Läs och sök i Tredje testamentet
Det levande väsendet kommer inte ständigt att leva kvar i "relativa" insikter. Jordmänniskans insikt i det fält som ligger i hennes förnimmelseförmågas brännpunkt | 817. Men det levande väsendet ska lyckligtvis inte ständigt leva kvar i en enbart "relativ" uppfattning av sig självt. Tack vare jagförnimmelsen eller den "blinda punkten" i dess egen livsförnimmelse, som alltid förekommer bakom varje tanke eller föreställning, kan individen inte få någon ro förrän hans begär efter att "väga" och "mäta", bestämma "ålder", "hastighet" eller "rörelse" för själva jaget också blivit tillfredsställt. Men här råder, som läsaren redan vet, det märkliga förhållandet, att denna "blinda punkt" eller jaget, på grund av att detta inte existerar som en reaktion av två rörelsers beröring med varandra, inte kan "ses" eller "förnimmas". Men då kan heller inte insikten om detta vara beroende av något "öga som ser". Antingen uppfattar väsendet det inte alls, och det blir då i sig självt lika med "X". Eller också uppfattar väsendet det, och då blir det, som vi redan vet från Livets Bog, en "blind punkt" och därigenom också i sig självt lika med "X". Dess analys kan endast bli ett "X", men ett "X" som inte kan utplånas. Det kommer därför alltid att existera som "något som är". Och här står väsendet inför en uppfattning som på inget vis är "relativ". Men redan innan detta "något" blir uppfattat som ett outplånligt "X", har dess existens på ett fält redan orubbligt gått in i väsendets dagsmedvetna insikt. Detta fält utgörs, som vi tidigare nämnt, av det som ligger just precis i dess förnimmelseförmågas "bildpunkt". Här uppfattar väsendet på ett sätt detta "X" eller detta namnlösa "något". När väsendet inte vill acceptera att ett hus eller en klädedräkt kan bli till utan byggmästare eller skräddare, beror detta enbart på att det i detta fält klart ser "ett viljeförande upphov" som något absolut nödvändigt bakom skapelsen av dessa företeelser. Samma nödvändiga upphov ser det bakom alla företeelser som det finner vara frambringade av medväsen. Att det ger denna sin "kosmiska" upplevelse eller insikt "relativa" uttryck, förändrar inte själva insiktens "kosmiska" identitet eller natur. När väsendet kallar byggmästaren eller skräddaren eller de "viljeförande upphoven" bakom huset och klädedräkten för "människor", förnimmer det mycket väl att denna beteckning inte är fullt uttömmande för dess insikt, för frågan står ju fortfarande öppen: Vad är en människa eller vad är ett levande väsen? Här har väsendets "kosmiska" syn åter glidit utanför dess förnimmelseförmågas "brännpunkt", blivit oklar, blivit "relativ". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.