Stjernesymbol i menu


Andra svarar

Vad berättar Martinus om naturkatastrofer?


Fråga
Den stora naturkatastrofen i Asien julen 2004 har gjort ett outplånligt intryck på oss alla. Det är flera läsare som har frågat om Martinus har skrivit om sådana naturkatastrofer, som i ett slag har ändrat tillvaron för så många?

Svar
De djupt olyckliga människor som har förlorat sina nära och kära eller har mist sin existentiella grund, har naturligtvis oerhört svårt att acceptera att dessa våldsamma och tragiska händelser kan vara ett led i en kärleksfull Gudoms plan med mänskligheten. Å andra sidan måste man säga att om dessa katastrofer och deras förfärliga verkningar drabbar helt slumpmässigt och utan syfte, så är det ännu mer tragiskt.

Överallt i sina verk påvisar Martinus den hårfina rättvisan i ödeslagen och den bakomliggande planmässigheten. Om man står mitt i sorgen, saknaden och lidandet kan det vara svårt att överblicka situationen i detta ljus. Men om man mobiliserar − inte bara sina känslor − utan också sin intelligens, sin logiska förmåga, så blir det till stor tröst och uppmuntran mitt i lidandet och saknaden att sätta sig in i Martinus analyser av detta djupt allvarliga ämne.

Martinus drar en direkt förbindelse mellan det sätt på vilket vi själva behandlar våra medväsen, och det sätt på vilket jordklotsväsendet behandlar oss. I st 787 i Livets Bog, band 3, skriver han om naturkatastrofer: “Vad är ett jordskalv, ett vulkanutbrott, en stormflod och liknande händelser, annat än energi eller ’rörelsearter’ som kommit utanför jordjagets medvetandekontroll eller hälsosammma automatfunktioner och därigenom blir till ’katastrof’ för dess egna mikroväsen: växter, djur och människor. Företeelsen blir ett slags tillfällig abnormitet eller sjukdom, fullständigt analog med människornas och djurens sjukdomar”. Med andra ord: Våra ”obalanser” blir till naturkatastrofer för våra mikroväsen, på precis samma sätt som jordklotsväsendets obalans blev till den katastrof vi upplevde i Asien.

Men är det verkligen uttryck för rättvisa? Det svarar Martinus på i Bisättning, kap 100, där han förklarar att när människorna inte kan tänka riktigt och inte har lärt sig vilket ansvar de tar på sig när de tänker fel, så är de tvungna att lära sig det. Därför har vi förts hit som “mikroväsen” i jordklotsväsendets organism, där det - på samma sätt som i vår egen organism - förekommer obalanser, katastrofer, lemlästning och lidande. Eller som Martinus skriver om jordklotsväsendet: “Detta väsens tankeenergi eller livskraft, som är identiskt med våra ’naturkrafter’, är alltså heller inte fullkomlig. Det uppstår naturkatastrofer, översvämningar, vulkanutbrott, jordskalv, cykloner, dödsbringande köld och värme, alltså ett försvårande av livsbetingelserna för dess ’mikroindivider’, till vilka människorna hör.” Och Martinus drar slutsatsen att varje levande väsen kommer att befinna sig som mikroindivid i den del av en makroindivids organism, som precis representerar den utvecklingsstandard, den kvalitet, med vilken den följer det stora kärleksbudskapet, den disharmoni eller harmoni som nämnda mikroindivid själv representerar.

I samband med symbol nr 19 i Den eviga världsbilden, band 2, går Martinus vidare i sin förklaring av ödeslagen. Han berättar att det absolut inte är en slump var på jordklotet vi är placerade. Vårt förhållande till alla levande väsen, häribland vår fysiska organisms mikroväsen, är medbestämmande för om vi kommer att leva i behagliga eller obehagliga naturomgivningar. “Vi ser att det finns människor som bor på ställen där de inte är säkra mot stora översvämningar, jordskalv, vulkanutbrott, cykloner och andra naturkatastrofer. Har inte tusentals människor genom tiderna omkommit till följd av sådana naturkatastrofer? − Då absolut ingenting kan ske av en slump och då varje väsen självt utgör den absolut första orsaken till sitt eget öde, kan det absolut inte heller vara en slump att ett väsen drabbas av en naturkatastrof. [...] Om ett väsens livstillstånd i särskild grad upprätthålls genom andra väsens onaturliga död, till exempel genom intagandet av animalisk föda eller köttätande och likaså genom mord, dråp och lemlästning i andra situationer och det samtidigt intar de ovannämnda kroppsförstörande giftämnena, är ett sådant väsens ödesbågar så belastade med returverkningar av dess mordiska uppträdande att det är predestinerat till att när som helst råka ut för samma onaturliga död eller mörka öde som det med sitt mordiska uppträdande har åsamkat andra väsen.”

Det är tankeväckande att Martinus här drar en direkt parallell mellan det sätt på vilket en människa behandlar andra levande väsen och den plats på jorden där individen ifråga blir placerad och det öde som vederbörande därmed råkar ut för. Och här inkluderar Martinus alltså inte bara vårt förhållande till våra medmänniskor och djuren, utan också sättet vi behandlar de små levande mikroindividerna i vår organism. Det uttrycker han alldeles klart: “Vi kan inte oberörda av karma eller ödesverkningar permanent skapa olyckliga och dödsbringande naturförhållanden för våra mikroväsen i vår organisms inre och alltjämt leva i strålande naturförhållanden i den makroorganismens inre i vilken vi själva är mikroorganismer.”

Nu har Martinus förklarat för oss den hårfina logiken i ödeslagen. Det avlägsnar absolut inte sorgen, saknaden och lidandet för de inblandade. Men det skulle vara ännu värre för oss alla om dessa händelser skedde fullständigt slumpmässigt och helt utan syfte. Nu vet vi från Martinus analyser att ingen kan ingripa oberättigat i ditt och mitt öde − att vi själva är den egentliga orsaken till allt som händer oss. Och att syftet med bland annat sådana våldsamma händelser är att främja hela mänsklighetens förmåga till medkänsla med andra − till nästakärlek.

        (Hans Wittendorff, Kosmos nr. 5, 2005)

© Martinus Institut.
Får återges med copyright- och källhänvisning.