Läs och sök i Tredje testamentet
| En öppen dörr in till den makrokosmiska mentalitet som har önskat jordens förvandling. Vårt begär efter humanitet är en droppe av makroväsendets eller den skapande maktens önskan om jordförvandlingens fullkomnande |
911. Men är inte denna stora gemensamma längtan mot något fullkomligare, vilken alltså likt en flammande eld lyser upp varje jordmänniskas mentalitet, "förbrytarens" såväl som "helgonets", ett synliggörande av den tanke- och viljekraft som har omskapat de glödande materierna, det flammande eldhavet, till en beboelig värld för myriader av levande väsen i kött och blod?
Tycker vi oss inte här se liksom en öppen dörr in till den makrokosmiska mentalitet som har önskat denna omskapelse?
Är inte varje individs längtan mot något högre, något fullkomligare, detsamma som en liten droppe av det stora makrokosmiska väsendets önskan?
Och är inte denna önskan därmed detsamma som en ocean sammansatt av mikroväsendenas samlade önskningar?
Är inte vår egen längtan efter paradiset eller en högre tillvaroform en av de "droppar", av vilka denna ocean består?
Och framträder inte därmed ett samspel mellan ett makroväsen och mikroväsendena, liknande det samspel som råder i vårt eget inre?
Är inte vårt eget kött och blod, våra organ och lemmar, detsamma som oceaner, sammansatta av mikroväsen?
Är inte varje sådant litet väsen en "droppe" i den ocean, den natur, det stycke av världen eller det universum som vårt samlade kroppsliga och mentala framträdande, våra önskningar och begär, utgör?
När en stark impuls, en längtan eller ett begär går genom vår hjärna, besjälar den inte då de små hjärncellerna?
Utgör inte varje enskild cell en droppe av den samlade impuls som vi själva förnimmer?
Jo, dessa små livsformer blir på sätt och vis delaktiga i vår impuls, vårt begär, vårt liv.
Hur skulle vi annars kunna lyfta vår hand eller vår fot, röra vår tunga eller våra ögonlock?
Om inte vår önskan att lyfta vår hand eller fot, röra vår tunga eller våra ögonlock i de givna situationerna, kunde fortplanta sig till dessa ställen och besjäla dem med den kraft som vår önskan utgör, vad skulle då få våra kroppsdelar att lyda vår tanke och uppfylla vår önskan?
Då det är ett faktum att såväl vår muskulatur som vårt blod och vårt nervsystem är uppbyggda av små celler som är levande små organismer, vilka bekräftar sin identitet som liv genom att de i princip är underkastade dess lagar för näring och förökning, eller uppvisar andra otvetydiga symtom eller kännetecken på liv, så måste dessa små väsen eller livsformer även representera mentalitet. Men om de äger mentalitet, det vill säga medvetande, är det då inte troligt att detta medvetande blir besjälat av den impuls eller den kraft som vår önskan representerar, på så sätt att denna önskan också blir deras önskan? I motsatt fall måste dessa små celler eller mikroväsen vara döda företeelser, vilkas funktion då måste vara en automatfunktion som uteslutande satts i gång utifrån. Men fakta visar ju att cellerna eller mikroväsendena är uttryck för liv, är levande väsen. Att dessa väsens livsimpulser likaså styrs av ett i deras lilla mentalitet härskande begär, blir då självklart, eftersom ingen som helst grund annars skulle existera för att de besitter mentalitet eller liv. Begäret är således, likaväl hos dessa små väsen som hos allt annat levande, den dynamiska kraften i deras upprätthållande av livet, i deras utveckling eller vandring framåt. Men varifrån skulle de få den kraften, om den inte liksom all deras övriga livskraft, fysiska näring etc. kom från den makroindivid, i vilken de är mikroindivider? Och varför skulle det inte vara samma princip som gör sig gällande i vår egen hjärna, i vår egen mentalitet? Varför skulle inte de impulser eller begärkrafter som besjälar oss vara droppar av samma ocean, vilket alltså innebär droppar av en medvetandeimpuls från ett väsen så stort, att vi i förhållande till detta endast utgör dess mikroväsen? Varför skulle inte detta vara fallet med oss, när det är fallet med de levande väsen som vår organism består av? Varför skulle inte samma princip gälla hos företeelser som ligger över oss, som hos företeelser som ligger under oss? Varför skulle den inte i lika hög grad göra sig gällande eller vara ledande i makrokosmos som den är ledande i mikrokosmos, i synnerhet som makrokosmos ju i verkligheten bara är en fortsättning på mikrokosmos? |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt