Läs och sök i Tredje testamentet
| Varför jordmänniskan på ett visst stadium endast uppfattar sig själv och sina auktoritativt erkända medväsen som "levande", medan "naturen" uppfattas som en kombination av "döda materier" |
804. Men när de yppersta och klokaste representanterna för auktoritativt erkända "levande väsen" inte tillnärmelsevis kan nå en sådan fullkomlighet i genial förmåga eller kunnighet, som den "naturen" eller de så kallade "döda materierna" här faktiskt uppenbarar för oss, måste det ju vara en utomordentligt stor fördel att tillhöra de "döda tingen".
Vad gör det att man är ett "dött ting", om man i detta tillstånd kan manifestera långt större intellektualitet och skaparkraft än om man vore ett "levande ting"?
Är det inte väsendenas uppfattning om liv och död som här är något bristfällig?
Varför säger de om ting som visar större intellektuell kunnighet och förmåga än de själva gör, att dessa är "döda ting"?
Det måste finnas något som åstadkommer den olikhet eller åtskillnad mellan tingen som väsendena känner sig tvungna att markera med beteckningarna "liv" och "död".
Vad är det då som väsendena ser hos sig själva och sina medväsen, men inte hos naturen, och som gör att de på sätt och vis betraktar denna som ett "dött ting"?
Är det inte den omständigheten att naturens "inre värld" ännu ligger utanför deras uppfattningsförmågas räckvidd?
Att de själva har en sådan "inre värld", och att de av dem uppfattade medväsendena likaså måste ha en sådan, är de förtrogna med eftersom den framträder på områden som de någorlunda kan överblicka med sina fysiska sinnen.
Men själva naturen är ju uttryck för en organism så stor, att den sträcker sig mycket långt utanför deras fysiska förnimmelsehorisont.
Därför kan de inte alls överblicka denna organism.
De kan inte se några lemmar eller organ.
Ja, de kan över huvud taget inte se den som en "organism" för något väsen, och följaktligen inte heller uppfatta något "jag" bakom denna materiemassa.
Därför kan de inte uppfatta naturen som ett "levande väsen".
Vi förstår då lätt vilken oerhörd skillnad det alltså måste vara mellan jordmänniskans vanliga, enbart på fysiska sinnen baserade syn på naturen och hennes syn på sig själv och sina allmänt kända medväsen.
Medan hon helt kan överblicka sina medväsens liv och iaktta deras korrespondens med omgivningen, har naturen sådana dimensioner att hon endast kan överblicka så lite av denna väldiga organisms funktioner, att den för henne blott blir till en kollektiv materiemassa.
Denna kan hon visserligen i bästa fall uppfatta eller erkänna som uttryck för "rörelse", men att denna "rörelse" i sig själv skulle vara identisk med liv, är något som hon inser först på ett begynnande intellektuellt stadium.
Att det skulle finnas ett jagmedvetande bakom detta "liv" och att naturen således skulle representera en "inre värld", liksom hon själv och hennes medväsen, måste hon nödvändigtvis betrakta som uteslutet, så länge hon ännu inte nått detta begynnande intellektuella stadium.
Före detta stadium kan hon endast vara besjälad av åsikten att naturen är en medvetslös materiemassa.
En sådan människa ser att hon själv och medväsendena har en "inre värld", från vilken de kan dirigera sitt framträdande i den "yttre världen", och hon uppfattar därför sig själv och medväsendena som de enda levande väsendena i universum.
Men när det gäller alla de väsen som befinner sig i andra spiralkretslopp, och som därför framträder i dimensioner som är antingen så mikrokosmiska eller så makrokosmiska, att hon endast kan se deras materia och dennas rörelse – och därtill så lite av dessa två faktorer, att hon i dem inte kan skönja något uttryck för en "inre värld", från vilken de yttre företeelserna är ett återsken eller från vilken de styrs – då kan hon inte uppfatta dessa mikro- och makroväsen som "levande medväsen".
Hennes insikter kan därför endast resultera i den traditionella föreställningen om "döda materier", vilken alltjämt är så totalt dominerande hos de jordiska människorna när det gäller allt som ligger utanför deras egna och de erkända medväsendenas domäner, och som man uttrycker genom det intetsägande begreppet "naturen".
Skillnaden mellan de levande väsendena och naturen är alltså för jordmänniskan denna, att hon erkänner att de levande väsendena har medvetande eller "ande", medan hon helt frånkänner naturen denna gudomliga företeelse. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt