Döden är i verkligheten absolut inte någon död, så som miljontals människor tror eller föreställer sig. Och därför är nästan alla dessa människor mer eller mindre rädda för att dö. De är alltså offer för en mycket stor övertro i livet eller för ett felaktigt tänkande. Döden existerar inte och kan absolut inte existera. Och uttrycket "döden" kommer därför att utgå ur språket i den nya världskulturen. På samma sätt som det späda lilla barnets födelse till den fysiska världen i verkligheten är en övergång från dess tillvaro på det andliga planet till det fysiska planet, således är också "döden" endast väsendets övergång från det fysiska planet till det andliga planet, alltså till dess eviga livs verkliga hemvist. Därför kommer uttrycket "döden" efter hand att försvinna ur språket och kallas för "födelse 2", medan barnafödelsen eller födelsen till den fysiska världen kommer att kallas för "födelse 1". Människornas rädsla för "födelse 2" (döden) beror som regel endast på deras totala okunskap om vad som sker efter "födelse 2" (döden), som alltså inte är någon död, utan däremot, som tidigare nämnts, är en "födelse". Några människor tror, att den innebär ett totalt utplånande av livet och därmed slutet på deras existens. Andra är rädda för att de kommer att straffas för sina "synder", att de kommer att "brinna i helvetets eviga eld". Det förekommer många olika föreställningar om "döden", alltså "födelse 2". Detta gäller både inom hedendomen och kristendomen. Dessa föreställningar beror huvudsakligen på att människorna ännu inte har tillräckligt utvecklade sinnen för att kunna överblicka sin nuvarande, verkliga situation i den gigantiska skapelseprocess, som de befinner sig i för att bli till "människan som Guds avbild, honom lik."

Döden är således endast en överföringsprocess av det levande väsendets livsupplevelsetillstånd från mörkrets värld till ljuset värld. Detta betyder i sin tur från den fysiska världen till den andliga världen. Processen sker genom att väsendet befrias från sin fysiska kropp. Efter denna befrielse, ligger denna kropp livlös. Och detta är helt naturligt, eftersom den i sig själv aldrig har varit levande. Men detta förhindrar inte, att den bestod av levande mikroväsen av olika arter. Varje art hade sin egen livsvärld, i vilken de kunde uppleva sin fysiska tillvaro. Dessa små livsvärldar kallar vi för våra fysiska organ. De är uppbyggda och anpassade på ett sådant sätt att de tillsammans skapar vår fysiska kropp, som i sin tur utgör vårt fysiska livsredskap på det fysiska planet. Men den utgör inte förutsättningen för vårt framträdande som "levande väsen". Men den är uppbyggd på ett sådant sätt, att dess strukturs funktionsmöjligheter kräver att den är tagen i besittning av ett jag och dess övermedvetande. Dessa båda objekt utgör tillsammans en enhet som utgör det verkligt levande, evigt odödliga väsendet bakom den förgängliga fysiska organismen. Och således tas vår fysiska organism i besittning och hålls vid liv av vårt eviga jag. I kraft av detta besättande av vår fysiska kropp gör vi denna till ett redskap för vår existens, upplevelse och skapande på det fysiska planet. Men detta redskap kan liksom alla andra redskap bli gammalt och skröpligt, bli skadat och obrukbart. Vid sådana tillfällen avskiljs det automatiskt från det jag eller levande väsen som det var besatt av, och vars fysiska redskap det hade varit. Utan denna befrielse från den fysiska organismen när den är föråldrad, skadad och ödelagd, och då vi därefter automatiskt får en ny fysisk organism, skulle vi omöjligt kunna bli till den fullkomliga människan som "Guds avbild". Hur skulle detta gå till, när vi tänker på hur många som får sina fysiska organismer ödelagda under krig, genom olyckor och sjukdomar. Om återfödelsen av en ny organism inte ägde rum varje gång den gamla organismen blev helt obrukbar, skulle det aktuella väsendets utveckling avstanna helt, då en verklig utveckling inte kan äga rum på det andliga planet. Men tänk, vilken välgärning vi här också blir vittne till. Vi ser, att alla de olyckor och lidanden, allt det mörker som väsendet genom de många fysiska jordeliven ska gå igenom för att få den erfarenhetsocean, som ska till, för att väsendet kan bli till Guds avbild, inte på något som helst sätt skadar jaget eller det verkliga, levande väsendet bakom organismen. Det blir befriat från varje defekt eller ödelagd organism, men behåller det vetande eller de erfarenheter, det ljus eller det mörker som det fick genom organismen. Och väsendet får nu till på köpet en ljusets paus i den andliga miljöns sfärer som det för ögonblicket har utvecklats till att kunna tåla, tills det åter är förberett eller moget för en ny fysisk återfödelse.