Läs och sök i Tredje testamentet
| "Helvetet", de olyckliga ödena eller lidandena är ofärdiga stadier i den stora skapelseprocessen |
908. Men detta väsendenas tillstånd kan inte läggas dem till last.
Som vi såg, var orsaken till deras misär inte någon brist på de ting som de slåss eller krigar om, utan i stället en brist på tankeförmåga och åtföljande brist på överblick över deras egen verkliga situation.
Men något som väsendena inte har överblick över, kan de ju inte reglera eller administrera.
Att tillvaron måste bli ett skenbart kaos, som av väsendena emellanåt betecknas som ett "syndens eldorado", en "jämmerdal" eller dylikt, är helt naturligt och visar tydligt för den utvecklade forskaren, att väsendena här helt saknar den erforderliga tankeförmågan och överblicken över sitt eget liv, sitt öde och sin tillvaro.
Men denna "misär" kan heller inte läggas Försynen till last. Den skapande makt som under årmiljoner förvandlat de glödande materierna till den underbara himmelska boning som jordklotet måste sägas vara med sin levande kolorit och sitt överflöd av betingelser för ett liv i välbefinnande och lycka, kan inte ha iscensatt dessa omätliga tidsrymders energimanifestation och frambringat något så fullkomligt bara för att sedan plötsligt låta slutresultatet bli kaos, disharmoni, jämmer och elände. Dessa årmiljoners utvecklingsresultat: de levande väsendenas harmoniskt uppbyggda och hundraprocentigt ändamålsenliga organismer och sinnesredskap samt den genom dessa redskap begynnande tankeförmågan och dennas vidareutveckling ända fram till en begynnande intellektuell uppfattningsförmåga, genom vilken väsendena kan börja ställa frågor, börja söka efter en förklaring på själva livets mysterium – allt detta kan inte ha blivit manifesterat endast för att svaret på dessa frågor plötsligt ska bli: kaos, slump, "synd" och "ogudaktighet", "helvete" och "straff", "evigt fördärv" eller "helvetets eld" för somliga väsen, lika lite som det kan ha tillkommit för att skapa ett särskilt ynnestbevis, en särskild kärleksmanifestation gentemot andra, av den skapande makten speciellt favoriserade väsen. I så fall måste det här finnas en brist i denna skapande makts i övrigt så totalt fullkomliga skaparförmåga. Detta skulle då betyda att den av denna makt uppgjorda planen endast delvis hade lyckats. Alla de väsen som måste gå till "evig förtappelse" måste ju vara misslyckade företeelser, måste vara förspillt material och kraft, såvida man inte vill acceptera uppfattningen att denna "förtappelse" endast är till för att tillfredsställa en pervers eller sadistisk böjelse hos den eviga Försynen. Vem vågar hålla fast vid en sådan uppfattning? Finns det något logiskt motiv för den? Står den inte i skärande kontrast till alla övriga företeelser som är att betrakta som färdiga i den gudomliga skapelseprocessen? Och liknar den inte fullständigt de företeelser som ännu inte är färdiga i denna process? Är man inte mer i harmoni med sitt eget innersta själv och med den gudomliga fullkomlighet som vi kan bevittna i solens sken, i stjärnornas gång, i växternas utveckling och i skapelsen av väsendenas organismer, om man i stället uppfattar "helvetet", de olyckliga ödena och lidandena såsom tillhörande de i skapelseprocessen ännu inte färdiga företeelserna? |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt