Läs och sök i Tredje testamentet
| Om man förnekar reinkarnationen, är man alltjämt med om att korsfästa Världsåterlösaren | 870. Att för förhoppningsfulla människor uppge att vägen till den fullkomliga lyckan endast går genom förverkligandet av föreskrifter som de varken har organ, förmågor eller talanger att kunna uppfylla, kan omöjligt ge individen någon livsglädje eller stimulans till träning eller övning i att följa dessa föreskrifter. Och föreskrifterna skulle alltså, som nämnts, vara till fördel för "den dräpande principen" i stället för "allkärleken". Är det någon som tror att det var detta Världsåterlösaren avsåg med sin visdom? Säkert inte. Därtill är hans vittnesbörd om allkärleken alltför innerliga, mäktiga och i kontakt med utvecklingen eller livet självt. Men om man förnekar reinkarnationen, är man med om att än i dag korsfästa Världsåterlösaren, med om att förvanska eller söka bortförklara hans sanna, världsfrälsande visdom. Utan utveckling skulle denna visdom vara helt utan värde. Utan att man blir "född på nytt" och genom det nya livet kan fortsätta sin utveckling, fortsätta med att göra erfarenheter, skaffa sig mer och mer kunskap och gottgöra vad man förbrutit, kan man omöjligt få "skörda" vad man "sått". Att få "se" Guds rike och att få "komma in i det", måste därför också, såsom Jesus själv framhöll för Nikodemos, vara en absolut omöjlighet utan återfödelsen. Att man inte enbart av "nåd" och genom "syndernas förlåtelse" kan bli inlemmad i "Guds rike" som ett fullkomligt väsen, har alltså varit ett uppenbart faktum för Världsåterlösaren. I motsatt fall skulle han uteslutande ha ägnat sig åt denna "syndernas förlåtelse". Han skulle inte ha haft någon som helst logisk motivering för all den tid, energi och kraft som han offrade på att ge föreskrifter, framställa liknelser och ställa upp ideal för sina lärjungar och alla andra visdomssökande, eller på sina tal till folket. Ja, vad skulle väl hela denna ansträngning tjäna till, om den bara var en manifestation av föreskrifter som en jordmänniska över huvud taget inte kunde rätta sig efter, och om det var "nåden" och "syndernas förlåtelse" som var det avgörande? Nej, Världsåterlösaren var, som vi här har sett, fullt medveten om att idealen inte kunde uppfyllas i ett enda jordeliv, men att denna uppfyllelse däremot genom flera liv efter hand skulle bli verklighet för varje enskilt väsen som en frukt av dess eget begär, dess egen träning, vilja och erfarenhet. Och det är detta väsendets möte med den viktigaste frukten av dess tidigare liv, som han uttrycker som "den förlorade sonens" hemkomst eller möte med fadern. Det är här som gudasonen har lärt känna sina fel och därigenom kommit till en riktig insikt om och inställning till sin Fader och kan se sitt eget liv, sin eviga identitet som son till Guden. Det är här som han blivit materiens och därmed livets och dödens herre. Här "syndar" eller felar han inte längre, utan handlar fullkomligt, har nått könslig opartiskhet och därmed "allkärleken". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt