Läs och sök i Tredje testamentet
| Den nya intressesfären hos könen och de kvarlevande religiösa traditionerna och dogmerna |
835. Men det är samma sak här som på så många andra utvecklingsfält: väsendet är inte genast dagsmedvetet i vad som försiggår med det självt.
Det lever kvar i gamla föreställningar och traditioner, och som "abnorma", "syndiga" och "straffbara" bedömer det sådana spirande frön till naturliga, nya själsliga företeelser i sitt inre, och i synnerhet i sin nästas inre, som inte är helt i överensstämmelse med dessa traditioner och de gamla vedertagna dogmerna, vars uppfyllelse varit skick och bruk i århundraden.
Och det har naturligtvis också sin betydelse att dessa nya frön inte utvecklas alltför vilt och planlöst.
Det fullkomliga väsendet kan inte skapas på ett ögonblick.
Men i längden kan inte de nya själsliga företeelserna, det vill säga den "nya intressesfären", hållas tillbaka.
Förr eller senare bryter den in i väsendets dagsmedvetande och bryter ned de gamla traditioner och dogmer som står i vägen, vad det än må kosta och hur "syndigt" eller "ogudaktigt" det än må stämplas av traditionens företrädare.
Vad är det vi bevittnar i de många äktenskapliga skilsmässorna, de olyckliga äktenskapen, oviljan mot barn i äktenskapet, propaganda för fosterdråp, otrohet i äktenskapet, olycklig kärlek, alltför flyktiga förälskelser, förälskelser i väsen av samma kön, perversiteter, lustmord osv.?
Är inte alltsammans uttryck för tilltagande äktenskaplig oförmåga hos väsendena?
Genom att stämpla denna oförmåga som "sodomitisk", "syndig" eller "djävulsk" upprätthåller man kontakten med de vedertagna äktenskapliga dogmerna, men är samtidigt därmed budbärare från en moralepok, vars anhängare alltmer är på väg att försvinna. Vad är därför deras budskap annat än ett eko från en gången tid, då generationernas äktenskapliga oförmåga ännu inte var på långt när så stor som nu och därför kunde tyglas eller stöttas genom det välmenande, traditionella ropet från predikstolarna? Men så är det alltså inte längre. Nu fordras det något mer. Det behövs en helt ny våg av ljus och en därav buren förståelse och rättsordning, om glädjen och lyckan åter ska råda bland individerna. Generationerna kan inte längre stöttas upp av ett eko. Varken dopet, konfirmationen, altarets sakrament eller straff, fängelse och fångvårdsanstalter har, trots sin tusenåriga existens, kunnat hindra den tilltagande äktenskapliga oförmågan. Inget är mer statt i upplösning än dessa gamla traditioners och dogmers makt. Den "nya intressesfären" hos de bägge "könen" kan inte hållas tillbaka eller tryckas ned genom dogmer, förföljelse eller straff. Med den ökade tillväxten av den "nya intressesfären", som uteslutande är förutsättningen för väsendets omskapelse från "djur" till "människa", blir dogmerna i motsvarande grad överflödiga. Ja, de blir i vissa fall rent av till hämningar och hinder för den normala mentala växten och den naturliga uppfyllelsen av Gudomens eget skaparverk, Gudomens bestämmelse och avsikt eller plan med den jordiska människan. Är det inte så, att blotta åsynen av ett kors eller någon annan religiös symbol utanpå en bok är tillräckligt för att många personer över huvud taget inte ska bekväma sig att öppna boken, än mindre läsa den? Är det inte också så, att många rent av känner mental vämjelse vid blotta tanken på sådana begrepp som "Gudomen", "den heliga anden", "Kristus" och liknande? Hur många är det inte som tills vidare går förbi Livets Bog, just därför att de tror att den är baserad på samma gamla moraliska fördomar och utläggningar av de eviga livsfacit eller sanningarna? Är dessa personer mer "ogudaktiga", mer "onda" och "fördärvade" än dogmanhängarna? Nej, visst inte. Vem har inte funnit lika hjärtegoda och älskliga människor bland dessa "avfällingar", dessa "otrogna" eller "irreligiösa", som hos de mest nitiska religiösa dogmpredikanter? Och finner vi inte bland dessa sistnämnda lika mycket av lidande, sjukdom och tunga öden som bland de "otrogna", trots att de "rättrogna" menar sig ha "syndernas förlåtelse" och således åtnjuta Gudomens speciella ynnest eller bevågenhet? Det är inte enbart dogmerna det kommer an på, för i så fall skulle det ju vara omöjligt att finna verkligt kärleksfulla människor bland de "otrogna", liksom det skulle vara omöjligt att finna några sjuka och lidande bland de verkligt "troende", för dogmerna lovar ju syndernas absoluta förlåtelse åt var och en som tror på dem. Och i och med denna förlåtelse måste ju lidandet vara en omöjlighet, för detta är ju, likaså enligt dogmerna, ett "straff för synden". Och om "synden" är "förlåten", vad ska då lidandena tjäna till? Är det inte detta att de faktiska förhållandena således motsäger dogmerna, som efter hand underminerar tron på dem och därigenom skapar "otron" eller "irreligiositeten"? Och är det inte denna "irreligiositet" som i så hög grad präglar den moderna jordmänniskan? |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt