Symbol nr 13
Den eviga världsplanen
199. Med hjälp av denna symbol kan vi skapa oss en bild av kretsloppet. Vi ser att grundenergierna i de sex rikena ligger i samma kombinationer som på föregående symbol, men här ligger de i det kretslopp som de också bildar. Vi ser att instinkten dominerar i växtriket och skapar växtriket (röd färg), att tyngden dominerar i djurriket och skapar djurriket (orange färg). De jordiska människorna befinner sig i den sista delen av djurriket. Efter djurriket kommer det riktiga människoriket, som Kristus kallar "mitt rike", som "inte hör till denna världen" (gul färg). Det hörde inte till denna världen, men nu börjar det höra till denna världen, eftersom det just börjar uppstå i människornas mentalitet. Där ska det ju först vara. Efter hand uppenbarar det sig i människornas sätt att vara, i den fysiska materien.
      De svarta figurerna som innehåller de sex grundenergierna, symboliserar väsendets mentalitet i vart och ett av de sex rikena. Växtväsendets största eller ledande kropp är instinktkroppen (röd färg). Instinktkroppen är ju också den energi som är dominerande i växtriket. Växten har också en tyngdkropp (orange färg), en känslokropp (gul färg), en intuitionskropp (blå färg) och en minneskropp (indigofärg), medan intelligenskroppen (grön färg) är latent eller i sitt minsta framträdande. Eftersom de andliga energierna är dominerande, har växten ett liv i sin inre värld: den har sitt mer vakna dagsmedvetande i salighetsriket. Det den har framme på det materiella planet är bara aningen, och det beror på att den inte kan manifestera sig genom de andra kropparna på det materiella planet. Därför måste den nöja sig med att manifestera sig genom växtorganismen, men det är inte slutmålet. Växternas organism ska bli till en organisk, animalisk organism, och det sker genom att grundenergikropparna förändras under tillvarons gång.
      Vi ser att instinkten, som var dominerande i växtriket, har avtagit i djurriket. Den är inte längre så dominerande, för nu har det kommit andra förmågor som kan bära medvetandet. Instinkten är den energi som för väsendena framåt automatiskt. Man kan säga att det är Gud som för väsendena framåt. Så länge de inte har medvetande, hjärna, vilja, förståelse, måste de föras av en automatisk kraft. Det är också kärlek.
      Men som djur har väsendet fått mycket mer begåvning. Det börjar få intelligens, och känslokroppen blir ständigt större, och det har fått en mycket större fysisk kropp som betingar att det nu på ett annat sätt kan manifestera sig och behärska den fysiska materien. Djuret har alltjämt en instinktkropp, eftersom organen och en hel mängd tings livsfunktioner befordras med hjälp av instinkten. Till exempel befordras flyttfåglarnas flykt och en mängd andra företeelser i djurets väsen genom instinkt. Vi ser att minnet är i avtagande, och intuitionen är latent.
      Djuren befinner sig i den första delen av djurriket, medan de jordiska människorna är i den sista delen. Alla människor som inte har nått den stora invigningen, befinner sig på det fysiska planet i djurriket. Vi har alla kommit från djurriket, vi växer framåt, och vi får fram de högre psykiska kropparna. Känslan blir högt utvecklad och blir intellektualiserad med hjälp av intelligensen, och intuitionen börjar växa fram från ett latent stadium. Energierna upphör aldrig, men de har ett latent stadium där de bara fungerar i ett mycket svagt tillstånd, liksom de har ett tillstånd där de kulminerar. Således förändras organismerna till psykiska tillstånd, till den psykiska formen.
      Överst på symbolen ser vi att väsendena kommer upp till de högsta upplevelsetillstånden, där det uteslutande är de intellektuella kropparna som bär medvetandet. Eftersom det är de psykiska kropparna som bär medvetandet, måste de motsvarande planen också bli psykiska. Varför skulle det inte finnas andliga tillvaroplan likaväl som det finns fysiska tillvaroplan? På symbolen kan vi ju se strukturen och se hur det är inrättat. Det kan göras genom vanlig forskning, och när vi kan se att energierna ligger i denna struktur, kan man teoretiskt uppleva det.
      Jag har själv upplevt det med kosmiskt medvetande, och därför har jag kunnat ställa upp symbolerna. Men denna upplevelse kan jag inte ge andra, jag kan bara ge det vidare på teoretisk väg. Jag kan bara berätta att så ligger energierna, men genom att så mycket som möjligt göra det till faktum, kan det bli till människornas eget teoretiska vetande. Då är det inte något man ska tro på. Därför är det ju viktigt att vi själva är med och ser att det inte kan vara annorlunda. Så länge man tror att det kan vara annorlunda, har man inte förstått det. Det är alltså kännetecknet på om man förstår det eller ej.
      På symbolen visas årstiderna genom den yttersta svartvita ringen. Det vita fältet kulminerar överst till vänster och är latent nederst till höger. Det svarta fältet kulminerar nederst till höger. Det symboliserar de två stora kontrasterna, som vi känner igen som sommarens princip och vinterns princip. Mellan dessa två principer finner vi vårens princip och höstens princip. Människorna befinner sig i vinterns princip, där det största mörkret är.
      Här undrar man kanske: "Varför är det mörker också uppe i de andliga världarna? Där måste jag säga, att mörkret upplevs som realistiskt faktum endast i den fysiska världen, där det blir till manifestationer som död, dråp, mord, lemlästning osv. Men resultatet blir ju visdom, och visdom är endast erfarenhet av eller kunskap om verkningarna av utsvävningar, verkningarna av ofullkomliga tillstånd. Visdom måste man ha. Hade man inte det, skulle man inte kunna uppleva dessa världar som underbara tillstånd. Men med denna visdom kommer man att uppleva dessa tillstånd med ett kolossalt behag, eftersom vi här nere befinner oss i ett obehag. Strax efter en upplevelse av ett obehag, upplevs ett behag ju härligt, liksom vår och sommar efter vinter. Det är ju underbart när våren kommer efter en mörk vinter. Vi känner att det är behagligt. Så kommer man alltid att känna det, när man är mätt på en kontrast och det kommer en ny.
      Visdomen kulminerar i de högsta andliga världarna, och sedan ser vi hur det efter hand avtar något, men det betyder inte att väsendena blir dummare. Det betyder bara att allting är så självklart. Efter hand blir det nästan till automatik, så att de i motsvarande grad inte behöver tänka, inte behöver spekulera. Väsendena har i visdomsriket blivit kolossala genier i att skapa, och likaså i intuitionsvärlden, den gudomliga världen, som är det högsta tillståndet. I visdomsriket äger den högsta skapelsemanifestationen rum, och det är detta skapande väsendena är här nere på det fysiska planet för att lära.
      Väsendena kan inte lära sig att skapa i de andliga världarna. I de världarna kan man endast uppleva frukterna av de förmågor man kan utveckla här nere. Där ska man inte hugga i marmor eller sten, där ska man inte måla på en duk. Där tänker man, och så står det där i materien i fullständigt naturligt tillstånd med sin gigantiska storlek. Men det skulle man ju inte kunna göra, om man inte hade lärt sig att tänka här nere. Här skolas man, för här kan man endast skapa något som är fullkomligt genom att tänka logiskt. Det kommer helt säkert att ske katastrofer, om man inte tänker och skapar logiskt.
      På symbolen har vi således hela världsstrukturen. Människorna befinner sig i djurriket, där den dräpande principen är den ledande. Men det avtar nu, och humaniteten tilltar. Människorna går nu mot våren, mot humaniteten.
      När man förstår det, vet man, att när jag nu gör något som är i kontakt med livet, så gör jag det riktiga. Men när jag blir arg, hämnas, baktalar eller gör något ont, ja, då går jag emot min egen utveckling, då måste jag ju få en knuff framåt. När jag går tillbaka, blir jag slagen igen, därför att jag ska gå vägen framåt. Alla väsen ska gå vägen framåt, och de kommer den vägen antingen de vill det eller ej. Detta att de inte vill, beror bara på att de inte känner vägen. När de känner vägen, vill de det riktiga.
      Människorna ska nog komma att vilja göra det riktiga. De kan bara gå ett litet stycke på den felaktiga vägen, för i samma grad som man går den vägen gör det ont, då smärtar det, då blir det lidande, sjukdom, invaliditet osv. Ju längre man går den felaktiga vägen, desto väldigare smärtor och olyckligare öde får man. Så till sist vänder man om. Därför är smärtan ett skyddsräcke. Man kan också säga att smärtan är en klocka som ringer för att varna, för att ge väsendet till känna: "Du har kommit fel, nu måste du gå den andra vägen. Du går mot mörkret, du går mot sjukdom och elände. Den andra vägen går mot ljuset. Även om du för ögonblicket tycker att du går den bästa vägen, så se verkligen till att gå över till den andra vägen."
      De människor som får klarhet i detta, kommer aldrig att tvivla på vilken väg de ska gå. De ser hur det stämmer med religionen. Här kan vi dessutom försvara religionen, i och med att den söker få människorna att lämna det onda och nå fram till det goda. Det gör ingenting att de andra detaljerna har satts ihop fantasimässigt. Det har ju hjälpt människorna ett långt stycke. Men nu ska vi inte leva på fantasiföreställningar, nu ska vi leva på livets eget tal. Nu ska vi inte förbinda oss med en människa, utan med själva livet, det vill säga med själva Gudomen. (Se st. 240, 265, 302, 420, 473, 482, 488, 509, 539.)