Läs och sök i Tredje testamentet
| Vad "syndernas förlåtelse" ger den troende | 861. Vad fick då dessa väsen? Blev Gudomen verkligen blidkad? Fick de i verkligheten "syndernas förlåtelse", blev de "frälsta" från "evig förtappelse"? Nej, absolut inte. En Gudom som evigt är kulminerande kärlek, kan inte "blidkas", "synder" som aldrig någonsin kan begås, kan inte "förlåtas", en "evig förtappelse" som aldrig har existerat, kan man inte "frälsas" ifrån, och situationer som man inte befinner sig i, kan man inte "befrias" ifrån. Men vad var det då världsåterlösningen genom Jesu ord gav dessa människor? Den gav dem det enda de hade behov av, nämligen – "frid". Den tog bort all den tillfälliga ofriden och oron från deras medvetande och efterlämnade ett stärkt tillitsförhållande till Gudomen eller Försynen. Mer kan världsåterlösningen inte skänka något väsen, och mer kan ett väsen aldrig någonsin få sig tilldelat utifrån eller av något annat väsen. Och är det inte precis samma gåva världsåterlösningen ger likasinnade olyckliga väsen än i dag? Vad annat kan den stilla "rättroende" i dag hämta vid "Herrens bord" än en förstärkning av sitt gudsförhållande och en därpå baserad frid i sitt sinne? En befrielse från verkningarna av sina handlingar finns det i verkligheten inget väsen som kan uppnå, för dessa verkningar är livets egna eviga fundament, ja, de är själva utlösningen av kulminerande kärlek. Utan dessa verkningar ingen visdom, ingen erfarenhet och därmed ingen vilja, inget liv. Att ge "syndernas förlåtelse" i form av en befrielse från dessa verkningar, skulle alltså vara detsamma som att beröva väsendena en motsvarande kvantitet av kärleksupplevelse, det skulle vara att driva ut dem i en absolut förbannelse, ett absolut mörker. En verklig "evig förtappelse" skulle bli det ofrånkomliga resultatet. Och något sådant kan vare sig Världsåterlösaren eller än mindre Gudomen manifestera. Ett begär som utlöses i en bön om "syndernas förlåtelse" kan därför ingenting i världen, i absolut mening, tillfredsställa, inte ens den eviga Gudomen utan att han därmed vore ett kärlekslöst väsen. Och vi ser ju också att de "syndaförlåtna" eller "frälsta" väsendena drabbas av samma sjukdomar, har samma skavanker, råkar ut för samma besvärligheter som de väsen som inte går fram till altaret eller har fått "syndernas förlåtelse". Men det kan inte förnekas att de verkligt troende väsendena, de som tar emot sakramenten, kan bära sina lidanden på ett helt annat och bättre sätt än de "otrogna" eller gudsförnekarna. De kan mitt i sitt lidande äga en stilla frid i sinnet och vara lyckliga, ja, de kan till och med dö med glädje, när den stunden är inne. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt