Stjernesymbol i menu


Andra svarar

Hur kan det förekomma konstgjord befruktning?

  
Fråga
Från en Kosmos-läsare i Spanien har vi fått en fråga som lyder: Hur kan det överhuvudtaget förekomma konstgjord befruktning, eftersom Martinus säger att det är parningsaktens extasenergi som får det diskarnerade väsendet att besjäla de sammansmälta ägg- och sädescellerna? Och i samband med detta: Hur kan till exempel ett diskarnerat djur alls önska att inkarnera till slaktdjurets grymma värld?

Svar
Det är riktigt att det ”inte kan finnas mycket extasenergi i laboratorns spruta eller veterinärens arm”, som läsaren skriver. Men det kan tydligen räcka. I Kosmos nr 7/1985 besvarar Martinus frågan: ”Varje normal livsprocess förekommer i ett så rikt överflöd att dess mission till en viss grad kan lyckas även om inte alla yttre betingelser är närvarande. Huvudbetingelsen för en befruktning är ju den manliga sädens införande i den kvinnliga könsorganismen. Vid denna säds uttömning från den manliga könsorganismen kan det, även om denna försiggår på konstgjord väg utan samlag med en kvinnlig partner, utlösas så mycket salighetsenergi att den kan dra till sig ett diskarnerat väsens aura och här skapa en förbindelse eller kontakt med den, som kan hålla en viss begränsad tidsrymd eller så länge som säden på konstgjord väg kan hållas levande. [....] Den diskarnerade andens talanger för organismskapelse kan på så sätt genom den här uppnådda förbindelsen och tillsammans med den organiska skapande kraften i moderlivet komma till utveckling och fosterbildningen börjar. Men det skall dock anmärkas att detta är ett undantag från det normala, varvid det uppstår ett visst minus i denna fosterbildning, nämligen detta att generationerna av denna avkomma kommer att dö ut, eftersom de så småningom förlorar fortplantningsförmågan och alltså blir ofruktbara.”
 
Slutsatsen blir alltså att överallt där det överhuvudtaget är möjligt för fysisk inkarnation att äga rum, kommer det att inkarnera ett väsen. Men så kommer vi till den andra frågan: Sitter det diskarnerade väsendet verkligen i salighetsriket och själv bestämmer till vilket öde det ska inkarnera? Nej, naturligtvis inte. I så fall skulle hela den framåtskridande utvecklingen avstanna. Det handlar däremot om ”väsendenas likhet i talangkärneområdet”, alltså en elektromagnetisk tilldragning. Men där vi ser lidande för det berörda väsendet, ser Martinus ”det obehagligt goda”, som ska föra väsendet upp till ett högre utvecklingssteg. Och där vi endast ser en stackars slaktgris, där ser Martinus mycket längre. I Livets Bog 2, st 449 och framåt skriver Martinus om djurens utveckling: ”Det vanliga djuret har alltså ingen kännedom om sitt eget väsen. Det upplever endast i den yttre världen. [...] Djuret kan naturligtvis känna smärta, hunger och törst, men inte ens dessa företeelser kan väcka till liv någon tanke om dess identitet som ’jag’ respektive ’det’.” [...] ”Väsendets upptäckt av sig självt, sin egen identitet och natur, var tankeföreteelser som först senare kom in i dess medvetande. Tigern som jagar sitt byte, och bytet som blir jagat av tigern, har absolut ingen aning om sig själva.” Och nu ser vi alltså det verkliga ändamålet med djurens våldsamma lidande: En utveckling fram mot ett långt högre medvetande – en fortsättning på den långa resan från växtriket til det nuvarande tillfälliga stadiet.

Än en gång har Martinus öppnat våra ögon: Vi ska se tingen i ett långt större perspektiv för att förstå den djupare meningen.

        (Hans Wittendorff, Kosmos nr. 4, 1998)

© Martinus Institut.
Får återges med copyright- och källhänvisning.