Läs och sök i Tredje testamentet
| Två frågor och svaren på dem: "Vad är livet?" och "Vem är livet?" |
986. Medan alla "relativa" eller "timliga" facit enbart har till uppgift att uttrycka mått- och viktfacit, vilket i själva verket innebär "livets verkningar", som återigen är detsamma som "vad" som skapas, har däremot absoluta facit till uppgift att uttrycka "vem" som skapar.
Då begreppet "vem" uteslutande avser "ett levande väsen", medan begreppet "vad" här täcker eller uttrycker "verkningar", kan man här se att det gamla sättet att forma livsfrågan på, nämligen "Vad är livet?", i allra högsta grad visar materialistens inställning till livet.
Denne befinner sig ju längst bort från tron på eller uppfattningen om livet såsom identiskt med "ett levande väsen".
Han väntar sig att lösningen på denna fråga endast kan finnas som materia, som verkningar eller i bästa fall som skapelse.
Då alltså livet för honom bara existerar som "materia" eller "verkningar", säger han inte: "Vem är livet?", utan i stället: "Vad är livet?".
Och därför blir det tillfredsställande svaret härpå för materialistens del mått-, vikt- eller verkningsfacit.
Men så småningom blir han genom sina erfarenheter, sitt ofullkomliga eller olyckliga öde, sina sjukdomar och sorger, ekonomiska bekymmer och dylikt, på det klara med att verkningsfacit inte är nog. Han börjar i materiekombinationernas speciella struktur se "idéer" eller "planer" samt en logisk ledning eller styrning av dessa "planer". Materiekombinationerna förefaller honom alltmer "viljeledda" och visar sig därmed avslöja "tanke-" eller "medvetandemanifestation". Men eftersom verkningskombinationerna eller naturen således börjar uppfattas som en logisk process, som därmed avslöjar tanke och vilja, börjar forskaren ana att livsfrågans lösning finns – inte som materia – utan som "ett levande, tanke- och viljeförande upphov". Hans fråga lyder därför inte längre: "Vad är livet?", eftersom det redan blivit ett faktum för honom att livet är "viljefört skapande" och därför måste vara "ett levande väsen". Hans stora fråga om livet blir därför nu: "Vem är livet eller denna stora skapare?" Och med denna inställning börjar en helt ny horisont växa fram. Forskaren börjar nu se mått- och viktfacit på ett helt annat sätt eller i ett helt annat perspektiv. I stället för att bedöma materiens detaljer och kombinationer som "döda" eller tillfälliga verkningar av andra tillfälliga verkningar, ser han nu dessa detaljer som uttryck för tanke, vilja och avsikt, varigenom de blir uttryck för liv, blir till "livsyttringar" eller "livsyttringsfacit" i hans uppfattning av tillvaron. Och med denna förnimmelsemetod söker individen inte längre efter verkningsfacits natur såsom "verkningsfacit". Han hungrar och söker i stället efter att få konstatera dessa facits indirekta natur som "livsyttringsfacit". Och med den inställningen blir forskaren så småningom livsyttringsexpert, vilket innebär att han kan börja "läsa sig till" det verkliga eller absoluta "något" bakom verkningarna. Verkningarna blir därigenom till "bokstäver", som kan sättas samman till "ord" och "meningar". Dessa "ord" och "meningar" blir alltså till en "text", genom vilken "det levande något" tillkännager sin eviga existens, sitt medvetande, sin tanke och vilja, samt tillkännager forskarens identitet med detta "eviga något". Och det är denna upplevelseform (förmågan att läsa Guds livsyttringar) som utgör "kosmisk klarsyn" och det åtföljande "kosmiska medvetandet". Det är i denna medvetandeform som man blir "ett med Fadern", det vill säga: ser allt från "Faderns egen utsiktspunkt", den absoluta utsiktspunkt, från vilken "allt är mycket gott". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt