Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Meditation |
KAPITEL 8
Det levande väsendets odödlighet
Vi har härmed kommit fram till den stora frågan: vilken glädje kan de nu levande människorna ha av att framtidens människor blir så fullkomliga att det hos dem inte kan förekomma krig eller lidanden i deras fysiska epok?
Vi som lever i dag är ju vid den tiden, liksom gångna tiders människor, för länge sedan döda och borta.
Men, är vi verkligen det?
Finns det något som tyder på det?
Nej, i absolut mening finns det inte något som helst som tyder på det.
Det är riktigt att organismerna "dör", men organismerna utgör endast skapade företeelser.
Alla skapade företeelser är tids- och rumsdimensionella och kan därför inte vara eviga.
De måste alla upplösas och förgå, liksom de en gång blev skapade eller uppbyggda.
Då de var för sig alltså utgör en skapad företeelse, kan denna omöjligt utgöra ett levande "något" eller "jaget", för vilket den var ett redskap.
Det är ju inte organismen som dirigerar jaget, utan jaget som dirigerar organismen.
Vi har redan i vår förut gjorda analys av världsalltet sett att detta utgör en organism och manifestation för ett levande väsen eller Gudomen.
I vår egen struktur och vårt framträdande möter vi precis på samma sätt ett levande väsens analys.
Här möter vi också ett "något" som manifesterar eller tillkännager sig genom organismen eller den fysiska kroppen.
Då denna kropp i alla sina detaljer enbart utgör ett redskap, genom vilket ett "något" kan manifestera sig, blir detta något således den verkliga väsenskärnan bakom organismen.
Då detta "något" är detsamma som det vi betecknar som jaget, kan det i sig självt inte ha någon analys.
Säger vi att det är ont eller säger vi att det är gott, så kommer dessa analyser endast att vara uttryck för företeelser som detta "något" skapar genom organismen.
Men det skapade kan omöjligt vara identiskt med skaparen.
Skaparen fanns ju till före det skapade och kommer att leva, även om det skapade inte längre existerar.
Det eviga tillstånd som detta "något" är i, är dess analys.
Men denna analys kan endast vara namnlös och kan då endast betecknas som "X1".
Då detta "något" har en skaparförmåga, måste denna förmåga vara lika evig som detta "något" självt, ty om det har funnits en tid då det ingen skaparförmåga hade, hur skulle den då ha blivit till?
Den kan därför likaså betecknas som ett namnlöst "något".
Och vi måste då beteckna den som "X2".
Men när "X1" och "X2" således är evigt existerande, är dessa två X liksom "X1" och "X2" i Gudomens struktur upphov till en realitet som vi måste kalla "X3".
Liksom "X3" hos Gudomen utgör det eviga resultatet av hans manifestation eller skapelse, så utgör också "X3" hos de levande väsendena resultatet av deras manifestation och skapelse.
Då dessa tre X liksom hos Gudomen utgör en oskiljbar enhet, som återigen i detta fall är detsamma som ett levande väsen, är det levande väsendet således absolut evigt.
När det levande väsendet alltså utgör en evig realitet, är dess nuvarande tillvaro inte dess hela liv och framträdande.
Den ålder som det nu har, är endast dess nuvarande organisms ålder och inte själva dess eviga strukturs ålder.
Den nuvarande organismen är således inte den enda organism som detta "något" begagnat sig av.
Den måste därför endast utgöra ett enstaka led i en kedja av organismer eller fysiska kroppar som väsendet haft under sin föregående eviga existens.
Då det nämnda "något" således kan skapa den ena fysiska kroppen efter den andra, blir denna dess organismprincip likaså evig eller existerande bortom tid och rum. I detta sitt eviga tillstånd utgör väsendet, som tidigare nämnts, i form av de tre X:en, en treenig princip alldeles som Gudomen. Vi ser således här hur den jordiska människan redan i sin eviga struktur framträder som "Guds avbild". Hon består av samma tre eviga och oskiljbara principer som han och är därmed garanterad en evig existens med evig livsupplevelse eller odödlighet. Eftersom detta "något", som är detsamma som jaget hos det levande väsendet, således är odödligt och därmed överlever sina organismers undergång såväl som deras uppbyggnad, blir vi här vittne till hur vägen för väsendet är banad så att det, i liv efter liv i fysisk tillvaro, fullkomnas genom Guds skapelseprocess för att till sist komma att tindra, lysa och värma i Guds andes strålflöde som den färdiga människan, Guds avbild. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt