Läs och sök i Tredje testamentet
| Se symbol nr 91 i nytt fönster | Innehållsförteckning för Den eviga världsbilden, bok 6 |
| 91.7
Symbolen visar de andliga plan som vi upplever efter döden.
Nedtill symboliserar den orange figuren det jordiska planet, och de små lodräta fälten symboliserar väsendenas natur.
Det vita fältet symboliserar det mänskliga, och det mörka fältet symboliserar det djuriska i väsendena.
Om vi börjar längst till vänster hos djuren och de primitiva människorna, ser vi att det inte finns mycket humant i väsendena, det är mycket mörkt, det är mycket djuriskt.
Men med utvecklingen från vänster mot höger avtar det mörka och djuriska efter hand, och människan blir mer och mer human, för att till sist fullständigt bli människa, vilket symboliseras med det vita fältet längst till höger.
Vi ser samtidigt att när väsendet blir en sådan fullständig människa som inte har kvar något djuriskt, och som har upplevt den första graden av den stora födelsen, är det öppet för att få den verkliga upplevelsen.
Då blir det inte en inbillad upplevelse de råkar ut för när de dör.
Det blir en verklig upplevelse, medan det i den första sfären är föreställningar som de har fått inympade genom sin religion om helvetet och paradiset.
Föreställningarna tar ju formen av de dogmer och tankearter som har blivit inympade i dem, och som de är suggererade att tro på.
I denna första sfär upplever väsendena det de har förmåga att uppleva. Djuren har inte förmåga att uppleva särskilt mycket. De upplever sitt lilla paradis. De får inte någon skärseld eftersom de inte har några samvetskval. De lever fullständigt i kontakt med sitt utvecklingssteg, och helt automatiskt befordras de genom sin instinkt och får sitt lilla paradis alltefter sitt medvetande. I den första sfären finns också Valhalls paradis med de nordiska gudarna, det isländska paradiset med valkyrior osv. Människor som dyrkar det materiella och har en materiell inställning kan bara uppleva sitt paradis under sådana förhållanden. Men efter hand som människorna kommer bort från dogmerna och blir mer humant utvecklade osv., får de en våglängd så att de kan leva i de högre sfärerna, där det är humant. Man kommer således på våglängd med det ena planet efter det andra. Förklaringen av den fortsatta resan genom de andliga världarna är från kursföredragets första hälft, där Martinus inte visade symboler. Den första sfären Hela universum är genomträngt av elektricitet, och det är denna kraft som förorsakar all rörelse, all skapelse och manifestation. I kraft härav blir väsendena indelade i speciella sfärer. Varje enskild människa har ju utvecklats till ett särskilt karaktärssteg, en särskild begåvning, en särskild uppfattning. Varje uppfattning, begåvning eller över huvud taget varje slag av medvetande uttrycker ett elektriskt område, som i sin tur uttrycker en speciell våglängd. Därför kommer väsen av denna speciella våglängd att bindas till en sfär av samma våglängd. Mördare binds till sfärer med mördare, och kärleksfulla människor binds till sfärer med kärleksfulla människor. Mycket intelligenspräglade människor binds till en sfär där det finns intelligens. På det sättet blir vi alla indelade här i universum, och på det sättet utlöses vårt öde absolut rättvist. Vårt öde och vår upplevelse är inte något som är ålagt speciella väsen, som ska sörja för det. Om det vore så, skulle det uppstå många felaktigheter och missförstånd, men alltsammans sker automatiskt. Således sker det också automatiskt att när vi dör, kommer vi att uppehålla oss i en särskild sfär eller zon som är på våglängd med vårt eget väsen. Och det sker hela vägen, också i den del av den första sfären som kallas skärselden. Skärselden är inte ett område där väsendena ska utlösa sin karma, där de ska få tillbaka det de har gjort här på jorden. Det är ett mycket stort misstag att tro att det skulle vara en plats för straff eller ett helvete. Det kan helt riktigt bli ett mycket obehagligt och smärtsamt ställe att vara på, men det beror fullständigt på vilka föreställningar människorna behärskas av. Om man är fylld med falska föreställningar av hat, avundsjuka, svartsjuka, missunnsamhet osv., och det finns människor som man är förargad på, och man dör i denna situation så att dessa tankearter är det bärande, är det solklart att man kommer på våglängd med en andlig sfär av samma slag. Men därefter sker det egendomliga att väsendet delas.* &ndash ; Det är inte som här på det fysiska planet, där man har hela sin organism. På det fysiska planet kan man utmärkt väl vara ett föga moraliskt väsen och ändå vara bland goda människor. Man kan se alla de olika karaktärsstegen osv. Man kan också uppleva naturens gåvor, att solen skiner, att det är sommar och att det är vackert väder. Och det finns många andra fördelar man kan uppleva, även om man är en så kallad ond människa. Detta förekommer inte i den första sfären, som alla människor ska igenom. Här är våglängden renodlad, så att om man dör med hat och ondska i medvetandet, blir man tvungen att vara i en sfär där man bara ser just detta. Man ser inte den blå himlen, man ser inte de sköna ting man kan se i den vackra naturen. Man ser inte de behagliga, härliga och vänliga människor som man på det fysiska planet kan komma i beröring med även om man är en ond människa. Det förekommer inte i den första sfären.** Där finns bara väsen av samma slag. Det betyder att man mycket snabbt blir olycklig. Och det är det som är meningen med skärselden. Människor som har kommit in i en särskild urspårning, ett särskilt trist förhållande till sin omgivning, ska, är det meningen, snabbt föras tillbaka av skärselden till ett verkligt jämviktstillstånd. Det sker just därför att de blir mer olyckliga. När man som i en spegelbild bara kan se ondsinta människor omkring sig och bara är tillsammans med väsen av samma slag, kommer man snart att bli olycklig. Det medför att man ropar på hjälp eller att man blir mottaglig för hjälp, och då blir man omedelbart hjälpt. Vi måste ju komma ihåg att i den andliga sfären är vi inte knutna till en fysisk, fast materia. På det fysiska planet är den fysiska kroppen bunden till jordens centrum genom tyngdkraften, men det förekommer inte på det andliga planet. Där är vi inte bundna till en fast punkt, där är tyngdpunkten mental. Genom vår tanke och vår våglängd är vi knutna till de av universums speciella våglängder som vi kan komma i kontakt med. Det riktiga människoriket När människorna i skärselden blir olyckliga och börjar känna att de behöver hjälp, kommer skyddsänglarna att visa sig för dem. Skyddsänglarna, som är invånare i kärlekens rike, är i stor utsträckning väsen från klotets fysiska värld. Efter att ha dött befinner de sig nu längre fram på det andliga planet. Det är i synnerhet kärlek som präglar dessa människor. På jorden ser vi också många människor som i särskild grad känner kärlek, sympati, vänlighet och hjälpsamhet inför sjuka och olyckliga människor. Vi ser också fredsförbund, Röda Korset och många andra företeelser som instiftas av människor som särskilt ser till humanitet och kärlek. När sådana människor har kommit in på det andliga planet, kommer de därför på våglängd med humanitet och kärlek. Här kommer de att skapa ett område, en sfär, som utgör den verkliga mänskliga mentaliteten, eller i varje fall början till den. Vad är då den mänskliga mentaliteten? Den mänskliga mentaliteten är först och främst kärlek och detta att älska sin nästa som sig själv. Att älska sin nästa som sig själv är det stora målet. Men bara ett fåtal av jordens människor är ännu så utvecklade, att de kan älska sin nästa som sig själva. Vi har alla en viss grad av kärlek och humanitet, som bestäms av vad vi inte kan nännas. Vi har alla en gräns för vad vi kan nännas att göra mot vår omgivning. Några nänns göra mycket ont mot sin omgivning, medan andra inte nänns göra på långt när så mycket ont. Vår karaktär, som bestäms av vad vi kan nännas göra, är den andliga världens tyngdpunkt. Allteftersom vi inte kan nännas att göra det onda, allteftersom vi har fått intellektualitet att kunna göra det goda, att kunna tänka och skapa logiskt, kommer vi på våglängd med plan på det andliga området som har samma våglängd. Kärleksriket formar sin högsta sfär eller den medvetandenivå som kommer att uppenbaras här på det fysiska planet om 3 000 år. Då kommer jordens människor att vara så utvecklade, att de har den mentalitet som gör att de älskar sin nästa som sig själva. Vid den tiden kommer man inte att känna till krig. Man kommer inte att känna till alla de många speciella företeelser som nu förekommer. Man kommer inte att känna till upprustning, atombomber eller mordvapen över huvud taget. Allt detta kommer för länge sedan att vara utrotat från jordens sfär, eftersom flertalet människor har nått fram till att inte längre kunna avlossa ett skott mot någon, inte längre kunna tänka onda tankar, inte längre kunna begå ett mord. En sådan mentalitet är människorna på väg att utvecklas till, och den existerar rent fysiskt på andra, högre klot eller världar. Men de jordiska människorna befinner sig ju på ett klot där detta mentala tillstånd ännu inte har blivit allmänt. Därför är det gudomligt, att när de släpper den fysiska organismen och blir frigjorda på det andliga planet, kommer deras kärlekstillstånd, den grad de har av human förmåga, genast att föra dem in i den sfär där denna mänskliga mentalitet gör sig gällande. Varje människa, som inte är färdigutvecklad, har två mentaliteter i sig. Hon har en djurisk natur med den dräpande principen, som representerar resterna från den gången då människan var djur och ville äga och härska över andra, och hon har en mänsklig natur med det goda och det kärleksfulla. Det finns inte någon människa på jorden som inte har dessa två mentala områden i sin mentalitet. Det djuriska området bestämmer om en människa ska ha ett långt uppehåll i skärselden. Det mänskliga området bestämmer hur långt uppehåll en människa ska ha på de högre planen i det mänskliga området. Jordens människor kan bara uppleva det riktiga människolivet, den mänskliga mentaliteten, det riktiga människoriket, mellan sina fysiska liv eftersom detta rike ännu inte är allmänt i fysiskt framträdande här på klotet. Människoriket sträcker sig ända från fysiska människor som kan leva av rent fruktkött samt andningen, och fram till de människor som är så utvecklade, att de inte längre behöver födas på det materiella planet. När de är färdiga med den fysiska reinkarnationen och inte längre föds av kvinnor, kan de den första tiden efter behag materialisera sig på det materiella planet. De kan skapa sig en tillfällig kropp, i vilken de en kort tid kan uppehålla sig på det materiella planet, varefter de åter kan dematerialisera sig, och så är de åter på det andliga planet. I det riktiga människoriket på det andliga planet, där huvudprincipen är att hjälpa alla de olyckliga, kan de jordiska människor som inte har nått till de högsta graderna av den fullkomliga människans medvetande, men som har en mindre grad av mänskligt medvetande, komma att använda denna mindre grad på särskilda områden. Ett särskilt område är att lyssna till människor som på det fysiska planet ber till Gud. Gud sitter inte uppe i himlen med händerna vid öronen för att lyssna till den ena och den andra. Gud har i stället alla levande väsen som sinnesredskap, och skyddsänglarna är Guds sinnesredskap för att höra de levande väsendenas böner. I det riktiga människoriket, kärleksriket, finns det diskarnerade jordiska människor som passar för och har stor lust och glädje av att hjälpa olyckliga fysiska väsen. Sådana skyddsänglar står bakom till exempel fredsrörelser, och de står bakom den enskilda människan som ber till Gud. De kan följa en människa genom nattens mörker och beskydda henne mot överfall. På så vis är vi beskyddade varje dag vi lever. Vi känner ju historien om B.S. Ingemann*** som en natt skulle passera igenom en skog där det låg ett par rövare som skulle ha överfallit honom, men de vågade inte göra något eftersom han var beskyddad av två mycket höga väsen som gick på var sin sida om honom. Detta erkände rövarna senare då de blev arresterade. Men Ingemann hade inte sett de mycket höga väsendena. När vi ber till Gud, är det genom skyddsänglarna som vår bön blir hörd. Det betyder inte att vi får våra önskningar uppfyllda, men bönen blir hörd, och vi blir hjälpta på det sätt som kan låta sig göras utan att vårt öde blir förstört. Vi har ju ett öde. Vi ska uppleva verkningarna av det vi gör eftersom det är oerhört nödvändigt, och eftersom det är därigenom vi utvecklas. Det är därigenom vi blir till den fullkomliga människan. Om mördare och rövare kunde styra och ställa som det behagade dem, och så länge de hade lust, skulle de ju aldrig komma vidare. Men det kan de inte, för man kan bara mörda och dräpa intill en viss grad, sedan kommer verkningarna tillbaka, och då blir man själv mördad och dräpt. Om man kunde fritas från att uppleva denna återvändande kraft, skulle man ju aldrig någonsin komma vidare. Därför är bönen inte inrättad för att frita människorna från verkningarna av deras handlingar. Skyddsänglarna är inte till för att beskydda människorna mot dessa verkningar, utan skyddsänglarna är till för att kunna ge dem en mycket stor kraft när ödet är över dem, när människorna upplever sitt Getsemane. Det står i Bibeln att det kom en lysande ängel till Kristus i Getsemane. Men det är inte något som gäller enbart för Kristus, det gäller för alla väsen. Det gäller också för djuret, som i sin ångest skriker mot den okända Försynen, där är skyddsänglarna också närvarande. När man är i en nödsituation eller i ett beklagligt tillstånd och ber till Gud, kan man vara övertygad om att man är omgiven av skyddsänglar. Det kan vara några som känner en, det kan vara några som har hållit mycket av en, men som nu är över på det andliga planet. Och det kan också vara några som inte känner en. Men det är i varje fall väsen som har stor sympati och älskar människor, även om de inte tillhör ens familj och även om de inte tidigare har känt en. Det är huvudprincipen i skyddsänglarnas tillvaro på det andliga planet. Dessa andliga väsen ska inte bara stå och lyssna till böner, det finns ju också förströelser. Det finns väldigt mycket som är tillgängligt för dessa väsen, men som alls inte är tillgängligt på det fysiska planet. Den andliga världen består ju inte enbart av kärlek, den består också av visdom, och i samma mån som dessa väsen har visdom, i samma mån kan de få tillfälle att komma till den våglängden. De kommer då in i en mycket gudomlig sfär, där de kan komma att uppleva de högsta syner som över huvud taget kan presteras av någon begåvning. I kärleksriket finns det som sagt icke färdiga väsen som har dött från det fysiska planet och som har en högre eller lägre grad av human förmåga, men där finns också färdigutvecklade väsen som hör hemma i det riktiga människoriket. Dessa väsen är med om mycket större uppdrag, de är till exempel med om att ordna de platser där atombomberna ska falla när kriget kommer. De har förmåga att se var kriget kommer att utlösas, vilket datum, vilket år osv. De kan se vilka människor som inte ska drabbas och vilka människor som ska drabbas. Dessa väsen har till uppgift att flytta människor, så att det område där olyckan och lidandet kommer att äga rum bara blir befolkade av de väsen som har dessa verkningar att vänta och som ska uppleva ödet att komma in i krigets fasor, medan andra från samma område förs vidare ut till trakter där de inte kan drabbas, där de blir beskyddade. Allt detta sker ju också med hjälp av mentalitet och med hjälp av våglängder, på så vis att inte en enda människa kan komma att lida orättvist. Det står i Bibeln att våra hårstrån är räknade. Det är en så bokstavlig sanning, att det är helt omöjligt att någon kan lida orättvist. Om en snöflinga kunde falla slumpmässigt, skulle hela universum vara i olag. Men så är det inte. Det finns självklart många fler uppgifter för dess mycket kärleksfulla väsen, av vilka några ibland blir gäster på andra klot som världsåterlösare. Det beror dock på hur högt utvecklad kulturen är på klotet i fråga, för det är inte alla klot som har användning för så högt utvecklade väsen. Allteftersom vi går tillbaka i tiden, ser vi att det för människorna på jorden har funnits ledare som inte hade så hög human förmåga och så hög invigningsgrad. Vi vet till exempel att Mose var en stor ledare, men enligt Bibeln dräpte han ju en egyptier. Han blev också hetsig och krossade stentavlorna med lagen, så hans invigning var inte så överväldigande hög, men den passade, eftersom han hade den makt, förmåga, styrka och viljekraft som krävdes för att kunna föra israeliterna ut ur Egypten och leda dem fram till det öde som de skulle ha. Men vi ser att efter hand som världen gått framåt i utvecklingen har det kommit mer utvecklade väsen. Visdomsriket Kristus var inte blott ett kärleksväsen från kärleksriket, han var från ett ännu högre rike, nämligen visdomsriket. Visdomsriket är den sfär som uttrycker intellektuell energi. Vi har alla en viss intelligensförmåga i oss, men den är högst olika. Några väsen har fått den långt utvecklad och är mycket glada för att kunna utlösa sina manifestationer med hjälp av intelligensen. Det rör sig till exempel om vetenskapsmän, ingenjörer, arkitekter och alla tekniska experter som är utbildade till stort skapande och till att tänka logiskt. På universitetet lär de sig att tänka logiskt, men vad vill det säga att tänka logiskt? Det innebär att man planerar ett ting så att det i sitt slutfacit blir till glädje och välsignelse, så att det i sitt slutfacit är byggt och säkrat i så mycket kontakt med naturens lagar, att det inte kan störta samman, att det inte uppstår en katastrof. På samma sätt är det också med människornas sätt att vara, det ska också byggas upp och vara logiskt. Överallt där människor inte uppträder logiskt och kärleksfullt, inträffar katastrofen. Logik och kärlek är samma sak, och där människorna inte handlar logiskt och kärleksfullt, uppstår olycka, lidande och krig inbördes mellan människorna. Här i världen finns det mängder av universitet, läroanstalter och skolor. Små barn börjar gå i skolan och kommer släpande med staplar av böcker. Alltsammans är något som ska utveckla deras intellektualitet, deras vetande, begåvning och förmåga att skapa. Några människor blir mycket intresserade, går väldigt mycket upp i det och blir stora skapare, blir genier i att skapa. Det åstadkommer också våglängd, och då den intellektuella våglängden är dominerande hos dessa människor, kan de, när de har lämnat det fysiska planet, få ett längre uppehåll i visdomsriket. Om de inte har så mycket kärleksfull, human förmåga, vilket man inte behöver för att vara mycket begåvad, kan de gå snabbt igenom kärleksriket och hamnar så i visdomsriket. I visdomsriket finns alla skapelseprocesser, det är all skapelses hemort. Allt som över huvud taget tänks och skapas här på jorden och på alla andra klot och världar, blir till i visdomsriket. När vi tänker en tanke här, sker det faktiskt inte på det fysiska planet, tanken blir till i visdomsriket. I den vakna tillvaron har vi redan kontakt med visdomsriket. På motsvarande sätt har vi i den vakna tillvaron också kontakt med människoriket genom det som har blivit vårt högsta sätt att vara och vår intressesfär. Visdomsriket är hemorten för allt skapande, och därför är det klart att här kan man se alla former av skapande. Man kan också se de mest naiva och mest ofullkomliga tillstånd, för det är ju klart att de väsen som varken är ingenjörer eller arkitekter eller på annat sätt har lärt sig att skapa, bara kan göra små alster, medan de utbildade kan skapa väldiga konstverk, väldiga byggnadsverk osv. Det ser man i överflöd i visdomsriket – här krävs inte tusentals arbetare för att göra en bro eller ett byggnadsverk. Här sitter arkitekten eller ingenjören och tänker tanken. Tanken blir till i plastisk form och sträcker sig kilometervis ut i världsrymden, allteftersom man är i stånd att tänka sig tingen. För att få fram det på det fysiska planet, måste man måla upp det på papper och teckningar osv., och då blir det ju tämligen hopkrympt, medan det på det andliga planet i visdomsriket framträder i sitt väldiga majestät. På det fysiska planet målar konstnärerna bilder av människor, djur, växter och andra objekt, men på det andliga planet ser vi inte en platt bild på en duk, vi ser det som verkliga, levande ting, levandegjorda av konstnärens jag. Så är det på det andliga planet, som utgörs av elektriska krafter. På det andliga planet har vi inte den väldiga tyngd och det förtätade material som den fysiska materien utgör. I den andliga världen lystrar materien till tanken, och därför är denna värld den mest fullkomliga i sin uttrycksform. I den andliga världen kan man mycket väl tala till sin nästa, men det är inte nödvändigt, eftersom nästan redan vet vad man vill säga, då det redan finns i auran omkring en. Tanken överförs på så vis direkt från väsen till väsen. Här på jorden sker det inte direkt, utan indirekt. Det ger kanske en aning om vilken skillnad det är mellan den andliga världen och den fysiska världen. På jorden ska vi kunna ett språk som andra förstår, annars kan vi inte överföra våra tankar till andra människor. Vi ska åstadkomma vissa ljud och skriva vissa tecken och former, vilkas betydelse vi har blivit eniga om, och på det sättet kan vi överföra våra tankar till varandra. Man kan förstå mig eftersom jag uttalar ljud som har blivit allmänt kända, och som ska betyda något bestämt. På det andliga planet skulle jag inte behöva säga ett enda ord. Om jag höll ett föredrag i en sal på det andliga planet, skulle man kunna se det jag säger. Det skulle framträda i materien och skifta panorama mycket bättre och mycket mer levande än i någon biografsalong. Jag kan inte överdriva den fullkomlighet som existerar i visdomsriket och över huvud taget på dessa andliga plan. Om en fantasi på det materiella planet är logisk, kan fantasin inte överdriva denna fullkomlighet. Dessa gudomliga ting kan man se, och man måste förstå att på det andliga planet finns inte bara väsen och genier från den här världen, utan också väsen och genier från långt högre världar än den jordiska. Dessa väsens skapelser ser vi också presenterade för oss. I samma mån som de har fantasi och logisk tankeförmåga, framstår tingen lika väldigt i materien och upprätthålls där lika länge som tankarna håller dem. Organismen har en elektrisk struktur, men den är av en sådan materia att den i sig själv inte generar eller är i vägen för någon syn. Den är inte synlig om man inte vill göra den synlig. När två väsen kommunicerar med varandra, ser vi bara två väldiga, skiftande panoraman. Vi ser inte dessa väsens organismer. På det fysiska planet gör sig en viss ofullkomlighet gällande, därför att vår kropp och organism är av en helt annan art, då den består av levande väsen. Därför kan vi inte plötsligt ändra eller byta kroppsform som man kan på det andliga planet, där all materia är av mineraliskt slag och framträder strålformigt och utlöses som en elektrisk kraft, vilket är detsamma som en andlig kraft. Tidigare har man inte varit klar över att det inte finns någon skillnad mellan ande och elektricitet. I visdomsriket skapas allt som man över huvud taget har lärt sig på det fysiska planet. Det egendomliga är ju att man inte kan lära sig att skapa på det andliga planet. Det fysiska planet och reinkarnationen är absolut nödvändiga för väsendena. När väsendena har inkarnerat i den levande fysiska materien, är det en livsbetingelse att handla logiskt. Det är en livsbetingelse att deras uppträdande är logiskt. Om det inte är fullkomligt logiskt, kan det sluta med katastrof. Denna katastrof är kroppens undergång, men inte väsendets undergång. Man kan tycka att det är en obehaglig värld, att det är en förfärlig värld. Man kan tycka att det inte kan finnas någon Gud, för hur skulle Gud kunna tillåta allt det som sker här. Men människorna förstår ju alls inte vad den fysiska världen betyder. De anar inte att deras primära tillvaro inte alls är här, och att de bara är här för att lära sig uppträda så att de kan få glädje av att vara i de högsta världarna. Det kan bara ske genom att de, överallt där de trampar fel, blir uppmärksammade på misstaget. Men hur ska man bli uppmärksam på ett misstag? Verkan av ett misstag kan inte vara full av behagligheter, då skulle man ju trampa fel hela tiden. Det måste nödvändigtvis vara tämligen obehagligt att trampa fel, och ju mer man trampar fel, desto obehagligare blir det, för att till sist bli så obehagligt, så smärtsamt, att man absolut måste vända tillbaka till det normala livet. All smärta och allt lidande i världen är således en varningssignal, en klocka som ringer. Om det inte var så, skulle man gå mot en evig förtappelse, men det låter sig inte göras på grund av universums speciella struktur. Väsendet på det fysiska planet måste lära sig att tänka logiskt, för när det kommer till det andliga planet, förs dess tanke direkt ut i materien. Och är dessa tankar inte logiska, blir det obehagligt att se, för då skulle vi ju se en massa ofullkomligheter. Man kan tänka sig ett litet barn som börjar lära sig att skriva eller teckna. Sådana små teckningar är ofullkomliga, utan perspektiv, och så skulle det också vara på det andlig planet. Det skulle vara hemskt tråkigt och fullt av förfärligt naiva företeelser, men så är det alltså inte. Där finns självklart ett område med väsen som ännu inte har lärt sig att skapa så mycket, men de får ändå sin lilla salighetskruka fylld. De känner inte obehag av att de inte kan göra det så bra som de stora konstnärerna. Det finns så överväldigande mycket lycka där, det finns så överväldigande mycket att se på, att ingen kan komma att uppleva annat än glädje, glädje och åter glädje, överallt. Det är ett sådant överdåd som man där kommer att bevittna. I visdomsriket kan väsendena komma att uppleva stora visioner. De kan uppleva väsendenas gestalter eller organismföreteelser, som är rena konstverk. De är i själva verket inte nödvändiga för organismen, men de byggs med väldiga, strålformiga tillstånd. Ju högre väsendena har nått, desto mer kan de skapa och tänka, desto mer kolossalt, gudomligt lysande och konstnärligt kan de visa sig i olika organismer. Dess organismer är kännetecknet på deras speciella nivå i utvecklingen, eller rättare sagt i mänskligt tillstånd, i färdigt tillstånd. Från olika religiösa böcker känner vi uttryck som Guds åsyn, Guds närhet osv. Vad betyder det att stå "inför Guds åsyn"? Ja, det ligger ju mycket i detta begrepp. När vi ser naturen, en vacker soluppgång eller en vacker solnedgång, ja, då står vi också inför åsynen av Gud. Det är ju en väldig uppenbarelse av den gudomliga skaparkraften. De högt utvecklade väsen som är hemmahörande i visdomsriket kan också visa sig med dessa speciella kännetecken, i dessa speciella organismer som visar deras nivå. Dessa väsen är ju höjden av kärlek, likaväl som de är höjden av visdom, och därför är de den högsta synligheten av Gud, Guds högsta tillkännagivande. På så vis kan man komma att se Gud. Här på jorden kan man också se Gud i sina medmänniskor. Det har människorna ännu inte lärt sig särskilt mycket av, men det är också att se Gud. Det finns inte en människa, inte ett djur, inte en växt, inte något vi ser på, som inte är Gud, eftersom hela universum är Guds organism. Men i visdomsriket är denna uppenbarelse och manifestation som allra högst, det är ju det gudomliga. Det är ju underbart och glädjande för människor att tänka på, att allt detta kommer de att få tillfälle att uppleva när de en gång ska lämna den fysiska organismen. Där väntar dem så gudomliga ting, så gudomliga upplevelser på detta andliga plan. Icke färdiga väsen härifrån klotet upplever självklart inte de allra största tingen, eftersom dessa krafter är så starka att de inte kan klara det; det skulle "döda dem". Men de upplever allt de kan förstå, allt som kan vara till största glädje på deras våglängd, och på så vis kommer de att uppleva ett stort ljus, likaväl som de väsen som har nått ännu högre i utvecklingen. Den gudomliga världen Men visdomsriket får också ett slut, för i det levande väsendets medvetande finns också en annan andlig kraft, nämligen intuitionen. Denna kraft är den allra högsta medvetandekraft som över huvud taget existerar, och den har förmåga att genomtränga all materia. Därför är den också den absolut snabbast verkande materia som existerar. All visdom blir omvandlad av denna materia. I universum existerar således ett tillvaroplan, den gudomliga världen, som uteslutande består av idéerna till alla existerande ting. När en skapelse ska äga rum, är den ju uttryck för en idé, och idéerna har sitt eget tillvaroplan. Idéerna från skapelser förvaras på detta plan, och idéer som ska bli till skapelse kommer till på detta plan, som är befolkat med väsen som har stor intuition. Det är många människor här på jorden som inte har så stor intuition, men de börjar upptäcka intuitionen hos framträdande författare och konstnärer. Författare och konstnärer kan få enstaka glimtar av intuition, men det är inte något som förekommer allmänt, och det fordras att de befinner sig i en särskild stämning för att kunna få intuition. Att de får intuition, innebär att de kan hämta ned idéerna från detta idéplan. När man kommer på våglängd med detta plan, kan idéerna plötsligt slå ned i ens medvetande. Således kan en författare plötsligt få en idé till ett helt skådespel. På mindre än en sekund får han idén till ett stort skådespel som han får ägna många dagar åt att skriva ned. När jag får mina kosmiska analyser, kommer de också från detta plan, men jag har den förmågan att jag har intuitionen under kontroll. Den lystrar till min vilja. Jag kan använda intuitionen närhelst jag vill. Det är ju också det som alla människor kommer att uppnå. Det kommer att medföra att de uppnår ett vetande som de alls inte kan nå på andra vägar, ett vetande som de inte behöver få berättat för sig av någon eller läsa i böcker. Det vetande som jag ger människor har jag inte läst i böcker. Jag har över huvud taget inte läst filosofi eller något som helst annat, jag har uteslutande fått mitt vetande genom min egen intuition. De kosmiska analyserna kommer från intuitionens värld, från den gudomliga världen, där alla idéer har sin hemvist. Man blir mogen för detta plan, därför att man har blivit mätt på att skapa och manifestera idéer. Nu kan andra skapa. Nu vill man själv utforma idéerna. På det gudomliga planet existerar idéerna bara i ett särskilt slags osynliga modeller – för att bli synliga ska de manifesteras eller inkarneras i materien. Därför måste jag göra symboler över de realiteter jag upplever, och därigenom förklara dem. Jag får dem allesammans utan ord, men för att kunna använda intuitionen krävs en lysande och utmärkt intellektualitet och en god intelligens. Om man inte kan ge idéerna eller de intuitivt upplevda realiteterna en logisk dräkt eller logisk förklaring, kommer man inte att få mycket glädje av dem, och de bli då bara till dogmer. Vi ser glimtar av intuitioner i religionen, både i forna tiders religioner och i de nuvarande religionerna. Vi ser att de dogmer som religionerna är baserade på inte ger någon logisk förklaring. Dogmerna säger blott att "du skall älska din nästa som dig själv", och du ska det och det och det. Det står ingen förklaring, eftersom de människor som mottog dessa ting och dessa uttryck inte var mottagliga för någon särskild förståelse. Tidigare hade folk inte så mycket intelligens, och då kunde man inte förklara dessa höga ting för dem, men man kunde säga till dem: du ska göra det och det, så sker det och det. Varför, hur och på vilket sätt förklarades dock inte. Nu har jordens människor nått så långt att de har en begynnande intuition, och de kan därför börja förstå de kosmiska analyserna. Hade de inte någon intuition alls, skulle det vara mycket svårt för dem, men i kraft av den begynnande intuitionen börjar de kunna förstå de kosmiska analyserna. Vad vill det nu säga att förstå de kosmiska analyserna? Det innebär att man börjar kunna uppleva det som ligger bakom analyserna, man börjar kunna tänka på detta kosmiska plan. När man begrundar mina analyser och det jag förklarar, är det ju inte fysiskt; då använder man de sinnesredskap med vilka man iakttar i den gudomliga världen. Salighetsriket När väsendena slutligen har passerat den gudomliga världen och har förbrukat den kraft med vars hjälp de ska vara på de andliga planen, och som de har utvecklat i den fysiska världen, börjar de degenerera på det andliga planet. De börjar förlora medvetandet och kommer mer och mer in i ett annat tillstånd, en annan våglängd, nämligen minnet. De börjar kunna minnas då de var på jorden, de börjar kunna minnas några liv tillbaka. För utvecklade människor är det tämligen vanligt att kunna minnas tre liv tillbaka. Efter hand kommer väsendena därmed att bli utestängda från den yttre världen, just för att de är så upptagna av dessa minnen. På detta plan strålar alla deras minnen som ett gudomligt ljus. Det är något som till den grad försätter dem i salighet, ja, de kommer rent av i extas. Därför kallas det salighetsriket. Även om det rör sig om minnen från mörkertillstånd, ses de i detta rike enbart som gudomligt ljus. I salighetsriket lever man i sin inre värld, man har inte alls några förbindelser, man har inte den minsta kontakt med vänner och bekanta, det är man fullständigt avskuren ifrån. Man har däremot sina minnen, sitt minnesområde. Man har minnet av det universum, den sol, de stjärnor, de människor och djur, de terränger och landskap och allt det andra som man har sett. Allt detta har man, och det existerar som ens egen värld, alltså hela ens universum, på det sätt som man då minns det. Och där får man tillfälle att verkligen för en gångs skull uppleva Gudomens eget medvetande. Så lever Gudomen ju i helheten, i själva det stora universumet. Gudomen har ju ingen yttre värld, Gudomen har enbart en inre värld. Det finns ingenting utanför Gud. Därför har Gud enbart en inre värld, och på så vis får väsendet också en liten glimt av Guds tillvaro, i och med att det för en liten tid får lov att självt vara gudom i sitt eget minnesuniversum, som i plastisk form strålar milsvitt ut i rummet, just såsom väsendet har det i minnet. Befruktning och återfödelse Väsendena kan endast förnimma minnena från den fysiska världen som något mycket gudomligt, som en hunger att komma ned till det materiella planet, som en längtan att födas på nytt. På så vis mognar väsendena efter hand till att kunna födas på det materiella planet. Men för att kunna födas där, måste de komma på våglängd med det materiella planet, och det innebär alltså att det på det materiella planet måste finnas en salighetsenergi som det andliga planets salighetsenergi kan komma i kontakt med. Och det är så vist inrättat, att det gör det också. Det finns en överflödande rikedom av denna salighetsenergi, för den är ingenting mindre än den salighetsförnimmelse som väsendena upplever när de utlöser sin parningsakt. När han- och honväsendet utlöser den sexuella akten, uppstår det ju en vällustförnimmelse, en salighetsförnimmelse, en verklig gudomlig upplevelse, och när det sker på detta sätt, passar det förträffligt ihop. I och med att dessa två väsen uppnår denna förbindelse, uppstår ett salighetsrus omkring dem som är på våglängd med salighetsriket och det diskarnerade väsendet. Därigenom kommer en kontakt till stånd mellan dessa två väsen och det diskarnerade väsendet, som då förbinds med modern med hjälp av hennes talanger. Det diskarnerade väsendets talangkärnor förvaras i dess övermedvetande, och med hjälp av moderns och faderns anlag, som är inkarnerade genom säden eller fröet till utveckling, kan det diskarnerade väsendet börja skapa en fysisk kropp i moderlivet. Det går till på olika sätt alltefter de olika väsensarterna. Vi vet ju hur det lilla människofostret börjar bildas. Men fostret är inte medvetet på det fysiska planet, även om det efter någon tid kan börja röra sig. Det är fortfarande medvetet i sin inre värld, i minnena från sitt senaste liv, och fortsätter att vara medvetet i denna i upp till ett halvår och ibland något längre efter att det har fötts. Vi kan ju se hur ett litet spädbarn kan skratta så att hela kroppen skakar. Vad skrattar det åt? Det känner ju inte alls det som är på det fysiska planet, utan det upplever sina tidigare liv, och det upplever dessa liv som den skönaste salighet. Det behöver inte vara särskilt goda liv det har haft, men för att väsendet ska komma att uppleva dem som något gott, har de ju blivit renade genom skärselden. Där hålls den våglängd tillbaka som kunde försätta det i en trist och mörk stämning. På så vis föds väsendet åter på det fysiska planet, och med denna födelse har vi kommit till avslutningen på resan genom de andliga rikena. Föredrag, Genom döden 2, 28/5 1958 ____________ * I en bandupptagning säger Martinus: "Ett spöke eller en fantom som går igen är 'ett astralt lik'. Det är den mörka sidan. Det är den materiella sidan. Det materiella medvetandeskiktet är bortsuggererat. Personen är inte själv i det, utan detta medvetandeskikt kan fortsätta att gå igen. Det är ju ett elektriskt fenomen som kan fortsätta i flera hundra år, i 400–500 år, och som beror på de vanerörelser som vederbörande har varit mest koncentrerad på. [...] Om man är van att göra samma sak under en längre tid, om man gör samma rörelse varje dygn, om man går fram och tillbaka på samma ställe, så bildas ett helt system som så att säga kan ge liv åt sig självt. Ett spöke kan gå igen i 400, 500 och 600 år. Men det försvinner ju, eftersom det är mineraliskt. Allt andligt är mineraliskt." [Bandupptagning 31/12 1957.] ** Normalt använder Martinus beteckningen "den första sfären" om både skärseldszonen och paradiszonen. *** Den danske skalden och författaren Bernhard Severin Ingemann (1789–1862) har bland annat skrivit psalmen "Pilgrimssang", som på svenska heter "Härlig är jorden" – en av Sveriges mest kända psalmer. (Övers. anm.) |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt