Läs och sök i Tredje testamentet
| Varför Jesus använde formeln "Du har fått förlåtelse för dina synder" |
862. Nu kanske läsaren invänder att den metod som världsåterlösningen här använder är ett bedrägeri.
När Jesus säger till en människa: "Du har fått förlåtelse för dina synder", så är detta alltså en osanning.
Men är det nu verkligen så?
Vad var det för situation som Jesus befann sig i, när han stod inför väsen som han gav "syndernas förlåtelse"?
Stod han inte här inför väsen som var besjälade av illusionen att de var "syndare"?
Trodde inte dessa väsen att de skulle ha kunnat handla annorlunda, ha varit bättre människor, bara de hade velat det?
Trodde de inte lika säkert att de nu stod inför en "vred" Gud som måste "straffa" dem med lidande och "evig förtappelse"?
Och visste inte Världsåterlösaren lika säkert att inget väsen kan vara annorlunda än det just är?
Varje väsen befinner sig ju vid varje tidpunkt på höjden av sin utveckling och kan naturligtvis inte företräda något annat eller högre utvecklingssteg än det som det nått upp till.
Att Försynen omöjligt kunde begära något annat av individen, hade ju för länge sedan blivit ett levande faktum för Världsåterlösaren.
Men därmed var det ju också ett realistiskt faktum för honom att väsendet i fråga inte var någon "syndare".
Men när det inte var någon "syndare", befann det sig ju i samma tillstånd som om dess "synder var förlåtna".
Världsåterlösaren kunde då med hundraprocentig kraft frimodigt säga till ett sådant väsen: "Du har fått förlåtelse för dina synder."
Ja, skulle det inte rent av ha varit kärlekslöst av honom, om han, med det vetande han ägde, inte hade sagt detta, i synnerhet som han ju med dessa ord kunde befria väsendet från dess tillfälliga, inbillade och tyngande "syndakomplex"?
Nu tycker man kanske att Jesus borde ha sagt till personen i fråga att det inte existerade någon "synd", och att vederbörande därför inte var någon "syndare". Och det är ju riktigt. Jesus kunde mycket väl ha sagt detta till den olyckliga människa som stod inför honom, men vad skulle då ha skett? Vad som ovillkorligen skulle ha skett, är att Världsåterlösaren gett en olycklig människa ett svar som hon inte hade några som helst förutsättningar att förstå. Ett så världsomstörtande svar skulle i lyckligaste fall ha fått den olycklige att tro att Jesus helt for vilse, att han måste vara psykiskt sjuk, vara en fanatiker – och i värsta fall att han kanske var "djävulen" själv. Och den olycklige skulle alltjämt vara lika olycklig och hjälplös. En större motsägelse av till synes orubbliga fakta skulle knappast kunna manifesteras för en sådan människa. Såg hon då inte med sina egna ögon att världen var full av "synd"? Att påstå något annat, vore ingenting mindre än att förkunna en helt ny världsbild. För att kunna få någon glädje av denna världsbild, skulle det krävas ett årslångt studium. Den skulle därför vara helt omöjlig som ett ögonblickligt verkande tröstemedel för den som alltjämt var en trogen anhängare till Moseguden eller den "vreda" och "straffande" Försynen. Därför ser vi också hur Världsåterlösaren ibland skjuter denna världsbild i bakgrunden genom att förklara att det inte är hans samtid givet att förstå den, men att kommande tider genom "hjälparen, den heliga anden" ska förstå allt om den sanna verkligheten. När Jesus skulle hjälpa ett sådant olyckligt, "av synd betungat" väsen i dess just pågående själskris, kunde detta alltså inte ske genom att han lade fram en ny världsbilds kosmiska analyser för vederbörande – analyser som det måste ta årtionden att lära sig förstå – utan endast genom att han talade till väsendet på ett språk som stod i kontakt med dess egen föreställningsvärld och som det därför omedelbart kunde förstå. Då allt lidandes djupaste orsak för anhängarna av den gamla världsbilden ju endast kunde uppfattas som "straff" från en "förtörnad" eller "vred" Gud för "synder" man begått, var det klart att den enda positiva mentala hjälp som över huvud taget kunde ges till ett sådant olyckligt, syndbetungat väsen var att ge det den fulla tilliten eller tron på att dess "synder var förlåtna", och att det därmed åter stod i ett försonat förhållande till Guden själv. Men då man inte kunde säga till väsendet att det inte alls existerade någon "synd" eller några "syndare", kunde hjälpen endast ges till individen genom formeln: "Du har fått förlåtelse för dina synder." Denna formel var alltså det enda som individens medvetande kunde komma i kontakt med, den enda nyckeln, det enda lösenordet in till dess lidande mentalitet. Och då denna formel dessutom i absolut mening var hundraprocentigt sann, eftersom väsendet aldrig hade begått någon "synd" och det aldrig hade existerat någon "vred" Gud, varför väsendet kosmiskt sett befann sig i ett tillstånd där hela dess mentala lidandekomplex berodde på fruktan för något som inte alls existerade, nämligen "straffet för synderna", så blir det här ett faktum att Världsåterlösarens uppträdande i situationen var absolut korrekt och därför i överensstämmelse med den fullkomliga kärleken. Med orden "Du har fått förlåtelse för dina synder" sade Världsåterlösaren i verkligheten till den olycklige: "Det du fruktar existerar inte. Gud är inte vred, han älskar dig." Och den olycklige blev, om han hyste full tillit till Jesus, befriad från sitt mentala mörkerkomplex, blev åter fri och glad, ja, emellanåt så glad att glädjen helt genomsyrade hans fysiska lekamen, så att han även där i många fall blev fri från eventuella lidandekomplex. Det är inte så konstigt att Jesus gång på gång förklarade, att det var tilliten till honom, "tron" på honom, som det goda utfallet helt berodde på. Den som inte "trodde" på hans ord kunde naturligtvis inte bli befriad från sina egna felaktiga, mörka föreställningar eller "syndakomplex". Här förstår man alltså varför väsendena endast kunde bli hjälpta i den mån de "trodde". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt