehags- eller olyckssfärens famntag. Och på så sätt blir de olyckliga ödena också till ömhetsbevis för helheten och därmed till välsignelse och lycka för den enskilde.

Att det fortfarande finns så mycket olycka i världen, beror alltså på att världsskapelsen ännu inte har kommit så långt att den stora massan eller allmänheten blivit inställd på att vara till helhetens favör. De flesta människor önskar ännu i en utomordentligt stor utsträckning att endast se till sin egen favör. De vill skapa behag direkt åt sig själva oberoende av vad det kostar nästan eller helheten. De lever alltså ännu i ett djungelmedvetande. Jordmänsklighetens mentalitet kan liknas vid jordens fysiska yta. Samtidigt som det på jordens yta finns kulturstater med världsstäder baserade på väldiga kemiska och tekniska fullkomligheter eller kulturvärden som avlastar människorna från stora och grova besvärligheter som stenåldersmänniskan måste sucka och stöna under, så finns det också fortfarande väldiga områden som ännu är regnskogar eller djungler representerande det djuriska urtidstillståndet i renkultur. Djuriskt urtillstånd i renodlad form är ju detsamma som själviskhet eller detta att var och en är sig själv närmast. Som följd härav är urskogens lag orubbligt den starkares rätt.