För att över huvud taget få någon liten inblick i mänsklighetens öde måste läsaren också få kunskap om att energi inte utgör allt som existerar, utan att det finns ännu en realitet, som för övrigt inte är den minst viktiga. Denna realitet är nämligen identisk med det som upplever livet. Finns det alltså något som upplever livet? Ja, det finns över huvud taget inget faktum som är större än detta. Men detta "något" kan inte vara identiskt med energi, eftersom energi är detsamma som vibration och vibration är detsamma som rörelse och rörelsen till själva sin natur är en livlös realitet. Den har inga sinnen, inga organ och kan därför inte alls uppleva någonting. Vad vet en vindpust om ett vattenfall? Och vad vet en regndroppes fall om svängningarna från en pendel? Absolut ingenting, därför att en rörelse inte kan uppleva "något", men "något" kan uppleva rörelse. Då energi i absolut bemärkelse är detsamma som stoff, kan överhuvud ingenting som framträder som identiskt med detta, vara identiskt med det upplevande "något". Då varje ting för att kunna inverka direkt på sinnena måste vara identiskt med energi, stoff eller materia, kan detta nämnda "något" inte finnas på någon av de sex formerna av tillvaroplan. Dessa plan består ju av energi. När vi därför inte desto mindre ser att dessa är befolkade med oändliga härskaror, som vi kallar "levande väsen", kan dessa inte på något vis vara identiska med det upplevande något självt. De visar sig nämligen utgöra vissa bestämda kombinationer av grundenergierna. Dessa kombinationer kallar vi organismer eller kroppar. Vid analys av dessa kroppar kommer vi till det resultatet, att de ända in i sina minsta hårfina detaljer utgör redskap eller apparater, byggda för att uppfylla vissa planmässiga ändamål. De utgör därför realiteter som har kommit till på basis av ett föregående tänkande. Varje sådan kropp har haft en början och kommer att få ett slut, när den uppfyllt sin mission eller det ändamål, för vilket den var byggd. Då dessa kroppar alltså i kosmisk bemärkelse utgör "skapade realiteter", blir de bevis för att det omtalade levande "något" verkligen existerar. Om man inte vill acceptera kropparna som bevis för detta "någots" existens, måste man ju mena att de skapat sig själva. Men då man på de områden, där den jordiska människan har sin största insikt i skapande, nämligen där hon själv är i stånd att skapa, aldrig i något som helst fall kan bevittna att ett föremål har skapat sig självt, skulle det gå stick i stäv mot logikens lagar att påstå, att dessa kroppar blivit till av sig själva. Det vore analogt med att påstå, att en maskin, ett hus, en flygel, eller ett vilket som helst annat ting inom det mänskliga skaparområdet kommit till av sig självt. Och alldeles som detta påstående strider emot faktum kommer varje förklaring, som går ut på att kropparna skulle ha skapat sig själva, att strida emot det faktiska förhållandet och därmed vara overklig eller abnorm.
      Det är således ett faktum, att det levande "något" existerar. Och människorna har då också, om än i många fall omedvetet, uttryckt detta med begreppet "jaget". När en individ därför säger "jag såg", "jag kände", "jag talade" osv., så är detta "jag" alltså uttryck för ett levande "något". Det var således inte väsendets ögon som såg, det var inte dess mun som talade och det var inte dess kropp som kände, utan det var "jaget" som med hjälp av ögonen såg, med hjälp av munnen talade och med hjälp av organismen kände. Om inte just detta levande "något" vore närvarande bakom organismen, skulle det inte finnas någon skillnad mellan ett levande väsen och ett "lik". Ett lik är ju en organism som har blivit avskild från det levande något som skapat och begagnat det.
      Då detta något alltså inte är en skapad realitet, kan det aldrig någonsin ha haft en början, utan har evigt funnits till. Och då det inte är vibration eller energi, är det inte underkastat förvandling utan måste vara evigt oföränderligt. Det kan därför heller aldrig bli föremål för en avslutning. Eftersom detta något är identiskt med jaget eller det som upplever livet i ett levande väsen, och inte är skapat, inte har någon början eller avslutning, framträder därmed detta väsens upplevelse av livet som något evigt oföränderligt. Alla existerande levande väsen är alltså odödliga.
      Då det levande något inte är ett skapat ting och inte består av energi eller stoff, är det höjt över varje form av analys utom denna enda, att det är energins upphov, eftersom det är detta, som upplever energierna och inte omvänt. Att ge detta något en speciell karaktärsbeteckning kan således endast ske på basis av en illusion. Ty om vi säger att detta något är stort eller litet, att det är gult eller grönt, att det är gott eller ont osv., kan alla sådana begrepp endast vara uttryck för speciella energiutlösningar eller skapade realiteter och kan därmed omöjligt vara uttryck för det levande något. Detta något, jaget eller det som upplever livet i varje väsen, är och förblir alltså i all evighet en över alla företeelser och skapelser höjd namnlös realitet. I förbindelse med en organism framträder det i tillvaron som ett levande väsen.