Läs och sök i Tredje testamentet
| Varför analysen av "det gudomliga något" eller jaget är svår att förstå, trots att den är den enklaste som finns | 957. Det är samma kalamitet som gör sig gällande när läsaren eller forskaren för första gången ställs inför själva jagets analys. Läsarens tankemässiga inställning till varje problem, varje tings utforskande, syftar ju till en vägning och mätning och är därmed förbunden med en förväntan om vikt- och måttresultat eller andra uttryck för tingets grad av begränsning eller platsbundenhet. Denna urgamla och som automatfunktion verkande inställning besjälas forskaren av även när han genom den andliga forskningen för första gången möter jaget eller "det gudomliga något", och kommer därvid till korta. Ty här står han inför något som helt skiljer sig från allt annat, genom att det inte har vikt eller mått och inte på något vis kan vara "platsbundet" och därför endast kan ha denna enda analys: "något som är". Då han här inte alls kan få någon vikt- eller måttuppgift, kan han liksom inte få något grepp om detta "något". Inga av hans förväntningar om mått- och viktresultat kan bli tillfredsställda. Och detta gudomliga "något som är", eller jaget, förnims ibland av den nya forskaren som det svårast fattbara och mest obegripliga av allt han mött, trots att dess analys i sig själv är den enklaste och lättaste som över huvud taget existerar, för inget kan vara enklare i sin analys än just detta att utgöra "något som är", samtidigt som det totalt saknar varje annan analys. Vad är det då som gör denna analys svår? En analys kan väl vara svår endast när den uppvisar en rikedom av invecklade detaljer. Men som läsarna här själva ser, är jagets analys just så detaljfattig och enkel som en analys över huvud taget kan vara av ett ting som verkligen existerar. Ja, den är till och med så enkel, att det inte kan existera något annat med en tillnärmelsevis så enkel analys. Varje annat ting inte bara existerar, utan det uppvisar även skilda grader av energi, uttryckta i mått, vikt, volym, färg osv., och uppträder alltså med ett otal företeelser som inverkar på därtill speciellt ägnade sinnen som forskaren äger, och genom vilkas reaktioner tingen blir förnimmelsemässigt gripbara. Men då jaget i sig självt helt saknar sådana företeelser, kan det inte direkt åstadkomma några reaktioner i forskarens sinnen och blir därför i förhållande till alla andra ting "ogripbart". Och att vänja sig vid denna "ogripbarhet", är det som förnims som svårt. Att acceptera existensen av ett ting som endast har denna sin existens till analys, men som helt saknar allt som annars brukar känneteckna ett tings existens, såsom energi i form av mått, vikt, omfång, volym, färg etc., är att gå emot tusenåriga förnimmelsetraditioner. Individen står här för första gången med sina sinnen riktade mot "något" som dessa sinnen inte kan reagera på. Han har riktat sin blick mot "något" som inte kan ses. Han har lyssnat efter "något" som inte kan höras. Han har sökt känna "något" som inte kan kännas osv. Och därmed avslöjar han att han inte funnit och inte kan finna tillfredsställelse genom de vanliga förnimmelsemässiga reaktionerna. Under hundratusentals år och otaliga jordeliv har individen genom sina sinnen mött och upplevt miljoner och åter miljoner förnimmelsemässiga reaktioner (erfarenheter och intryck), fått analyser av ting och omgivningar, men själva livet eller "det levande" i honom själv har ständigt, trots de miljontals upplevelserna och den mångtusenåriga samvaron med naturen, omgivningen och medväsendena, förblivit en olöst gåta, ett mysterium. Och nu börjar han förnimma att dessa många jordeliv och otaliga förnimmelsemässiga reaktioner pekar mot något annat än mått- och viktfacit, och att hungern efter livsmysteriets lösning endast kan tillfredsställas genom mötet med detta andra. Detta andra kan inte vara sinnesreaktioner, energier eller rörelser, för i så fall skulle individen ju inte ha kommit problemet ett enda steg närmare. Och hans fråga: "Vad är livet?" vore lika obesvarad. Det är denna sinnesreaktionernas eller de vanliga upplevelsernas otillräcklighet när det gäller att besvara denna fråga, som ofelbart leder forskaren fram till det "ogripbara" "någots" existens, och som inte ger honom tillfredsställelse förrän han förnimmelsemässigt är helt i kontakt med detta "något". Detta åter betyder att inget forskande beträffande livsmysteriet kan leda till någon fullständig lösning eller tillfredsställelse, innan forskaren vant sig vid "det gudomliga någots" existens bakom tingen. Detta "något" är således i själva verket det okända och osynliga målet för forskaren. Att nå detta mål, är ett absolut villkor för individen, när han vill uppnå livsmysteriets lösning och uppleva sin egen högsta identitet som odödlig gudason och förnimma sig själv som "ett med Gud". Och då detta mål endast kan nås genom insikten om "det gudomliga någots" existens bakom upplevelserna, kan vi alltså inte bortse från denna existens, även om den är "ogripbar" i förhållande till materien och de av denna alstrade tingen. Så länge man förnekar detta "någots" existens, kommer livsmysteriets lösning att förbli en omöjlighet, och väsendet kan då inte känna sig som "ett med den odödliga Gudomen", utan kommer i högsta grad att känna sig som "ett med materien, tillintetgörelsen eller döden" – alltså en livsfilosofi som omöjligt kan vara tillfredsställande som det levande väsendets slutfacit eller slutliga mål. Man kan inte komma ifrån "det gudomliga något", hur "ogripbart" det än kan synas vara. Men det är alltså riktigt, som vi tidigare sagt, att detta "någots" analys är alltför enkel för att kunna fattas med hjälp av en inställning som baserar sig på att väga och mäta. Och att denna förmåga att väga och mäta är överflödig när det gäller att acceptera eller erkänna det "ogripbara någots" existens, är det som förvirrar forskaren. Han är van att fråga: Vad väger det eller det, vilken våglängd, vilken färg, vilken hastighet eller vilket utvecklingsstadium etc. representerar det? Och enligt detta hans vanemedvetande eller hans vaneinställning formar sig hans frågor på samma sätt här, trots att det i själva verket inte alls är sådana facit han söker. För om han meddelades mått- och viktfacit, färg- och hastighetsgrader osv., så hade han visserligen fått ett svar, som till och med såg mycket "vetenskapligt" ut, men det skulle inte vara någon lösning på den gåta som han innerst inne bär på. Han skulle då bara ha fogat nya materiella facit till de miljontals andra som han redan har. Och då dessa nya facit i princip endast berättar eller uttrycker precis detsamma som de gamla, förblir problemet "livet" en olöst gåta. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt