Läs och sök i Tredje testamentet
| Den hos väsendet framträdande mentala hungern och mättnaden avslöjar att dess mentalitet omöjligt kan ha börjat och lika omöjligt kan komma att avsluta sin bana under ett enskilt jordeliv | 903. Men hur skulle för övrigt en sådan skala av stigande stadier kunna bli till, om inte genom ett växande? Och till vilken nytta skulle alla de erfarenheter vara som människorna efter hand, i medgång som motgång, blivit berikade med? Är det inte ett faktum för en normalt begåvad människa att väsendena just kan växa mentalt sett? Vad skulle annars all skolundervisning tjäna till? Och alla de miljoner böcker som trycks runt om i världen? Ja, är det inte så, att varje jordmänniska med sina upplevelser och erfarenheter bokstavligt talat får undervisning och därmed befinner sig i ett växande alltifrån vaggan till graven? Och är det inte även så, att varje jordmänniska med sin nuvarande standard utfyller ett annars felande mellanled mellan de mentala utvecklingssteg som ligger under och de steg som ligger över denna hennes standard? Sker inte från hennes sida en viss bortstötning gentemot de underliggande stegen, samtidigt som hon känner en viss längtan efter att kunna manifestera de överliggande stegen? Varför är inte förhållandet det omvända? Varför finns det över huvud taget längtan och bortstötning? Om väsendets nuvarande fysiska liv vore det absolut enda liv som det upplevt, hade det ju aldrig kunnat ha något med underliggande steg att göra. Men hur kan det i så fall känna en medfödd bortstötning gentemot något som det inte upplevt? Det är ett faktum, att allt som vi inte upplevt och alltså inte äger inom oss såsom utlevd erfarenhet, dras vi oundvikligen till. Strävade inte människorna efter att nå polerna, ända till dess att de nådde och övervann dem? Söker sig inte forskarna ständigt ut i milsvida okända terränger på jordens yta, ut på oceanerna, upp på bergstopparna och ned i jordens inre? Sitter inte tusentals forskare i laboratorierna över sina mikroskop, outtröttligt blickande in i mikrokosmos för att få sin vetgirighet tillfredsställd på områden som ännu är outforskade? Och gör sig inte samma vetgirighet gällande bakom observatoriernas stora teleskop? Är det inte tusentals ögon som blickar in i makrokosmos stora mysterier för att där få uppleva okända äventyr? Har inte detta idoga iakttagande sin starkaste kraftutveckling eller kulmination på de fält där man väntar sig något "nytt", och har det inte slappnat av eller upphört helt på de fält där man sedan länge är "gammal i gården" eller känner till allting utan och innan? Finns det i dag någon framstående normal kulturmänniska som önskar bli san-människa eller pygmé, för att inte säga apa eller någon annan, i förhållande till hennes nuvarande livsstandard primitiv manifestationsform? Strävar inte alla ständigt framåt och uppåt mot något mer fullkomligt? Vi strävar således inte efter det som i förhållande till vårt nuvarande utvecklingssteg är mindre fullkomligt. Här möter vi alltså livets två stora bärande principer, hunger och mättnad. Att väsendena stöts bort från de i förhållande till deras nuvarande standard primitiva stadierna, visar inte detta på en mättnad? Och betyder inte det outtröttliga och energiska strävandet mot områden eller företeelser som vi ännu inte känner till, en motsvarande hunger? De två stora principer som bor inom oss är således i stor utsträckning bevis för att vi är underkastade ett växande som inte har början eller slut i vårt nuvarande liv. Vår bortstötning från de oss underliggande mentala stadierna avslöjar att vi är mätta på dessa, liksom den i oss boende ofrånkomliga dragningen mot överliggande stadier avslöjar vår hunger efter dessa. Och är det inte just denna vår mättnad och hunger som håller oss fast eller placerar oss på vårt speciella steg eller område på den samlade tillväxtskalan? Måste man då inte tro att denna i de levande väsendena boende strävan mot det mer fullkomliga och bortstötning från det mindre fullkomliga, som gör att väsendet ovillkorligen måste befinna sig i tillväxt, är ett led i någon av världsordningens särskilda planer med det levande väsendet? Om väsendet bara lever ett enda fysiskt jordeliv, vad är det då för nytta med det i väsendet nedlagda växtbegäret? Det känner dragning mot högre och fullkomligare livsformer, det hungrar efter vetande och lösning på livsmysteriet. Och genom världsåterlösare, profeter och visa väsen får det en mängd anvisningar på vad det ska göra för att bli saligt, det vill säga: uppnå sin längtans mål. Men att följa dessa anvisningar är något så omfattande och besvärligt, att det omöjligt kan uppfyllas inom den korta tidsrymd som ett jordeliv representerar. Ja, är det inte så, att stark smärta och stort lidande för miljontals väsen till och med förkortar detta deras "enda" liv? Det åtrådda fullkomliga tillståndet eller de vackra idealens uppfyllelse är således en omöjlighet för myriader av väsen. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt