Läs och sök i Tredje testamentet
| Det "andliga helvetet" är värdelöst som skrämselbild och kan heller inte rättfärdigas genom sakramenten |
893. Nu invänder man kanske att detta lidande är avsett att vara till "skräck och varnagel" för väsendena på det fysiska planet.
Men hur blir det då med den "fria viljan", som man enligt den kyrkliga kristendomens lära också besitter?
Om Försynen begagnar sig av detta "eviga helvete" som en skrämselbild, använder den ju samma metoder som rövaren, som med sin laddade revolver kräver sitt offer på "pengarna eller livet", dock med den skillnaden att rövarens hot i själva verket är rena smekningen i jämförelse med Försynens "eviga" och aldrig upphörande "eldhav".
Är det inte för mycket begärt av människorna att de ska basera sitt dagliga liv på ren kärlek till nästan, när Försynen själv inte baserat ens sitt eget liv och framträdande på denna underbara princip, utan dominerar i metoder som till och med är värre än dem som den värsta förbrytare använder?
Förbrytaren upplever ändå i regel en tillfällig triumf, när han med hjälp av hot och terror får sin vilja tillfredsställd genom den åtrådda materiella vinningen, pengarna eller ägodelarna; men vad uppnår Försynen genom att hota och skrämma med "helvetet"?
Lyckas Försynen över huvud taget att med hjälp av detta hot få in ett enda kärleksfullt väsen i sin "himmel"?
Eftersom kärleken inte är en viljeakt, utan en förmåga som man antingen har eller inte har, på samma sätt som varje annan begåvning på det materiella eller andliga området, kan den lika lite som dylik begåvning bibringas väsendena med hjälp av hot om straff och hämnd. Tror någon att de så kallade geniernas begåvning eller kunnande beror på rädsla för något slags förskräckligt öde? Om det bara vore en viljeakt att bli geni, varför är då inte alla människor genier? Det fattas säkert inte lust och vilja att bli det, hos normalt begåvade människor till och med utan något hot om ett skräckfyllt öde. Dessutom ser det inte ut som om Försynen haft någon framgång med denna metod. I så fall skulle ju aldrig något väsen behöva hamna i det "eviga helvetet". När Försynen inte ens med hot om ett så raffinerat straff som detta, att man ska brinna i evighet, kan garantera väsendenas salighet eller frälsning, utan att den ström av väsen som färdas mot detta ohyggliga ställe är så stor att den betecknas som "den breda vägen", blir det här ett faktum att det "eviga helvetet" är helt värdelöst när det gäller människornas så kallade "frälsning" eller kommande "salighet", i synnerhet som de väsen, vilka verkligen uppnår den utlovade "himlen", endast kan vara de av hotet om "helvetet" mest förskrämda väsendena, som av fruktan för denna "eviga eld" försökt uppfylla alla föreskrifter och ideal om kärlek till nästan. Men eftersom denna attityd gentemot nästan då är dikterad av fruktan för "straff" eller "evig förtappelse", är den inte dikterad av kärlek. Dessa väsens sätt att uppföra sig är därför i bästa fall bara en väl genomförd dressyr. Men ett påtvingat uppförande eller uppträdande gentemot nästan kan aldrig någonsin vara detsamma som kärlek. Kärleken är helt och hållet en frivillig manifestation som man känner glädje över att skänka, oberoende av om man därigenom skördar ett ljust eller ett mörkt öde. Ja, är det inte så, att "ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner"? Det är inte så konstigt att det enligt den kyrkliga kristendomens uppfattning blir en "bred väg till helvetet". Eftersom kärlek till nästan omöjligt kan dikteras genom hot eller tvång, kan inte ett enda väsen komma in i "himlen" med hjälp av det "andliga helvetet". Alla väsen utan undantag är således på förhand oåterkalleligen dömda till denna "eviga förtappelse". Inte underligt därför, att man här har måst begagna sig av sakramenten och formlerna om "nåden" och "syndernas förlåtelse". Hur skulle någon annars kunna bli "frälst" eller komma till "himlen"? Då dessa sakrament är baserade på "tron" på denna "nåd" och "syndaförlåtelse", och då "tron" också är en förmåga som inte är underkastad viljan, kan dessa företeelser inte heller rättfärdiga det "eviga helvetet". Då förmågan att tro på dessa sakrament är i avtagande, blir "strömmen" eller "vägen" till "helvetet" också allt "bredare". Och väsendena kastas således utan egen skuld in i en evig kulmination av kval och plågor som de aldrig kan befrias ifrån. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt