350. Den första grundenergin är, som tidigare nämnts, "instinktenergin". Som framgår av stycke 225 i Livets Bog, är det den som den är ledande i "växtriket". Den betecknas i denna bok med röd färg.
      För människor i allmänhet täcker ordet "instinkt" i verkligheten bara en medvetandeegenskap. Denna egenskap består i förmågan att "ana". Men förmågan att "ana" är ju en funktion, och en funktion återigen är detsamma som en "rörelse". Och "rörelse" i sin tur kan inte existera utan att vara identisk med uppenbarandet av energi. Den speciella energi, genom vilken en instinktupplevelse befordras, utgör alltså den första grundenergin i tillvaron.
      Med "första" ska här inte förstås denna energis absoluta "början". En sådan finns inte. Livets grundenergier och grundprinciper är eviga realiteter. De har absolut inte början eller slut. Att "instinktenergin" här kallas den "första", ska endast uttrycka att den är den första i det avsnitt av "spiralen" där utvecklingen börjar. Den är den svagaste av de sex grundenergierna. Och där den är den ledande, måste givetvis själva medvetandelivet vara det svagaste i tillvaron. Växtriket utgör därför den mest elementära zon som finns.
      Det är riktigt att mineralerna förefaller ge uttryck för ett ännu mer elementärt liv, men detta liv kan inte räknas till fysiskt liv, eftersom det, som vi senare ska se, är en undermedvetandefunktion i det sjätte riket, som till hundra procent är av andligt slag och därför inte utlöses i något som helst dagsmedvetande på det fysiska planet. Väsendena här kan inte liksom växten "ana". Växtrikets väsen har således genom instinktegenskapen en begynnande dagsmedvetandefunktion på det fysiska planet. Växten kan genom sin aningsförmåga i en elementär medvetandemässig form uppleva fysiska företeelser och därmed i en motsvarande elementär form "ta ställning" till dessa företeelser. Den kan "ana" solljuset, den kan "ana" vattenådror i jorden, den kan "ana" nattens kyla, ja, den kan på det hela taget "ana" vad som är till gagn och vad som är till skada för den. Vi ser att växterna växer mot ljuset. Vi ser att träden låter sina rötter växa ned mot vattenådror i jorden, om sådana finns i närheten, liksom vi ser hur många växter mot aftonen sluter sina små blomblad till skydd mot nattens kyla. Dessa funktioner eller detta "ställningstagande" till omgivningens inverkan sker naturligtvis helt utan hjärnans vetskap. Hjärnfunktionen är här i sin mest elementära form. Som vi ska se på symbol nr 9, är den fjärde grundenergin eller "intelligensenergin" hos växtväsendena helt latent. Och det är ju just därför som deras fysiska upplevelser endast sker i form av "aning".
      Då växten endast har en elementär hjärnfunktion, är ju dess förmåga att analysera i motsvarande grad elementär. Den kan bara i grova drag skilja mellan "behag" och "obehag". Den kan inte som människan göra klart för sig vilket slags "behag" eller "obehag" den står inför. Dess upplevelse är en detaljlös känselreaktion som den alltså på sätt och vis har förmåga att öppna eller sluta sig för, allteftersom den genom denna reaktion "anar" "behag" eller "obehag".
      Med hjälp av denna aningsförmåga bryter sig jaget igenom till det fysiska planet. "Aningen" är det fysiska dagsmedvetandets första svaga gryning.
      Eftersom "aning" är en funktion, måste det finnas något som fungerar. Detta något är först och främst jagets aningsorgan. Men ett organ blir ju endast till genom träning eller övning. Växtens aningsförmåga är ju redan en "vana" eller "automatfunktion". På vilket sätt kan då växten utföra den träning eller övning som efter hand har utvecklat detta organ hos den? Ja, denna träning eller övning är synnerligen enkel och hör till det som jordmänniskan oftast och lättast kan bevittna. Men nästan ingen lägger märke till den. På sommarsöndagar strömmar jordmänniskorna i tiotusental ut från sina städer eller kulturcentrum. De njuter vid anblicken av växtvärldens tusenfaldiga variationer, dess färg, doft och gestalt. De bryter gröna kvistar från träden om våren, de plockar blommorna, tar dem med hem och sätter dem i vatten för att föra in deras atmosfär, deras liv och doft i sina rum. Utan att veta det har de alltså en tendens att komplettera sina hem och möbler med en skapelseprodukt som är frambringad av "hantverkare" från en annan värld än deras egen. De har bara öga för skönheten hos det hemförda bytet från naturen, med vilket de kan smycka ett bord eller en fönsterbräda och därmed låta dessa av människan frambringade alster framträda i en ännu vackrare och mer tilltalande dager. I detta fall är det huvudsakligen bara en egoistisk handling från jordmänniskans sida som har ägt rum. Hon har endast använt växtskapelserna som komplement till sin egen skapelse av trevnad och välbefinnande för sig själv. Men hon kan naturligtvis också använda växtskapelserna i osjälviskt syfte. Detta sker i högre grad ju mer osjälvisk hon är. Hon använder då blommorna, växterna och de gröna kvistarna vid uppvaktningar, som födelsedagsgåvor, julklappar eller andra slags festgåvor. Men hur hon därigenom inverkar på växtväsendets öde, har den vanliga jordmänniskan i regel aldrig tänkt på. Ja, hon lever till och med i absolut okunnighet om ett "växtjags" existens och har närmast en benägenhet att betrakta all vegetation som, om inte livlös, så dock medvetslös. Men denna okunnighet kvalificerar henne just till att vara ett av Försynens stora redskap för att uppenbara "den dräpande principen" gentemot växtväsendet. Inga väsensformer blir väl till den grad utsatta för "den dräpande principens" verkningar som växtväsendet. Jordmänniskan skär av grenar, plockar blommor, fäller träd, ja, använder dem emellanåt till och med som bränsle. Dessutom måste hon, liksom mängder av andra väsen, i stor utsträckning använda växtväsendet till föda. Men det är inte bara jordmänniskor och djur som manifesterar "den dräpande principen" gentemot växtväsendet. Det är även i allra högsta grad naturen själv. Genom storm och köld, genom hetta och torka, blir växtväsendena drastiskt påverkade. Eftersom de utgör den första näringen eller födan för djur och människor, är de på förhand skapade till att få sina kroppar lemlästade eller förstörda. Hela växtvärlden är alltså föremål för en mycket energisk och hård påverkan från den samlade naturen. Men det är ju all denna lemlästning som väcker det på det fysiska planet ännu omedvetna väsendet till liv på detta plan. Under denna tusenåriga påverkan kommer växtväsendet efter hand att märka skillnad mellan lemlästningar och sådant som verkar livgivande eller befordrande på dess fysiska hälsa och tillväxt. Och härigenom uppstår den första gryende dagsmedvetandetendensen, nämligen aningsförmågan. Växtväsendet börjar märka den första gryningen av en ny värld.
      Men genom årtusendens brisar och stormar, regn och solsken, brutalitet och lemlästning, blir växten utomordentligt tränad eller rutinerad i aningsfunktionen. Och med denna överlägsenhet vaknar nya egenskaper i medvetandet. Med förmågan att märka skillnad mellan "behag" och "obehag" uppstår längtan eller begär efter det behagliga. Detta begär utvecklar en begynnande vilja att uppnå det den "anar" som behagligt. Och under seklernas gång utvecklar växten nya förmågor och anlag. Den får organ, så att den medvetet börjar kunna ta aktiv del i skapandet av en viss tillfredsställelse av sitt växande fysiska begär. Och den når ett tillstånd, där man nästan kan betrakta den som ett mellanting mellan "djur" och "växt". Den är i detta tillstånd inte längre en renodlad "växt", men inte heller ännu ett renodlat djur. Ett sådant väsen har vi i den "köttätande växten".
      Denna växt har nått fram till att finna behag i en föda eller näring som ligger utanför den som vanligen gäller för växter. I stället för att få sin huvudnäring genom rötterna i form av safter från jorden, får den nu en stor del av sin näring från levande organismer, som den alltmer får förmågan att tillintetgöra och upplösa. Vi ser här ett slags första början till det vi hos djuren känner som "matsmältning". Långvarig drastisk påverkan från naturens sida, som växtväsendet varit föremål för, har alltså frambringat en reaktion i dess medvetande i form av en aningsfunktion. Denna funktion utgör en särskild, kombinerad energimanifestation, en särskild vibrationsart eller energiform. Och det är denna energiform vi kallar "instinkten" eller "instinktenergin". Denna energi är således jagets första stora kraftkälla.