Läs och sök i Tredje testamentet
| Endast genom utvecklingen kan väsendena förvandlas från "djur" till "gudamänniskor", inte genom "syndernas förlåtelse" | 869. Endast genom utveckling kan skapelsen äga rum, inte genom något mirakel. Ingen som helst form av "syndernas förlåtelse" eller något annat sakrament, av vad slag det vara må, har till uppgift att upphäva utvecklingen. Väsendena är fortfarande "syndare", det vill säga är ständigt predestinerade till att göra nya graverande misstag i livet, oberoende av hur mycket de kan ha mottagit "syndernas förlåtelse". Är det inte just detta som blir ett faktum för varje oförvillad och ärlig forskare när han iakttar dem som fått "syndaförlåtelse", de så kallade "frälsta"? Är inte dessa alltjämt väsen som organiskt sett måste leva under djurets lagar, begagna sig av djurets metoder för att kunna upprätthålla artens fortbestånd? Måste inte den "frälsta" alltjämt fortsätta att vara samma "hanväsen" eller "honväsen" som han eller hon var tidigare? Måste inte detta väsen därför ständigt vara beroende av samma begär att få njuta av det motsatta könet, och plågas det inte av samma svartsjukekval som varje förälskelse ofrånkomligt åstadkommer? Och måste inte dess eget köns väsen därför ständigt fortsätta att vara rivaliserande väsen? Måste inte den "frälsta" alltjämt på sätt och vis tillhöra de "brunstiga" väsendenas områden så länge han eller hon är ung, välskapad och könsmogen? Att gamla människor ibland påstår sig vara höjda över detta sexuella tillstånd, är helt utan värde för en klartänkt forskare, då ju en sådan "antisexualitet" hos den gamle endast är ett tecken på orkeslöshet och skröplighet. Den fullkomliga "gudamänniskans" frigjordhet från parningsdriften och svartsjukans primitiva sympatier och antipatier beror ingalunda på "orkeslöshet", beror inte på att hennes organ för de naturliga drifterna skulle vara vissnade. En verkligt fullkomlig människa, den sanna "gudamänniskan", är inte någon vissen planta, inte något vrak eller en ruin av något som tidigare varit naturligt och vackert, inte någon slocknad krater. Den verkliga "gudamänniskan" är ett väsen vars organ har sin fulla kraft och blomstring likaväl som "djuret". Skillnaden är endast att medan djurets sexuella organ i sin fulla blomstring befordrar begär som endast kan ledsagas av svartsjuka och kamp, varvid dessa organ visar sig vara redskap för den dräpande principen, så befordrar blomstringen av "gudamänniskans" sexuella organ begär som enbart kan utlösas i förståelse och sympati för allt och alla, varigenom de blir till strålande redskap för skapandet eller befordrandet av "allkärleken". Och var det inte just detta mentala tillstånd som Världsåterlösaren representerade? Var det inte denna atmosfär som låg till grund för det rike han betecknade som "mitt rike" och om vilket han sade att det "inte hörde till denna världen"? Och var inte alla hans uttalanden, hans undervisning och tal till folket till förmån för denna atmosfärs utveckling? Säger han inte att just detta "att älska sin nästa som sig själv", är "uppfyllelsen av lagen"? Och är det inte denna mentala atmosfärs blomstring han förebådar som en "ny himmel" och en "ny jord", som efter "domedagen" ska bli verklighet på jorden? Varför annars denna väldiga insats för att tjäna kärleken till nästan och avskaffandet av svärdets bruk? Om alla dessa påbud, alla dessa anvisningar som Världsåterlösaren förkunnar som vägen till himmelriket, skulle vara företeelser som inte går att förverkliga av människor, är ju hela detta ljusflöde av visdom som utgick från hans mun helt meningslöst. Ja, det blir rent av ett uttryck för "den dräpande principen" och kan omöjligt vara identiskt med "det levande vatten" som han utgav sin visdom för att vara. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt