Symbol nr 21, detalj 1
Den eviga kosmiska, organiska förbindelsen mellan Gud och gudason 1
446. Denna detalj med de fyra gula och gröna figurerna visar bönens utveckling, som jag förklarade förra gången. Jaget visas med en triangel, dess medvetande eller mentalitet visas med en rund skiva med ett gult och ett grönt fält, som ska uttrycka känsla och intelligens.
      Det finns ju flera skikt i medvetandet, det finns också instinkt. Det är en särskild grad av instinkt i väsendet längst till vänster, där det är mycket känsla och bara lite intelligens. Där är instinkten i någon mån med och avhjälper den bristfälliga intelligensen. Det är därför som folk kan vara så starkt troende, att ingen intelligensmässig förklaring kan rubba dem från deras tro. Känslan är alltså fylld eller ledd av instinkt, och det finns bara mycket lite intelligens. Käglan med frågetecknet ska symbolisera dess förhållande till Gud. Jag nämnde att djuret utstöter ångestskrin. Det är där vi börjar kunna se den automatfunktion som senare blir mer och mer synlig som det något i väsendena som söker sig mot Försynen. Därför är det ett frågetecken. Djuret är inte medvetet i något av detta, det är en automatfunktion att det skriker.
      Liksom djuren skriker också människorna, när de helt plötsligt råkar ut för en överhängande fara. Men de har fått förmåga att tänka, och därför är det inte enbart när de är i livsfara som de ställer in sig på Gudomen, de börjar också medvetet vända sig till Gud.
      Den andra figuren visar den religiösa människan som har lite mer intelligens, men där finns fortfarande mycket känsla och instinkt. Figuren är uttryck för de troende ända upp till de moderna troende kristna, buddhister och anhängare av de andra stora religionerna. De är allihop baserade på tro, på föreställningar och hypoteser, det är inte vetenskap. Det finns korn av vetenskap, men de är så inhöljda i hypoteser och föreställningar. Nej, det är alltså tro, det är inte vetenskap, där finns ingen visshet. I förhållandet till Gud finns det ett frågetecken bakom, eftersom det inte finns någon absolut säkerhet. Det finns inte något absolut vetande hos dem.
      Den tredje figuren visar hur intelligensen har utvecklats. Den blir mycket, mycket större, instinkten har inte mycket att säga till om, och där finns en smula känsla. Vi når således fram till det centrala i den moderna människan. Hon har förlorat tron på att det finns en Gud, hon är däremot inställd på det materiella. Det finns ingen inriktning på Gud, inställningen är att "när man är död, då är man död".
      Det har varit en sådan sträng materialism. Nu har den lyckligtvis kulminerat, och världen är i färd med att gå framåt mot ett religiöst tillstånd. Men för några år sedan var människorna här i väst kolossalt materialistiska och trodde att döden är avslutningen på det hela, då finns det ingenting mer, när man är död så är man död. Tron på materien och döden har jag därför symboliserat med dödskallen.
      Men det religiösa kommer tillbaka, eftersom humaniteten utvecklas. Hos en människa som bara har mycket lite känsla och samtidigt en stor intelligens, framkallar lidandena en medlidandeförmåga, en förmåga att känna eller förnimma andras lidanden.
      Den fjärde figuren visar hur det är balans mellan känsla och intelligens. Väsendet har blivit till en kosmisk människa, till ett kristusväsen.
      För en människa med kosmiskt medvetande är Gud inte någon hypotes eller en föreställning om något som skulle kunna finnas. Gud är ett absolut realistiskt faktum, upplevt uteslutande med andliga sinnen, och därför kan man inte bevisa det fysiskt. Jag kan inte bevisa för er att jag har upplevt Gud, att Gud är en realitet för mig, jag kan bara förklara mitt liv för er. Men ni ska ju själva uppleva det och nå fram till samma tillstånd, så en dag är Gud en lika väldig realitet för er som er kropp i dag är en realitet. Detta var alltså i korthet väsendets utveckling, från det att det som djur utstöter ångestskriet, till dess att det blir till människan som Guds avbild. (Se st. 447, 543.)