Läs och sök i Tredje testamentet
Det eviga livet
16 Kapitlet
Den kosmiska världsmoralen
| Vägen till den stora födelsen | 2396. Den i Livets bok beskrivna Gudomen blir till realistiskt, vaket dagsmedvetet faktum för det levande väsendet i den mån väsendet når det härför existerande utvecklingsstadiet och på detta stadium blir förnimmelsemässigt på våglängd med denne evige Faders primära medvetande. Men denna upplevelse kan inte skänkas väsendena av andra väsen. Den kan endast uppnås som en absolut egen upplevelse. Denna upplevelse får varje väsen, när det i sin utveckling i tillräcklig utsträckning har kommit igenom spiralkretsloppets vinterzon, mörker- eller lidandessfären, vilken även kan betecknas som de olyckliga ödenas hemort. I denna sfär, där det levande väsendet har all möjlig frihet att göra vad det vill, såväl gott som ont, lär det sig att skilja mellan dessa två manifestationsprinciper eller uppfattningskontraster. Då man inte alls kan utlösa något slags manifestation utan att bli orsak till verkningar, kan man enbart leva i verkningarna av sina manifestationer. Dessa verkningar blir därigenom ens egen fundamentala livsupplevelse, ens öde. Om detta öde blir behagligt och lyckligt eller obehagligt och olyckligt beror alltså på ens tidigare utlösta manifestationer och därmed förknippade begär och tillfredsställanden. Om tillfredsställandena av begären till sin natur varit sådana, att de i högre eller lägre grad kostat andra levande väsen, medmänniskor och djur, deras normala eller naturliga livsupplevelse och den därtill hörande livsglädjen eller livslyckan, då är alltså ens levnadsart av dräpande natur. Att förminska andra väsens naturliga livsglädje och rätt att finnas till är detsamma som att dräpa. Det är en överträdelse av femte budet, "Du skall icke dräpa". I samma mån som man tidigare varit orsak till andra väsens olycka och lidande och därmed deras förlust av livsglädje, blir ens eget öde i dag eller framdeles liktydigt med motsvarande olycka och lidande och därmed förknippad förlust av livsglädje. Det är detta av väsendet självt skapade olyckliga öde som efter hand skall framkalla den humana egenskapen eller den begynnande nästakärleksförmågan och den verkliga visdoms- eller sanningsinsikten. Och det är upplevelsen av denna verkliga visdoms- eller sanningsinsikt som kallas "den stora födelsen". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt