Läs och sök i Tredje testamentet
| Jordmänniskor som inte kan beteckna kulminationen av den förlorade sonens tillstånd | 970. Var finner vi då en jordmänniska med ovannämnda symtom? Är det den primitiva naturmänniskan som är missnöjd med sin tillvaro? Nej, tvärtom, hon lever i stor harmoni med den fysiska tillvaron, har en glupande aptit på den rent "djuriska" födan. Att hennes måltider intas i betänklig närhet av svinhon, har ännu inte skapat någon särskild leda hos henne. Är det då den av starka religiösa dogmer bundna kulturmänniskan som ropar ut sin livsleda eller vämjelse över sig själv? Nej, denna människa känner sig tills vidare fullkomligt lycklig. Hon lever i tron på sin gudom, ja, lever till och med i tron att hon såsom ett "frälst" eller "heligt" väsen står i gunst hos denna gudom. Hon anser sig alltså själv vara den "hemkomne förlorade sonen". Att hon här i viss mån lever i en illusion, och ännu inte kommit så långt att hon representerar det höga stadiet av fullkomlighet, framgår tydligt just av att hon blott lever i – "tron". Det betyder alltså att hennes identifiering med den "hemkomne förlorade sonen" bara är en stark "förmodan". Men en förmodan kan på sin höjd vara en "hypotes". Att endast äga det fullkomliga livet, kännedomen om sin egen odödlighet och om Gudomen som en hypotes eller förmodan, kan inte vara något fullkomligt slutmål eller någon kulmination av mentalitet. För att representera detta stadium måste förmodanden och hypoteser avlösas av absolut "vetande". Så länge ett problem ännu förklaras genom tro eller hypoteser, är det alltjämt ett mysterium. Och väsen för vilka livet och Gudomen är mysterier i stället för konkreta eller absoluta fakta, kan inte hundraprocentigt representera den "hemvändande förlorade sonen". De befinner sig på sätt och vis ännu i samma förhållande till Gudomen som naturmänniskan, även om de givetvis varit i stånd att ge sin tro en högre och mer förfinad och kultiverad terminologi än vad hon kan göra. Och vi märker därför också att det finns tvivel, otro och avfall även bland de troende, liksom de, vilket vi tidigare berört i Livets Bog, blir sjuka och lidande, råkar ut för olyckor och besvärligheter, precis som väsen som inte hör till de "troendes" eller "frälstas" skara. Att de söker råda bot på detta förhållande genom att utlova sig själva en bättre tillvaro efter döden i det hinsides, förändrar inte principen. För hur skulle sådana själar, som inte kan leva i kontakt med materien eller medväsendena på ett sådant sätt att de, kosmiskt sett, här i jordelivet har kunnat göra sitt öde ljust, bättre kunna komma i kontakt med materien och medväsendena på andra sidan graven? "Djävulsmedvetande" blir inte till "änglamedvetande" bara för att väsendet dör eller avbördar sig sin fysiska kropp. Döden gör inte avståndet längre eller kortare mellan "den förlorade sonen" och "svinen". Även dessa väsen dör ju eller går över till den andra sidan, och måste där alltjämt representera sin natur – så "den förlorade sonen" kan fortfarande vara i sällskap med dessa sina organismfränder. Döden förändrar inte ett väsens för tillfället uppnådda utvecklingsstandard eller utvecklingsstadium. Så lätt sker inte förvandlingen. I så fall skulle ju den utveckling som väsendena faktiskt i dag är underkastade, vara totalt överflödig. Endast genom "ånger" blir "djävulsmedvetande" till "änglamedvetande". Men detta sker likaväl på det fysiska som på det andliga planet. När individen ångrar sig, har han upptäckt ofullkomligheten i sitt sätt att vara. Han vänder då om för att börja bekämpa sin ofullkomlighet och sträva mot en skönare och saligare form av tillvaro. Och var det inte just detta som var kärnan i berättelsen om "den förlorade sonen"? Var det inte upptäckten av sitt förnedringstillstånd och ångern över det som fick honom att "komma till besinning", fick honom att vända tillbaka till fadern? |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt