Läs och sök i Tredje testamentet
| Liknelsen om den förlorade sonen ger ett ofelbart kännetecken på vem som är den "förlorade sonen" | 969. "Den förlorade sonen" blev således ett väsen som "åt tillsammans med svinen". Liknelsen visar alltså detta tillstånd som själva kulminationen och därmed "vändpunkten" i sonens frånvaro från fadershemmet och hans disharmoniska förhållande till fadern. "Den förlorade sonen" vid sin "vändpunkt" är således som ett väsen som "äter tillsammans med svinen", men som är bottenlöst olyckligt över detta sitt tillstånd. Detta betyder vidare, att "den förlorade sonen" vid sin "vändpunkt" är ett "djur" som är olyckligt över sitt "djuriska" tillstånd. Eftersom den jordiska människan, som vi tidigare påpekade, just är ett väsen som "äter tillsammans med svinen", men som helst inte vill kännas vid denna sin näringsgemenskap eller nära organismsläktskap, utan tvärtom helt försöker förneka den, har vi i detta väsen funnit den verklige "förlorade sonen". Ett förnekande av ens eget tillstånd beror huvudsakligen antingen på anspråkslöshet eller på stolthet. Antingen vill man inte kännas vid sitt tillstånd, då man menar att det är alltför förnämt i förhållande till den eller dem som man mycket gärna vill vara i harmoni eller kontakt med, och därför söker man genom förnekelsen anspråkslöst dölja klasskillnaden, så att den inte ska vara något hinder för kamratskapet eller harmonin mellan väsendena i fråga. Eller också förnekar man sitt tillstånd, då man menar att det är alltför enkelt med tanke på dem man gärna vill vara jämställd med. Man rent av skäms över sig själv. Den bibliska liknelsen säger tydligt att det var detta sistnämnda tillstånd som tyngde "den förlorade sonen". Berättelsen har alltså gett oss ett ofelbart kännetecken på detta väsen, och detta kännetecken är så noggrant och korrekt, att vi klart kan visa på inte bara den art av väsen till vilka "den förlorade sonen" hör, utan även de speciella individer inom denna art som direkt framträder som identiska med den gudomliga berättelsens "förlorade son". Liknelsen säger oss alltså inte bara att "den förlorade sonen" hör till den art av levande väsen som vi kallar jordmänniskor, utan även vilket slags individer inom denna art som utgör huvudpersonen i den odödliga berättelsen. Enligt denna är således "den förlorade sonen" en jordmänniska som skäms över sig själv. Detta innebär således: en jordmänniska som är missnöjd med sin natur, sina vanor och böjelser, ett väsen som känner det förnedrande att "äta tillsammans med svinen", alltså ett väsen som önskar en långt "högre föda" och en långt fullkomligare tillvaroform än den "djuriska". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt