Läs och sök i Tredje testamentet
| Varför återfödelsen eller reinkarnationen är en betingelse för livets fortbestånd |
925. Men varför denna drastiska skilsmässa eller detta plötsliga slut på förbindelsen mellan makroväsendet och organväsendena?
Finns det inte någon bättre lösning för de fysiska väsendena än denna så kallade "död"?
Svaret måste här med hela naturens kraft bli ett – nej!
En bättre lösning existerar inte.
När organväsendena blivit trötta av samarbetet med makroväsendet och detta väsen normalt på samma sätt blivit trött av samarbetet med organväsendena, kan det ju inte finnas någon bättre och fullkomligare lösning än just att förbindelsen mellan de båda parterna upphävs.
Till vilken nytta skulle det vara om förbindelsen inte upphävdes?
Vilken välsignelse skulle komma ut av att de två "trötta" parterna var oupplösligt förenade med varandra?
Skulle det inte betyda motsatsen till liv och verksamhet och därmed motsatsen till medvetandeberikning och erfarenhetsskapande?
Skulle inte båda parter slumra in i ett slags hjälplös overksamhet?
Deras fortsatta liv skulle vara ett tillstånd av total vanmakt.
Men vad skulle det vara för mening med ett sådant tillstånd, när livet kan lösa problemet på ett för parterna långt lyckligare och fullkomligare sätt?
Varför avbryta livsupplevelsen med ett påtvingat tillstånd av vanmakt, när det finns möjligheter för en i evighet fortsättande, oavbrutet verksam livsutveckling?
Som vi tidigare nämnt, representerar organspiralen ett "yngre" kretslopp än makroväsendets spiral. Härav följer att organväsendena genomlöper sitt spiralkretslopp något snabbare än makroväsendet. Detta innebär alltså att ett organväsen på sätt och vis passerar sin spirals olika riken eller avsnitt på kortare tid än makroväsendet i sin spiral. Organväsendet och makroväsendet kan därför inte i längden följas åt. Att de över huvud taget kan komma i kontakt med varandra och följas åt genom ett enskilt jordeliv, beror på den omständigheten att anknytningen tar sin början just vid en tidpunkt, då organväsendena i sin spiral befinner sig på ett speciellt beräknat eller lämpligt stadium bakom eller efter det stadium som är analogt med det som makroväsendet befinner sig på i sin spiral. När sedan anknytningen väl kommit i gång, kommer organväsendena så småningom in på just det stadium i sin spiral som är analogt med det stadium som makroväsendet befinner sig på i sin spiral, varefter de helt passerar makroväsendets spiralstadium. Under den period då organväsendena passerar det med makroväsendets stadium analoga stadiet i sin egen spiral, kulminerar anknytningen eller förbindelsen mellan makroväsendet och organväsendena. Samarbetet är här på sitt högsta och fullkomligaste stadium. Innan denna tidpunkt är nådd, tilltar samarbetet i styrka och fullkomlighet. Det är detta tilltagande i livsutvecklingen som vi kallar "växande". Detta tilltagande eller detta växande börjar med fosterskapandet och fortsätter med makroväsendets barndom, ungdom och fram till den mogna åldern. Detta sistnämnda medvetandestadium betecknar alltså den kulminerande skärningspunkten i förbindelsen mellan makroväsendet och organväsendena. Men organväsendena fortsätter alltjämt sin passage genom sin spiral i ett allt snabbare tempo, och passerar på så vis så småningom förbi de stadier i sin spiral som är analoga med makroväsendets stadier i sin spiral, det vill säga passerar skärningspunkten för de två väsendenas förbindelse. Och därefter försvagas kontakten i deras förbindelse eller samarbete mer och mer. Och det är, som nämnts, denna tilltagande försvagning som vi märker av som "ålderdom". Denna tilltagande "ålderdom" beror alltså på det förhållandet att organväsendena i sin spiral hunnit förbi makroväsendet och befinner sig på stadier som inte längre är helt analoga med makroväsendets stadier i sin spiral. Att detta måste skapa divergenser i förbindelsen eller samarbetet, är helt naturligt. Allteftersom organväsendena i sin spiral lämnar de stadier som är analoga med makroväsendets stadier i dess spiral och därigenom alltmer närmar sig sin spirals nästa rike, kommer de alltmer att präglas av detta rikes livsprinciper. Då makroväsendet, som ju passerar sin spiral i ett långsammare tempo, inte kan följa med här, måste organväsendena och makroväsendet alltmer komma att representera var sitt rike eller avsnitt i spiralerna. När således en jordmänniska åldras, betyder detta att hennes organ i deras spiral har passerat de stadier som är analoga med jordmänniskans stadier i hennes spiral. Detta är detsamma som att organväsendena har nått längre fram mot "det riktiga människoriket" än jordmänniskan. Därigenom kommer de att bli mindre och mindre lämpade att utgöra eller utlösa organfunktioner för jordmänniskan, samtidigt som de blir mer och mer lämpade att utlösa organfunktioner för en "riktig människa". De kan alltså inte i fortsättningen vara idealiska organ för det makroväsen eller den jordmänniska som de för ögonblicket är knutna till. Men om deras förbindelse med denna jordmänniska då inte kunde avbrytas, skulle detta makroväsen ju vara tvunget att ha organ som efter hand blev helt obrukbara, liksom organväsendena själva vore tvungna att sitta fängslade i ett makroväsen, hos vilket det inte heller för dem längre existerade några förutsättningar för en fullkomlig eller riktig livsmanifestation. Det är alltså tydligt att ett brytande av kontakten är en absolut förutsättning för livets fortbestånd, såväl för organväsendena som för makroväsendet. Detta avbrott är liktydigt med den process som vi kallar "döden". Tack vare "döden" blir makroväsendet i stånd att byta ut sina organväsen, liksom dessa väsen kan få tillfälle att byta makroväsen när ömsesidiga, lämpliga betingelser och fördelar härav föreligger. Att väsendena under detta byte inte direkt kan manifestera sig fysiskt, är helt naturligt eftersom den fysiska manifestationsformen bärs av organväsendena. Väsendena måste då under denna period framträda i "icke-fysiskt" tillstånd, vilket ju är detsamma som den så kallade "andliga" tillvaron. I denna andliga tillvaro bärs dagsmedvetandet av en motsvarande andlig organism som består av andliga organ och materier. Individens eviga liv formar sig på så vis som ett växelvis framträdande i fysisk och i andlig tillvaro. Och det är detta individens växlande framträdande i fysisk och i andlig materia som vi benämner "reinkarnation" eller "återfödelse". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt