Läs och sök i Tredje testamentet
| Det "andliga helvetet" visar på disharmoni mellan Gudomens och Världsåterlösarens mentalitet | 894. Varför ska dessa väsen pinas "i evighet"? När de aldrig någonsin kan bli bättre och då deras plågors värde som "skräck och varnagel" för andra väsen, som vi sett, är obefintligt, varför kan de då inte helt få utplånas? Eftersom de en gång inte fanns till, utan enligt den kyrkliga kristendomen blev till först i moderlivet genom befruktningen, så bör de väl också kunna utplånas? Detta måste i så fall vara mer kärleksfullt. Då Försynen – enligt samma kristendom – är allsmäktig och allvetande, måste det ligga inom dess makt att utföra en sådan utplåningsakt. Inte desto mindre ska alltså dessa väsen, utan att det tjänar något som helst syfte ens som varnande exempel för andra, pinas i all evighet. Om Försynen kan finna något behag i detta, måste ju Försynen vara pervers. Och kan den inte finna behag i det, måste den vara olycklig, samtidigt som den då inte är allsmäktig, för i så fall skulle den inte skapa detta olyckliga tillstånd för sig själv, i synnerhet som det inte alls tjänar något syfte. Tror man verkligen att det går att bygga en kärlekskultur och en därpå grundad bestående fred på jorden på en guds- eller världsbild, vars logiska analyser utmynnar i sådana konsekvenser? Inte var det väl en sådan bild eller en sådan uppfattning som Världsåterlösaren hade av sin himmelske Fader? Sade han inte, att han och Fadern var ett? Visade Världsåterlösaren någonsin en annan inställning än att det var "saligare att ge än att få"? Var inte hans liv en enda stor uppoffring för människornas skull? Sade han inte att han hade kommit för att tjäna, inte för att låta sig tjänas? Sade han inte, att om man blev slagen på den ena kinden, skulle man även vända den andra till? Älskade han inte sin nästa lika högt som sig själv? Förlät han inte sina fiender och bödlar, och uppmanade han inte andra att göra detsamma? Sade han inte om dessa fiender och bödlar att de inte visste vad de gjorde? Är inte hela hans uppträdande rent av en kulminerande kontrast till det uppträdande som Försynen, enligt vad vi nyss påpekat, måste manifestera, om den vore upphov till den tortyrföreteelse som benämns det "eviga helvetet"? Men om Världsåterlösaren kunde vara så fylld av kärlek till de vanliga jordiska bödlarna eller förbrytarna, vad måste han då inte känna för de olyckliga och kroniskt hjälplösa själarna i det "eviga helvetet"? Måste man inte tro att hans uppfattning om Gudomen och "helvetet" var en helt annan, en renare och kärleksfullare eller mer intellektuell än den kyrkligt kristna uppfattningen om samma företeelser, som vi här uppehållit oss vid? I annat fall skulle han omöjligt kunna vara ett med Fadern. Den som älskar allt och alla som sig själv, kan inte vara ett med en gudom som, utan att det tjänar något nyttigt ändamål, frambringar eller skänker liv åt väsen endast för att låta dem plågas i all evighet. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt