De föregående kapitlen gav läsarna så stor inblick i de eviga faktumen eller den gudomliga världsplanen, att de fick erfara att varje levande väsen är identiskt med en evig, oförgänglig realitet. Väsendets oförgänglighet åter är baserad på dess framträdande som utgörande ett evigt, oskiljbart samspel mellan tre orubbliga principer, vilka skiljer sig från allt annat i världen genom att inte vara identiska med resultat av skapelse och vilka följaktligen aldrig någonsin kan ha blivit till, utan evigt har funnits till. Då dessa tre principer just utgör de tre betingelser som måste uppfyllas av ett ting för att detta ska kunna framträda som "levande", blir varje levande väsen alltså identiskt med "ett evigt levande ting". Detta betyder återigen att det levande väsendet utgör en realitet, som förnimmer, upplever och manifesterar sig i en evigt fortsättande tillvaro eller upplevelse av livet. Om denna eviga existens har den jordiska människan inte någon medveten uppfattning.