Läs och sök i Tredje testamentet
| Det levande väsendets tankeklimat och naturkrafterna |
472. Genom varje levande väsen strömmar alltså i detta ögonblick, i form av mental manifestation eller synliggörande, antingen "vinterköld", "vårvindar", "sommarsolsken" eller "höstdimmor och höstfukt".
Våra tankar i detta nu, det vi säger till vår medmänniska eller tänker om henne, eller det vi tänker om oss själva eller gör mot oss själva, är alltså kosmiskt "årstidspräglat".
Vi kan uttrycka vilda naturkrafter som river och sliter i allt och alla omkring oss, liksom vår utstrålning också kan vara av en sådan natur att den förtätar och fryser allt till is.
Men vi kan även vara en innerlig ljus- och värmekälla som skapar sommardagens underbara milda vindar och värmande solsken för allt som kommer i vår närhet.
Och vårt väsen kan även ge ett blekt och kraftlöst uttryck av försvinnande storhet, av förgången kraft och makt.
Ja, i vårt inre är Gudomen den sanna solen.
Genom vår "evighetskropp" och vårt "övermedvetande" sprider den sin glans in i vårt undermedvetandes mörker, och dag och natt uppstår i vårt inre.
Den växelverkan mellan ljus och mörker som vi kallar "livet" kommer på så vis att flamma, stråla och lysa genom oss och ut från oss, ut till vår omgivning och in i andra väsens tillvaro.
Vårt väsen blir ett med naturkrafterna.
Ena gången är vi den iskalla vinden kring bergstopparna, andra gången den rasande snöstormen på tundran.
Vi är den vita döden vid polerna.
Mot oss måste allt liv skydda sig i päls och handskar, i skinn och ylle, genom eldar och kakelugnar.
En annan gång är vi den gryende våren. Från vårt inre brusar en stormande energi av livslust. Det är vårvinden. Den får isen att smälta, lavinen att gå och floderna att svämma över sina bräddar. För den frambrusande våren i vårt inre måste allt vika, men i dess spår spirar livet, här blommar de vita snödropparna och de späda vitsipporna. Stundom är vi den lysande sommarsolen och de befruktande regnen. Där vi drar fram, myllrar livets oräkneliga härskaror. Blomstertäckets strålande färgprakt är vår mantel. I vår atmosfär framträder rosor, guldregn och syren. På vår väg över himlakroppar och världar lyfter vi livet mot den evige Fadern. För vårt himmelska ljus måste mörkret vika. Vid ett annat tillfälle är vi den grå hösten. Vårt ansikte är de vissnande skogarna, de bruna löven och de gula stubbåkrarna. Endast föga näring finns nu kvar på de avbetade ängsmarkerna. Men över vårt döende liv, vår försvinnande härlighet, tindrar och lyser höstnattens klara stjärnor löftesrikt. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt