Julafton och nyårsafton är två mycket egendomliga aftnar. De avviker från alla årets övriga aftnar. De utgör kulminerande festaftnar. De firas till ära för två stora, fundamentala livsprinciper i den eviga, allt omfattande världsordningen. Som vi i det följande ska se, utgör julhögtiden och nyårshögtiden i kosmisk belysning minneshögtid för kärleksprincipen respektive odödlighetsprincipen.

Den fundamentala princip som julaftonen är en festafton för, är världsåterlösningsprincipen. Denna princip består i att den starke hjälper den svage, den kloke hjälper den mindre kloke, den friske eller sunde hjälper den sjuke, den rike hjälper den fattige och så vidare. Det är därför som denna princip är fundamentet för upprätthållandet av hela världen. Där den inte praktiseras, existerar ragnarök eller domedagen.

Den gemensamma beteckningen för detta ovannämnda större liv uttrycker vi med begreppet "Gud". Då alla dessa livsformer inuti varandra utgör en ömsesidig absolut livsbetingelse för varandras existens, så att inte ett enda existerande mellanled kan undvaras, blir alla dessa livsformer till en enda evigt och oändligt arbetande organism. Och då denna organisms arbete eller utveckling således ger uttryck för den allra högsta logik som över huvud taget kan manifesteras genom ett medvetande, nämligen den att det mogna hjälper det omogna, den starke hjälper den svage osv. och därmed uppfyller principen om kärlek till nästan, blir vi här nödsakade att erkänna att upphovet till denna stora arbetande organism, som vi betecknar som Gud, är ett levande väsen. Endast ett levande väsen kan ge uttryck för logik och kärlek.

När människorna inom den kristna världen firar jul, är det för att helga minnet av Jesu födelse, minnet av det väsen som kom till världen för att genom sin större visdom och sitt kärleksfullare sätt, hjälpa den mindre visa och mindre kärleksfulla mänskligheten, och därmed föra den fram till en större fullkomlighet eller ett större uppfyllande av denna världsalltets eller Gudomens stora gåvoprincip och den åtföljande absoluta freden och stora välsignelsen för mänskligheten. Julen blir således i realiteten en minnesfest för den stora gåvoprincip som alla levande väsen lever under. I och med att människorna på så vis har kommit att hålla minnesfest för Jesu födelse, har de med denna sympati kommit i kontakt med denna Gudomens gigantiska gåvoprincip. Och det beror på denna kontakt att den årligen återkommande minnesfesten för Kristi födelse har blivit en ljusets tradition som så att säga har sprängt alla gränser. Har man någonsin sett maken till minnesfest? Fastän den nu snart är en tvåtusenårig tradition, är den så stark att den vid vintersolståndet mitt i vinterns mörker förmår genomtränga hela den kristna världen och för en stund uppliva miljoner människors sinnen och bringa dem i kontakt med det himmelska ljuset. Det är i denna stund som om alla gärna vill vara goda, alla gärna vill ge gåvor, och man önskar att ingen under denna snabba passage av det överjordiska ljuset genom ens sinne ska behöva hungra och frysa, vara hemlös eller övergiven. Alla vill gärna glädja alla. Ingen får vara utanför i nattens mörker och köld. Alla ska märka kärleken. Tänk, vilket gudomligt ljus i en mänsklighet som lever i sin domedags eller sitt ragnaröks krigiska epok. – Miljoner brev med kärleksfulla hälsningar och tonvis av paket med gåvor, som givarna vill glädja och uppmuntra andra människor med, befordras från världsdel till världsdel. Miljoner och åter miljoner av extra ljus tänds i hemmen och på gator och i gränder och skapar solsken mitt i nattens mörker. På städernas torg och öppna platser lyser julgranarna ut sin uppfordran till människorna om att vara med i den stora världsfrälsande principen: att hellre ge än ta, så att det kan bli hjälp till en god jul för dem som lever i mörkret, i nöden och eländet. – Jo, ljuset från Betlehem genomtränger alltjämt världen, och änglarnas sång om "fred på jorden" har fått resonans i många människors sinnen. Alla som arbetar för fred och avskaffandet av krig mellan sig själva och sin nästa sjunger med i änglarnas kör. På så sätt är julfirandet inte bara ett firande till minnet av världsåterlösarens födelse, utan utgör också en helig tradition, i vars ljus människornas kontakt med livets största princip uppenbarade sig: gåvoprincipen, den eviga Gudomens allkärlek, all manifestations och livsupplevelses eviga fundament.

Omedelbart efter att julen har firats, firar man nyår. Här praktiseras också gåvoprincipen, även om den inte kommer till samma realistiska uttryck som vid julaftonen. Här kommer den blott till uttryck i form av de mer eller mindre vänliga önskningar om "ett gott nytt år" som människorna uttrycker till varandra. Men vid nyårsfesten är det inte gåvoprincipen som ligger till grund för högtiden. Det är som bekant en annan fundamental princip, nämligen årsskiftet. Är då årsskiftet heligt? Ja, i realiteten är årsskiftet en lika gudomlig och livsbetingande princip i upprätthållandet av världsalltet som gåvoprincipen. Men människorna känner ännu inte denna princip i dess verkliga storhet. För många människor är årsskiftet bara en förevändning för att göra sig en glad kväll, eller i värsta fall en förevändning till utsvävningar i fråga om drickande och festande. Ja, för vissa människor har det blivit så, att de rent av menar att det hör till nyårsaftonen att vara mer eller mindre berusad och ohämmad. De skryter rent av med hur mycket de en sådan kväll har kunnat sätta i sig av de olika flytande giftämnena. Somliga skryter med att de har kunnat dricka så och så mycket utan att de blev påverkade. Och andra skryter med att de var så påverkade eller berusade att de inte minns hur kvällen förlöpte eller hur de på det hela taget kom hem. Därför är nyårsfesten ännu i själva verket bara en rent materiell fest för de flesta människor. Men så kommer det inte att förbli i framtiden.

Nyårsfestens orsak är alltså årsskiftet. Men årsskiftet är blott en enkel, lokal utlösning av en allomfattande, gigantisk, kosmisk princip, utan vilken en evig livsupplevelse skulle vara en absolut omöjlighet. Hur skulle det gå om årsskiftet inte existerade? Om jorden inte snurrade runt solen, skulle vi inte så exakt kunna markera tider eller klockslag. Jorden skulle vara glödande på den sida den vände mot solen, och bottenfrusen på den sida den vände bort från solen. Allt animaliskt liv skulle vara omöjligt i den högintellektuella form som det i dag manifesterar sig i på jorden. Men genom en allt överstrålande gudomlig förnyelseprincip, som genomströmmar hela världsalltet, rör sig jorden inte endast runt solen; den vrider sig också kring sin egen axel, varvid dag och natt uppstår. Därigenom blir den kolossala mängd av ljus och värme som jorden mottar från solen så avpassad att den möjliggör fysisk livsupplevelse. Jorden kan genom denna rörelse inte bli en glödande massa på den ena sidan och en totalt livlös isöken på den andra sidan. Det är riktigt att det förekommer isöknar vid dess poler och mycket värme vid dess ekvator, men dessa två kontraster alstrar just i breddgraderna mellan ekvatorn och polerna ett särskilt avpassat tempererat klimat för människornas utveckling i riktning mot högintellektualitet. Det är inte i ekvatorområdenas höga temperatur eller i polarområdenas isterränger som den materialistiska vetenskapen i särskild grad har blivit till eller uppnått sin nuvarande genialitet.

Jordens rörelse kring sin egen axel skapar alltså dygnskretsloppet, liksom dess rörelse omkring solen skapar årskretsloppet. Liksom dessa kretslopp framkallar den absolut livsbetingande fördelningen av ljus, värme och köld för jordklotets fysiska liv, så förekommer det ännu både högre och lägre kretslopp som är lika livsbetingande för väsendenas livsupplevelse, manifestation och skapande. All rörelse, all livsupplevelse, alla skapelseprocesser kan enbart existera som led i kretslopp. Liksom ett dygn likaväl som ett år utgör ett enskilt led i en kedja av dygn respektive år, så utgör också vårt nuvarande fysiska jordeliv ett enskilt led i en kedja av jordeliv. Liksom människorna genom dessa jordeliv kommer att växa till återfödelse i fullkomligare och fullkomligare liv och därigenom uppnå det stadium i vilket de uppfyller Guds plan med människan, vilket innebär att de har nått fram till att utgöra människan som "Guds avbild", så har människorna också genom fysiska jordeliv vuxit från lägre eller mindre fullkomliga livsformer fram till det utvecklingsstadium av liv som de i dag utgör. Det är ett sådant kosmiskt kretslopp vi ser ta sin början i mineralriket och fortsätta fram genom växtriket och djurriket, till vilket de ofullkomliga jordiska människorna alltjämt hör, med den sida av sin mentalitet som ännu inte har blivit "mänsklig".

Med den "mänskliga" sidan i människans mentalitet förstår man det sinnelag som utlöser kärlek, det sinnelag som gör att man inte kan nännas dräpa, inte kan nännas göra andra väsen skada. Det känns igen på de väsen som hellre själva vill lida än att andra ska lida, väsen som hellre vill ge än ta, väsen som både älskar sin Gud och sin nästa. Det "djuriska" sinnelaget hos människan är det som i högre eller lägre grad utlöser hat och förföljelse, intolerans, avund, svartsjuka och bitterhet. Det känns igen på de väsen som lever i krig med sin omgivning, de väsen som kan nännas att dräpa, råna, plundra, stjäla och bedra, de väsen som undertrycker andra väsen och lever högt på dessas bekostnad, de väsen som inte kan förlåta en förolämpning, de väsen som baktalar och skadar andra väsen, de väsen som hånar och bespottar både Gud och sin nästa. Om inte de levande väsendenas livsupplevelsetillstånd och den åtföljande manifestations- eller skaparförmågan vore underkastad den kosmiska kretsloppsprincipen, som leder dem fram till allt fullkomligare liv, hur skulle de då någonsin kunna bli helt fullkomliga? Och hur skulle de kunna befinna sig i en evig tillvaro, om de efter mättnaden eller utlevelsen av den kommande fullkomliga, mänskliga livsupplevelse- och skapelseformens salighets- eller lyckotillstånd, inte kunde fortsätta i ett nytt kretslopp och här komma att uppleva livet i nya variationer av det fullkomliga tillståndets livsupplevelse- och skapelseformers glädje- och salighetsbefordrande tillstånd? Ja, det skulle över huvud taget inte kunna existera någon livsupplevelse, om dessa kosmiska kretslopp inte existerade.

Dessa kosmiska kretslopp har också sina årstider: vinter, vår, sommar och höst. Jag kan inte här gå närmare in på dessa "årstider", utan får hänvisa till mitt huvudverk Livets Bog. Här ska jag bara nämna att mänskligheten för närvarande mentalt sett befinner sig i ett sådant kosmiskt kretslopps "vinter". Vintern är ju dödens och köldens årstid. Människorna lever också i dödens eller den dräpande principens kulmination. Med sina krig, mordinstrument och ödeläggelsemaskiner har de fört mycken död, invaliditet och lemlästning in över jorden. Det råder ingen brist på mental frost, is och köld i världen. De begynnande vårvindarna i denna mentala vinter är julhögtiden. Det är underbart att veta att kretsloppet ofrånkomligt leder mänskligheten ut ur detta mörker och fram emot en kosmisk vår, efter vilken det lika säkert kommer en kärlekens sommar, och att den därefter åter förs in i ett nytt kosmiskt kretslopps stora livsepok till utveckling och upplevelse av ännu större och lysande variationer av livets salighetsupplevelser, och så fortsätter det i all evighet.

När det blir klart för människorna vad som ligger till grund för årskretsloppet, att detta i själva verket är en utlöpare från en allomfattande, gudomlig kosmisk princip, genom vilken väsendenas livsupplevelse- och manifestationsförmåga ständigt förnyas och de därmed garanteras evig, orubblig livsupplevelse i ljus och fullkomlighet, kommer deras nyårshögtid in i ett högre format än att enbart utgöra en rent materialistisk fest. Nyårsupplevelsen kommer då att bli en lika högtidlig, gudomlig fest för odödligheten som julhögtiden i dag är för kärleken.