Martinus: Logik, kap 30.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(I,1-95,A)

30 KAPITLET

Den moderna vetenskapen utgör "den helige Ande" i fostertillstånd

Materialism eller gudsförnekelse är alltså ett ständigt återkommande problem vid varje övergång från natur- till kulturtillstånd. Först sedan man efter hand vant sig vid intelligensens klara ljus, börjar man att riktigt kunna "se" genom detta. Och då börjar gudsdyrkan komma tillbaka, men i en långt skönare och ädlare form, i det att den då baseras på själva världsplanens logik eller världsintelligensen. Och efter hand som de andra andliga egenskaperna, känsla och intuition, utvecklar sig i jämnhöjd med hans intelligens, ilar materialisten mot det stora ljuset, mot den stora invigning eller förklaring som fick "törnbusken att brinna" för Moses, fick apostlarna att "tala främmande tungomål", fick Saulus att bli en Paulus och som omskapade Buddha, Jesus och Muhammed till världsåterlösare.
      Eftersom den gryende intelligensen, det myckna materiella vetandet, till att börja med alltså bländar individen och därmed för en tid låter honom vara i omedveten blindhet angående själva gudomsproblemet, är det riktigt att naturmänniskan på sätt och vis står gudomen närmare än "professorn", eller som Kristus säger: "Saliga är de i anden fattiga, ty dem hör himmelriket till". Den enfaldige eller i anden fattige har lättare att, på grundval av andras berättelser, leva i god tro på en försyns existens än vetenskapsmannen med sitt myckna vetande om storleksförhållanden, tid och rum, mått och hastigheter, som han ännu inte på minsta sätt kan identifiera eller använda som bevismaterial för liv, utan måste nöja sig med att kalla för "naturen". Och detta är orsaken till att begreppet "naturen" i verkligheten ännu för ett stort områdes vidkommande endast är ett dött och kallt begrepp, ett slags mental "skräpkammare", dit vetenskapsmannen till sist måste kasta allt det han inte förstår.
      Men, som jag påpekade, är detta tillstånd endast något tillfälligt. På samma sätt som vi inte plötsligt kan komma från ett djupt, nattsvart mörker in i dagens klara ljus utan att bli bländade, kan vi inte heller plötsligt komma från ett mörkt och primitivt naturtillstånd till ett starkt intellektuellt tillstånd utan att bli bländade.
      Detta intellektuella tillstånd, det myckna nya vetandet, vetenskapen, det nya medvetandetillståndet, som i sitt första framträdande endast är baserat på vissheten om materiella förhållanden och detaljer, upptar naturligtvis till en början det härför mottagliga sinnet så helt och fullt och står i en så skarp kontrast till individens tidigare fundamentala medvetandetillstånd, som endast var grundat i tron på dogmer, tron på religiösa företeelser, tron på realiteter som inte kan bli till vetande genom materiella storleksbegrepp och siffror, att detta gamla medvetandetillstånd helt blir undanträngt såsom overkligt, föråldrat, barnsligt eller naivt. Att känna absolut visshet bakom sin tanke är en så stor njutning, en så stor inspirations-, energi- och glädjeväckande faktor, att individen här på nytt mött paradiset. Detta paradis är alltså detsamma som det vi i dag kallar "den moderna vetenskapen", och dess inbyggare utgörs av alla sådana personer, som mer eller mindre har övergett sin "barnatro" eller tron på all religion, personer som huvudsakligen endast vill kännas vid det rent materiellt handgripliga. Och atmosfären eller glorian i detta paradis är i det dagliga livet det som vi kallar "materialism" eller "irreligiositet". "Irreligiositeten" är således den blandning, som uppstår när individens öde leder till hans möte med det begynnande intellektuella tillståndet. Detta tillstånd måste med nödvändighet i sin första början vara fysiskt materiellt, då det är på detta område, som individen huvudsakligen har sina förmågor och sitt erfarenhetsmaterial. Och efter hand som individen mer och mer kommer att leva på fakta, blir en tillvaro på ovisshet eller tro alltmer ohållbar, och irreligiositeten inträder. Och individen kommer därigenom nödvändigtvis att leva på andra facit. Då dessa är det verkliga vetandets första späda begynnelse, kommer de i hög grad att avvika från den högst utvecklade troendes facit, eftersom dessa sistnämnda utgör det verkliga vetandets allra högsta.
      Skillnaden mellan den irreligiöse och den högst utvecklade religiöse är alltså den, att den förre existerar på det verkliga vetandets första späda facit som faktum, medan den senare lever på det verkliga vetandets högsta facit som tro. Även här blir alltså Jesu ord om "de i anden fattiga" till faktum. Den enfaldige eller "i anden fattige" lever i tron på livets verkliga facit, i tron på ett verkligt levande väsen bakom alla ting, i tron på odödligheten och på en hjälpande allmakt. Den begynnande intellektuelle har däremot, genom sitt uppkommande begär efter vetande, i motsvarande grad mist förmågan att tro. Och då hans vetande ännu endast befinner sig i sin allra första, späda början, kan han inte tillägna sig vetande på livets allra högsta fält, där de högsta religiösa och eviga faciten just står att finna. I överensstämmelse härmed måste han alltså nödvändigtvis förlora all känning med dessa facit. I stället har han alltså det begynnande materiella vetandet. Men detta omfattar ju helt primitiva fysiska detaljer och områden och ger, som läsaren redan vet, endast facit, som är identiska med storleksbegrepp, såsom mått, vikt, tid, rymd, vibrationer och hastigheter.
      Men denna känsla av att äga ett absolut vetande, även om det endast består i kännedom om fysiska detaljer, är en så stor lyckokänsla, att, som nämnt, individen, utan att själv veta om det, blir fullständigt bländad, dvs. får den uppfattningen i sitt medvetande, att han genom sin materiella forskning kan iaktta allt, kan tillägna sig vetande om allt. Då denna uppfattning ju är helt felaktig, i det att de religiösa facit, som tillsammans utgör orubbliga analyser över världsalltets bärande fundament, är baserade på ett vetande, som endast kan förvärvas genom en mycket längre framskriden intellektuell utveckling än den rent fysiska, uppstår alltså irreligiositeten.
      Högsta religiösa facit, som ju är den verkliga sanningen eller världsgåtans totala lösning, representerar alltså ett vetande- eller facitfält, som endast kan upplevas med hjälp av ett vida större erfarenhetsförråd än det som de rent materiella eller fysiska avslöjandena kräver. Och i samma mån som en forskare saknar detta större erfarenhetsförråd, vilket närmare bestämt huvudsakligen består av lidandes- eller känsloerfarenheter, kan han endast uppfatta all religiositet och hithörande detaljer som övertro, naivitet och overklighet.
      Men detta tillstånd av materialism eller irreligiositet är endast ett stadium på vägen, som absolut alla mer eller mindre måste passera, i det att det materiella vetandet till en viss grad är porten in till det kosmiska vetandet, även om det bara är lidandeserfarenheterna som kan öppna denna port.
      Den moderna vetenskapen är således i själva verket begynnelsen eller förberedelsen till "den helige Andes" manifestation på jorden. Den helige Ande är, som mina läsare redan känner till, det medvetandeområde som utgör det allra högsta vetandet om världsalltet och tillvaron. Och härav utgör alltså den moderna vetenskapen den första späda begynnelsen, den första svaga ansatsen. Den är "den helige Ande" i fostertillstånd. Den är "Guds rike" i vardande.
      Irreligiositeten är således endast den blandning som uppstår när individens öde leder honom bort från trostillvaron och fram till vetandetillvaron. Denna begynnande intellektualitet, denna begynnande utforskning av enskilda detaljer och ting måste nödvändigtvis uppta den andligt sett späda individens hela energi, och han måste därför tillfälligtvis förlora ur sikte livets stora slutfacit och kosmiska verklighet, som han förut i sitt nuvarande eller i tidigare liv trott på, och därvid kommer han att framträda som "materialist". Och ju snabbare denna övergång från okunnighet till kunskap, från mörker till ljus, äger rum, desto större blir blandningen, dvs. desto större blir materialismen eller irreligiositeten.
      Om övergången däremot försiggår långsamt, blir man inte bländad, varken genom det materiella eller genom det intellektuella ljuset.
      Men utvecklingen i våra dagar går inte långsamt. Vi är inne i en period, där den, från viss synpunkt sett, går med jättesteg. Och det är denna häftiga övergång, som skapar den moderna gudlösheten eller irreligiositeten. Denna irreligiositet är alltså endast ett tecken på att en oerhört snabb utveckling för närvarande äger rum. Men ju högre hastighet utvecklingen har, desto snabbare kommer mänskligheten tillbaka till Gud, till livet, till kunskap om den verkliga sanningen, till världslogiken, freden och kärleken.

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.