Symbol nr 13
Den eviga världsplanen
539. Symbolen visar världsalltet med spiralkretsloppet och organismerna. Vi ser de sex grundenergierna som gör sig gällande, och som medför att de sex tillvaroplanen uppstår.
      Den första grundenergin är instinktenergin, som bildar växtriket (röd färg) i förening med de övriga fem grundenergierna. Varje grundenergi har sin egen domän, där den ger sin verkan och är det primära i medvetandet. Instinktenergins domän är växtriket.
      I det svarta fältet i varje rike ser vi de sex organismerna eller grundenergikropparna. Dessa organismer förvandlas från det ena tillståndet till det andra. Vi ser att det finns sex kroppar, och den sjunde kroppen är själva övermedvetandet. Övermedvetandet reglerar grundenergikropparna och betingar att dessa befinner sig i detta kretslopp.
      Vi ser, att om man följer den primära kroppen i växten, instinktkroppen (röd färg), är den degenererad i nästa rike, och en annan kropp har framträtt och blivit dominerande (orange färg). Det är tyngdkroppen, som dominerar i djurriket och betingar att djuret måste dräpa för att leva.
      Denna tillvaro i djurriket är tillvarons mörkaste tillstånd. Det är den svartaste kontrasten. Men det goda med det är, att väsendena utvecklar förmågan att tänka logiskt, för det är på grund av okunskap och brist på logiskt tänkande som mörkret uppstår. Men i djurriket lär de sig hur de ska undgå lidandena, och genom att lära sig det, når de fram till att lära sig att skapa, leva och vara fullkomliga.
      Vi ser att det förvandlas, och att på varje nytt plan framträder nya förmågor, och vi kan dokumentera att tillvaroplanen ligger såsom visas på symbolen. Det är inte något uttänkt, det ligger verkligen så.
      Vi vet att instinkten inte är den högsta förmågan. Växten bärs av instinkt och är inte det högst utvecklade väsendet. Växten måste stå på sitt speciella ställe, och den utvecklar sig automatiskt. Men vi vet att djuret har fått en ny förmåga. Vad är det för förmåga? Djuret lever ju också i stor utsträckning genom instinkt, men vi ser att i förhållande till växten har djuret en mindre instinktkropp. Däremot har en annan förmåga framträtt, och det är alltså tyngden (orange färg).
      Vi ser att i djurriket är tyngdkroppen kulminerande, och känslokroppen (gul färg) är på väg att framträda. Tyngdenergin är särskilt fysisk, och i förening med känsloenergin skapar den kraft. De två energiarter som bildar vår tyngdkropp och vår känslokropp, är energier som också är närvarande i alla andra ting. Det är dessa två energier som bestämmer all kraft i världen: klotens rotation, solarnas liv, och det är samma krafter som exploderar i en vätebomb eller i ett jaktgevär. Allt detta har utgått från dessa två krafter som åstadkommer all kraft i världen. Men dessa detaljer kan jag inte komma närmare in på, för här ska vi ju bara se på de särskilda principerna.
      I kretsloppet ser vi att det utvecklar sig till en finare materia, till finare existenser, där man inte ska dräpa för att leva. Då behöver man inte ha de väldiga kraftkropparna, och då degenererar de och blir mindre. När intelligensenergin framträder och förenar sig med känsloenergin, uppstår humanitet.
      Utvecklingen av den humana förmågan medför att man i lägre och lägre grad kan nännas att göra någon illa. Intelligensen eller intellektualiteten utvecklas också. Man når mer och mer fram till att se att man inte bara kan låta bli att göra någon illa, man kan rent av utveckla sig till att göra det motsatta. Man kan utveckla sig till att vara till glädje och välsignelse, till att skapa ljus och lycka. Det är detta som vi kallar kärlek. Att de omtalade förmågorna eller energierna verkligen ligger såsom visas på symbolen, kan var och en kontrollera. Genom en smula tänkande ser man att det måste vara så. Man kan bara pröva att placera om energierna, så ser man hur man kommer i konflikt med verkligheten. Men så ska energierna ligga, och det bekräftas av det faktum att människan växer fram till den fullkomliga människans tillstånd (gul färg).
      Därefter växer man vidare fram till en högre utveckling, där man når ända till att bli färdig med det materiella planet, eftersom man kan tänka fullständigt logiskt. Då har tanken fullständigt blivit till Guds avbild. Man har fått kosmiskt medvetande och behöver inte inkarnera mer. Sedan kommer man att leva i en högre värld, visdomsriket, som är baserat på intelligensen (grön färg). Vi ser att intelligensen nu har vuxit till sin kulmination efter att ha varit mycket utvecklad i det riktiga människoriket. Vi ser också hur intuitionen framträder i ett väldigt manifestationstillstånd (blå färg).
      Man kan ju inte komma ifrån att humaniteten, intelligensen och intuitionen inte befinner sig nere i växtriket. Människorna strävar mot humaniteten, intelligensen och intuitionen, som är under utveckling i dem. Vi ser att det stämmer med symbolen. När människorna börjar bli mer moraliska, när de är goda och kärleksfulla, går de med energierna, och då är det ju dåraktigt att gå emot. Det är riktigt när religionen säger, att om vi går den felaktiga vägen, råkar vi ut för lidanden och smärtor, och går vi den rätta vägen, råkar vi ut för lycka och glädje. Vi kan således börja se, att världsalltet talar om det helt vetenskapligt och mycket tydligare än religionerna.
      I visdomsriket, där materien lystrar till tanken, kan vi njuta frukterna av dessa väldiga förmågor som vi har utvecklat nere i den fysiska världen. Här behöver ingenjören inte en mängd arbetare till att utföra de skaparverk han vill åstadkomma. Konstnären behöver inte pensel, färger och duk; endast genom tanken skapas konstverket i väldiga, naturella tillstånd.
      Intuitionsvärlden, som jag kallar den gudomliga världen, är den högsta världen. Där börjar det bli en inre värld. Det handlar inte så mycket om att skapa, utan man kan uppleva bakåt i tiden och se igenom hela världsalltet. Man kan se tillbaka på då man var ett vilt djur, då man var ett träd i skogen, då man var en växt osv. Allt detta kan man uppleva genom intuitionen, som var latent i djurriket. Intuitionskroppen har nu blivit den ledande kroppen, liksom den dräpande eller fysiska kroppen var den ledande i djurriket.
      Vid ingången till nästa rike, salighetsriket, har man genomlevt kulminationen av ljuset, och man börjar längta till kontrasten. Hunger och mättnad är ju den ledande principen, och i salighetsriket börjar väsendet längta efter det motsatta. Denna längtan bringar människan till att minnas den gång då hon upplevde motsatsen till ljuset. I hela denna fullkomliga tillvaro har väsendena inte upplevt mörker. Det mörka som vi ser i den yttre svartvita ringen utanför de andliga rikena, är bara ett vetande om mörkret. Det är bara i djurriket som mörkret är dräpande och upplevs som lidande. Uppe på de högre planen är det ett vetande om mörkret, som man alltså känner i förväg. Men efter hand degenererar detta vetande i den yttre världen, och man måste koncentrera sitt minne för att få fram mörkret. I salighetsriket är det minnesförmågan (indigofärg) som är kulminerande, medan den i djurriket är i det sista stadiet före det latenta stadiet. Minnet blir latent i människoriket hos den fullkomliga människan. I salighetsriket är minnet porten in till den materiella världen igen. Från minnets inre värld inkarnerar och föds väsendena åter till ett nytt fysiskt liv, och med utvecklingen går väsendena från salighetsriket in i en ny kosmisk spiral. Således får vi en världsplan med kretslopp, där det hela vägen finns hunger och mättnad, kontrast efter kontrast efter kontrast.
      Det stämmer också utmärkt med det vi själva upplever. Om man gläder sig över att se en lysande film, kan man gå och se den flera gånger, men man fortsätter inte i det oändliga. Varje gång man har sett filmen, förlorar den lite, och man blir mer och mer mätt på denna film. Det kan också vara en ny intressesfär som man har börjat odla. Det är något helt betagande till att börja med, men efter hand som man får smälta hela denna intressesfär, mister man intresset, och så blir man upptagen av något nytt.
      Hela vägen är det hunger- och mättnadsprincipen som gör sig gällande. Denna princip är en evig princip, och det är detta som betingar att man evigt kan få sin upplevelseförmåga förnyad. När väsendet har kulminerat i upplevelsen av ljus i den gudomliga världen, längtar det åter efter upplevelsen av djurriket. När väsendet åter ska inkarnera i den fysiska materien, är det för att få det logiska sinnet förnyat.
      I den fysiska världen uppstår en ny längtan efter att uppleva ljuset. Men utvecklingen går inte i cirkel, väsendet går in i nya kosmiska spiralkretslopp. Väsendet förnimmer det som att det går in i högre och högre kretslopp. Denna förnimmelse av en ständig utveckling mot högre och högre stadier är ett evigt upplevelsetillstånd. (Se st. 199, 240, 265, 302, 420, 482, 488, 509.)