Stjärnsymbolen i menyn


Läs och sök i Tredje testamentet
   St:  
(639-1052) 
 
Avancerad sökning
   

 

Varför den materiella forskaren eller jordmänniskan inte "ser kosmiskt". Förnimmelseförmågans "linshinna", "bildhinna" och "bildpunkt"  815. Men det är bara just på denna punkt, den jordmänskliga förnimmelseförmågans brännpunkt, som denna förmågas upphov "ser kosmiskt". Så snart förnimmelseförmågan inriktas på företeelser som inte är skapade av människor eller av andra av människorna auktoritativt erkända eller uppfattade "levande väsen", betraktar den materiella forskaren det som "ovetenskapligt" att erkänna något "levande upphov" bakom rörelserna, det vill säga bakom naturens företeelser. Ja, han förnekar i värsta fall sådana upphovs existens, trots att företeelserna, som vi nyss påpekat, är minst lika logiska i sin struktur som de av människorna frambringade tingen. Här ser vi alltså, att så snart jordmänniskorna riktar sin förnimmelseförmåga mot ting som inte är frambringade av mänskliga väsen eller av andra av dem erkända "levande väsen", är deras "kosmiska" skärpa försvunnen. Det de betraktar befinner sig inte i deras förnimmelseförmågas "brännpunkt" eller i den därav följande "bildpunkten", och det blir då mer eller mindre oskarpt i samma mån som det ligger utanför denna punkt. Det gäller här liksom vid allt fysiskt seende, att objektet för att kunna ses skarpt måste ligga i ögonlinsens bildpunkt. Det är samma princip som gör sig gällande vid fotografering. Denna skulle ju helt misslyckas, om man inte genom avståndsinställningar, med hjälp av bälgkonstruktioner eller andra principer, kunde bringa den ljuskänsliga filmen i kontakt med linsens bildpunkt, eller det fält där objektets strålar samlas och återger bilden av objektet som skarpast. När människan på grund av försvagad syn använder glasögon, sker även detta för att hon med dessas hjälp ska kunna bringa ögonlinsens bildpunkt direkt in på eller tillbaka till den kontakt med ögats nät- eller bildhinna, som genom synförsvagningen gått förlorad.
      Liksom denna kroppsliga eller fysiska syn betingas av en kontakt mellan ögonlinsens bildpunkt och ögats nät- eller bildhinna, varifrån den återgivna bilden av objektet förs vidare genom synnerven till hjärnan och därifrån till jagets kännedom, så fordras det också en viss kontakt mellan varje annat förnimmelseorgans "bildhinna" och dess "linshinna". "Bildhinnan" måste ligga i "linsens" bildpunkt, annars blir det ingen skärpa i bildåtergivningen. Om vi till exempel förnimmer ett ljud, det må vara från ett musikstycke eller något annat, måste tonerna, som i detta fall är detsamma som "strålarna", likaså samlas i ett slags "öga". Detta "öga" benämner vi "örat". I detta "ljudöga" samlas ljudet i ett slags "lins", vilken vi känner som "trumhinnan", som alltså är ljudets "ögonlins". Men denna "lins" har också sin speciella "bildpunkt". I denna bildpunkt finner vi innerörats organ, "snäckan" med flera. Dessa inre organ bildar tillsammans "ljudögats" "bildhinna", från vilken ljudbildsåtergivningen genom hörselnerven förbinds med hjärnan och därigenom bringas till jagets kännedom. Endast i denna "bildpunkt" kan skärpan av ljudbildsåtergivningen eller ljudförnimmelsen bli som störst. Vid bristande kontakt mellan "linsen" och "bildhinnan" uppstår även här oklarhet, analog med den oklarhet som gällde vid synförnimmelsen. Varje sinnesorgan eller förnimmelseform har, liksom de två nämnda, sin kulminationskapacitet i det ögonblick då det råder hundraprocentig kontakt mellan objektet och förnimmelseförmågans yttre mottagarorgan "ögonlinsen" och det inre organet "bildhinnan". I samma mån som kontakten mellan dessa förnimmelseförmågans huvudorgan försvagas det allra minsta, kommer det att uppstå en motsvarande oskärpa eller brist i sinnesförnimmelsen och därmed i individens uppfattning av objektet.
      Vad gäller "kosmisk förnimmelse" är dessa principer också huvudfaktorer. Men här är det först och främst den självupplevda och därmed fullt dagsmedvetna "jagförnimmelsen" (eller övermedvetandet) som utgör "synens" "bildhinna", och undermedvetandet som är "linsen" i denna förnimmelseform, medan "objekten" alltid endast kan vara de genom undermedvetandet mottagna eller ingångna "relativitetsuppfattningarna". Men eftersom "jagförnimmelsen" hos de allra flesta jordmänniskor ännu bara existerar som "instinktförnimmelse" eller medfött vanemedvetande, är denna den kosmiska synens "bildhinna" ännu högst ofullkomlig hos dem. Och följaktligen kan de inte genom denna ännu inte färdiga "bildhinna" ta emot någon klart detaljerad eller absolut fullkomlig bild av ett kosmiskt objekt, hur klar eller skarp "bildpunkt" det intellektuella ljuset än må avsätta av detta objekt.
      Men med det kosmiska studiet och den åtföljande utvecklingen av kärlek till allt och alla förs denna "bildhinna" fram till sitt genombrott och kommer då att ingå i individens vakna dagsmedvetande och bli underlagd dennes vilja. Det är detta genombrott av den "kosmiska klarsynens" "bildhinna" som vi i Livets Bog benämner "den stora födelsen", liksom det är individens bruk av denna syn som vi kallar "kosmiskt medvetande".
      Vi har alltså nu sett att det levande väsendets insikt ständigt är avhängig av "det öga som ser". Och alla sinnesförnimmelser eller intryck och de härpå baserade insikterna måste alla utan undantag vara "relativa", så länge väsendet ännu inte nått fram till att kunna förnimma "relativiteterna" "kosmiskt".


Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.