Läs och sök i Tredje testamentet
| Materialistens andliga oförmåga | 962. Helt annorlunda ställer det sig med de väsen som har nått så långt fram i utvecklingen, att instinktförmågan är starkt degenererad, och som därför i hög grad börjat förnimma med hjälp av intelligensen. Hos dem har det uppstått en väldig hunger efter facit. Och i kraft av sin nya förmåga kan individen ju tillägna sig en mängd kunskaper. Men dessa kunskaper är endast mått- och viktfacit. I kraft av sina kunskaper tror nu väsendet till en början att det verkligen funnit "de vises sten". Det tror att alla livsgåtors lösning utgörs av mått- och viktfacit och att allt som uppges ligga utanför dessa facit eller som inte kan anges i grader, mått eller vikt, är något overkligt, är fantasi eller övertro. Då allt som kan anges i mått- och viktfacit enbart kan vara materia, det vill säga energi, vibration, rörelse, strålar eller vågor, fasta, flytande, gasformiga eller andliga ämnen eller döda krafter, blir således det kalla eller nyktra intelligensväsendet en "dyrkare" av dessa döda krafter. Allt kring detta väsen är i själva verket "dött". Makrokosmos är döda krafter som utgör ett spel av tillfälligheter. Mikrokosmos och mellankosmos är likaså döda krafter. Allt är ett spel av tillfälligheter. Dessa tillfälligheter är även de resultat av föregående tillfälligheter, och så fortsätter det i det oändliga. Materialistens samlade uppfattning om universum, världsalltet eller allt som finns till, och därmed om livet, är således endast liktydig med "döden". Visserligen upplever han sig själv samt en hel del andra väsen i mellankosmos och mikrokosmos som "levande", och han har naturligtvis ingenting emot att benämna dessa företeelser "levande väsen", men hans vetenskapliga insikt i eller kännedom om dessa företeelser utlöser sig endast i mått- och viktfacit. Hans analyser av dem blir bara till sifferuppgifter. Dessa innehåller enbart rapporter om vad de väger, har för mått, volym, färg, ålder, deras speciella natur eller sätt att framträda osv. Dessa materialistens kunskaper rymmer således inte alls någon föreställning om själva "det levande". De är alla utan undantag bara berättelser om yttre kombinationer av rörelsearter, reaktioner i materien, vilka han visserligen kallar "levande väsen", men vars liv i absolut mening ligger helt utanför hans dagsmedvetna horisont. "Det levande", det som gör materiekombinationerna eller organismerna och de därifrån utstrålande rörelsearterna och reaktionerna till uttryck för liv, alltså det "något" vars närvaro i en organism gör denna "levande" och vars tillbakadragande därifrån gör den till ett "lik", är i hans analyser lika med "intet". Varje påstående om ett sådant "någots" existens är för honom ett utslag av ren "naivitet", en hundraprocentig "övertro". Hans sinnen och uppfattningsförmåga befinner sig på ett stadium där de endast kan komma i kontakt med materien, som ju är detsamma som alla former av energi och därav utlösta reaktioner. Men "vem" det är som dirigerar energierna och därmed utlöser den logiska skapelseprocess som omdanat jorden från eldtillståndet till den nuvarande fulländade skådeplatsen för animaliskt liv, har ännu inte alls blivit något problem för honom. Hans intelligensförmåga är ännu, trots att han kommit så långt i mått- och viktanalysering att han eventuellt kan vara doktor eller professor, så elementär eller outvecklad på det verkligt andliga området eller själva "det levandes" eget fält, att "tillfällighet" för honom är fullt tillfredsställande som livsmysteriets högsta förklaring eller enda "vetenskapliga" facit. Han ropar således ut sin förnekelse av "det levandes" existens inom honom själv, fastän denna förnekelse ju skulle vara helt omöjlig utan just denna existens, varvid han bara skulle utgöra en samling tillfälliga rörelsearter eller energikombinationer. Längre bort från verkligheten eller sanningen kan ett väsen ju inte komma. Att i god tro för sin omgivning ropa ut förnekelsen av sitt eget verkliga "självs" existens, är ju kulminationen av okunnighet, samtidigt som det är kulminationen av osanning. Här ser vi det levande väsendet i sin största andliga oförmåga, eller längst bort från Gudomen och från sig självt. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt