Läs och sök i Tredje testamentet
| Varför jordmänniskan blint störtar sig ut i mörka sexuella ödesbanor | 849. Att väsendena i fråga inte hamnar i den madrasserade cellen just i det nuvarande livet, avlägsnar inte problemet. Vi arbetar här med skapelseprocesser hos individen, som pågår under tidsrymder som är långt större än de små dagsländeperioder som jordmänniskans lokala liv utgör. Men i gengäld kan vi i ett enskilt sådant jordeliv bevittna åtskilliga av dessa ödesbanors intåg i denna cell. En sådan banas början kan här inte ses fysiskt, eftersom den korsade livsscenen långt innan vederbörande väsens nuvarande liv tog sin början. Däremot kan vi se andra väsen påbörja en sådan mörk sexuell bana, men kan då inte bevittna dess slut i den madrasserade cellen, eftersom detta slut kommer att inträffa först i en framtid som ligger utanför väsendets nuvarande liv. På samma sätt kan vi naturligtvis också se mellanstadier av dessa banor och ser då alltså varken början eller slutet av dem, eftersom båda dessa delar ligger utanför väsendets nuvarande lokala jordeliv. Och det är i överensstämmelse med denna begränsning av synförmågan som väsendena så blint störtar sig in i dessa farliga sexuella ödesbanor och omärkligt fjättrar sin omskapelse från djur till människa vid dessa banors drastiskt mörka sfär. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt