Läs och sök i Tredje testamentet
| Mellanstadierna mellan enpoligt och dubbelpoligt tillstånd skapar degeneration inom äktenskapet. Den sexuella driften är mer frigjord hos jordmänniskan än hos djuret |
838. Att bli ett dubbelpoligt väsen, är alltså ingenting som sker på ett ögonblick.
Omformningen av det levande väsendet från ett enpoligt till ett dubbelpoligt tillstånd sträcker sig över en mycket lång utvecklingsperiod.
Det säger sig självt att man inom denna period finner en mängd olika mellanstadier mellan enpoligt och dubbelpoligt tillstånd.
Representanterna för dessa mellanstadier är således ännu inte färdiga väsen.
Hos dessa väsen befinner sig de äktenskapliga anlagen i olika långt framskriden degeneration.
Väsendena blir därför i motsvarande grad mer eller mindre olämpliga som äkta makar.
Och ju mer framskriden degenerationen är, desto kortare blir "smekmånadsperioden" i deras äktenskap, såvida degenerationen nu inte redan är så långt gången att väsendena inte alls gifter sig.
Men det är långt ifrån alla som har nått så långt i sin degeneration att de inte gifter sig.
Det är tvärtom en förhållandevis stor andel av människorna som alltjämt gifter sig, trots att deras anlag för äktenskap är ytterst obetydliga.
Vad ska man till exempel säga om en man som förutom sin lagvigda maka även absolut ska ha "älskarinnor"?
Och vad ska man säga om gifta kvinnor som inte kan leva utan att på olika vis kurtisera och kokettera med andra män?
Är inte i många fall dessa kvinnors klädedräkt och kosmetiska utsmyckning – "plockade" ögonbryn, konstgjorda ögonfransar, målade läppar och färgade kinder, färgat hår, lackerade naglar etc. – mer avsedda att beundras av andra män än av den äkta maken?
Att kvinnan törstar efter beundran från andra män än den äkta maken, kan omöjligt vara till fördel för äktenskapet i fråga.
Och det gör inte saken bättre, om kvinnan känner sitt kamouflage nödvändigt för att kunna behålla sin man för sig själv.
En äkta make som föredrar en konstlad skönhet i stället för den naturliga eller verkliga, är inte en "äkta", utan snarare en oäkta kamrat eller partner i den förbindelse som kallas "äktenskap".
Det är inte hustruns naturliga utseende, utan i stället det kvinnoideal som hon med kosmetikens hjälp söker föreställa, som stimulerar hans älskog.
Och hustrun måste alltså här med konstgjorda medel omskapa sig själv, vara en efterapning av eller ett surrogat för detta kvinnoideal.
Men ett äktenskap som på så vis endast baseras på en nästan i ordets absoluta mening yttre fernissa, grundar sig inte på det verkliga jagets naturliga yttre hos väsendena och är därför oäkta. Och det är naturligtvis endast i en mycket ringa omfattning som ett sådant kamouflage kan stärka äktenskapets hållbarhet. I de allra flesta fall går det sönder. Väsendena kan inte längre komma i kontakt med varandra. Äktenskapet blir ohållbart och måste brytas. Och väsendena skyndar vidare mot nya förälskelser, ingår nya äktenskap och upplever samma besvikelser. "Smekmånadstiden" i de nya förbindelserna, och den därmed förknippade äktenskapliga lyckan, kan inte upprätthållas. Väsendena jagar således förgäves efter det "förlorade paradiset". De befinner sig inte längre i den "Edens trädgård" som de tror sig vara i. De är inte längre renodlade "parningsväsen". Den sexuella driften har blivit mer frigjord. Medan den hos det renodlade djuret är ett bundet anlag, det vill säga ett anlag som endast frigörs under perioder då så är nödvändigt för fortplantningen, har det frigjorda anlaget hos jordmänniskan blivit mer permanent. Människan har alltså inte som djuret någon speciell "brunsttid", även om våren väl alltjämt kan sägas ha en starkt stimulerande inverkan på jordmänniskans sexuella liv. Människans fortplantningsliv är inte begränsat till någon viss årstid, utan utlöses året om. Jordmänniskan har blivit mer medveten i sin drift. Den är hos henne mer viljebetonad än hos djuret. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt