Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Vägen till invigning |
Gåvokultur
1 KAPITLET
När en gåva är kamouflerad förskottsbetalning för en förväntad förmån
En av de traditioner som skapar mest besvikelse, bitterhet, melankoli och inbillat martyrium i det dagliga livet är den som vi känner till under begreppet "att ge gåvor".
Här frågar man väl förvånad om gåvogivandet då inte är något som är gott, något som man särskilt skall öva sig i.
Och det kan ju inte förnekas att det absolut ofrånkomliga svaret härpå blir att förmågan att ge är den hörnsten, på vilken all absolut lycka beror.
Ja, den är rent av så allomfattande att vägen till att äga sitt liv endast och allenast går genom detta att ge sitt liv, offra det för andra, vilket vill säga, leva det i ett oegennyttigt tjänande av andra.
Samma sak uttrycks genom Jesu ord: "Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det".
"Att giva" det är således livets lösen. Men när givandet kan ha sådana följder som nyss nämnts, hur kan då en sådan handling vara så nödvändig eller av behovet påkallad? – Ja, här måste man först göra klart för sig vad det verkligen innebär "att giva" eller vad en "gåva" i verkligheten är. I den dagliga tillvaron finns det knappast något som är mer missbrukat än uttrycket "gåvor". Det är nämligen så, att vad man i dagligt tal kallar "gåvor" eller "att giva", i verkligheten inte alls är "gåvor" eller rätteligen bör hänföras till principen "att giva" utan i stället endast utgör kamouflage för köp och försäljning av tillfredsställelse av egoistiska begär. Ja, detta kamouflage kan till och med vara så effektivt och vanemässigt tillrättalagt av sitt upphovs eget undermedvetna att detta upphov stundom alls inte dagsmedvetet anar situationens verkliga analys, när det vid ett eller annat tillfälle är i färd med att "skänka" något och således i första hand i god tro menar sig vara i färd med "att giva". Detta återigen vill säga att denna situation för givarens vakna dagsmedvetande förefaller att vara prestationen att "giva en gåva", medan det i själva verket är så att "gåvan" i detta fall endast är ett medel, varigenom givaren söker uppnå tillfredsställelsen av ett eller annat egoistiskt begär, kort sagt att "gåvan" i verkligheten bara är ett slags "förskottsbetalning" för en viss förväntad eller önskad förmån. Döljandet av detta motiv för givarens "prestation" har för länge sedan blivit till ett så överlägset vanemedvetande för honom, att det i de allra flesta situationer är "C-vetande", dvs. har övergått till automatfunktion och således försiggår självständigt utan individens medvetna kontroll. Följden därav blir att givaren, även om han kanske hyser vissa för honom själv behagliga förväntningar, i sådana fall inte är medveten om detta egoistiska motiv och därför i sitt vakna dagsmedvetande i god tro anser sig ge på helt oegennyttiga grunder. Att motivet till hans givande skulle stå i förbindelse med dessa behagliga förväntningar är något som hans undermedvetande gjort till en vana för honom att inte tro på eller göra riktigt klart för sig – just därför att det i detta fall ligger närmast till hands för givaren att helst tro på sin egen upphöjdhet. Det sanna motivet till hans givande blir därför avslöjat först när de förväntade förmånerna uteblir. Då börjar han känna sig åsidosatt, missförstådd, ja orättvist behandlad av den som var föremål för hans prestation eller gåva. Han känner sig uppleva ett slags martyrium, som i värsta fall kan yttra sig i bitterhet, ja rent av förföljelse mot gåvomottagaren, utan att denne alls behöver ha gjort sig skyldig till någon verklig förseelse mot givaren. Och det blir då ett faktum att givarens indignation beror på brustna förhoppningar, alltså uteblivandet av de förväntade förmåner som var det dolda motivet för gåvoprestationen. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt