Läs och sök i Tredje testamentet
| Individen har en domän som är helt oåtkomlig för den jordiska överheten |
889. Men Jesus säger vidare: "Och den som säger: Du dåre, undgår inte helvetets eld". –
Vilken stor mystik eller hemlighet ligger då gömd i dessa två ord, eftersom de inte kan jämställas med det tidigare nämnda skällsordet och liksom detta göra sitt upphov skyldigt inför rådet eller överheten, utan i stället dömer det till "helvetets eld", alltså en helt annan instans?
Här måste man göra klart för sig att begreppet "dåre" i den bibliska terminologin är uttryck för något mer än vad vi vanligen lägger in i detta ord.
Medan man i våra dagar med "dåre" närmast avser ett väsen med någon svårare form av psykisk sjukdom och i lyckligare fall ett naivt eller svagt begåvat väsen, så betyder detta ord i Bibelns berättelser ett väsen som på grund av fullständig gudsförnekelse inte känns vid några som helst morallagar och därför lever ett sedeslöst och fördärvat liv.
I Bibeln heter det således bland annat: "Dårarna tänker: 'Det finns ingen Gud'.
De handlar fördärvligt och skändligt, ingen gör det goda." –
"Dårarna hatar kunskap". –
"Dåren hatar att avstå från det onda." –
"All visdom överstiger en dåres förstånd." –
Som vi alltså ser, är "dåre" här ett uttryck för det totalt gud- och morallösa väsendet.
Den som beskyller sin broder eller sin nästa för att vara identisk med ett sådant väsen, undgår alltså inte, enligt Världsåterlösarens ord, "helvetets eld". –
Vad är det då man här har gjort, eftersom det inte kan avgöras av "rådet" (överheten eller det gängse rättsväsendet)?
Man har kritiserat en annan människas mentala standard, det vill säga hennes själsliga och andliga nivå.
Att kalla en annan människa "dåre", är här detsamma som att förebrå ett väsen något som inte alls ligger under dess viljas kontroll, och för vilket det är helt utan skuld.
Liksom en människa inte kan rå för om hon har blå eller bruna ögon, om hon är 180 eller 150 cm lång, kan hon heller inte rå för vilken standard hon representerar i fråga om begåvning och därmed i moral och visdom.
Att kunna förstå att Gud finns till, och att de högsta kosmiska morallagarna som framträder i anknytning till detta väsen är verklighet, är inte en viljeakt.
Antingen har man, i högre eller lägre grad, förmågan att förstå eller "tro" på dessa upphöjda företeelser, eller också saknar man helt denna förmåga.
Och saknar man den helt, hjälper det inte om man blir dömd till aldrig så många års fängelsestraff, tortyr eller andra slags plågor.
Ett mindre begåvat väsen blir inte geni genom sådana åtgärder.
Här finns alltså ett fält hos individen som är helt oåtkomligt för all jordisk myndighet.
Individen kan därför, när det gäller detta hans medvetandefält, det vill säga hans mentalitets själsliga och andliga struktur, inte "bli skyldig inför rådet" eller rättmätigt dömas till straff av någon som helst "jordisk rätt".
Han kan endast ställas till svars för de under hans viljekontroll utlösta handlingarna när dessa är asociala eller farliga för andras liv och välfärd.
Endast i fråga om denna typ av handlingar eller manifestationer kan han dömas skyldig inför "rådet".
Företeelser som ligger utanför individens viljekontroll, sådant som hans folkgrupp, hans religiösa hunger eller mättnad, hans karaktärstillstånd och moraluppfattning eller kort sagt allt det som tillsammans utgör hans utvecklingsstadium, kan inte ändras på ett ögonblick genom någon föreskriven dagsmedveten viljeakt.
Här är ett juridiskt maktbud inte till någon som helst nytta.
Svarta är svarta, san-folkets människor är san-folkets människor, inuiter är inuiter, helt oberoende av vilket förbud med tillhörande stränga straff och svår tortyr man inrättar för dem.
Som vi alltså ser, har individen ett område där han är helt oåtkomlig för jordiska domare. Det är på detta område som han enligt Kristus "inte undgår det brinnande helvetet". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt