Hela mänsklighetens nuvarande misär är alltså en utvecklingsfråga. Den kan därför inte läggas någon till last, varken prästen eller förbrytaren, varken den rike eller den fattige. Den är baserad på det bestående systemet. Och man kan inte begära att detta ska representera en högre idealism eller utvecklingsstandard än den som det mänskliga genomsnittsmedvetandet har nått och varav det just är ett resultat. Men eftersom mänskligheten inte är abnorm, utan har förmåga att göra erfarenheter, förmåga att forska, ska den just genom alla de disharmonier och obehagligheter som den nu suckar och stönar under, komma till insikt om de djupaste orsakerna till detta och därmed komma att övervinna sitt nuvarande mörka öde.
      Detta öde utgör alltså i sina detaljer det forskningsobjekt, där mänskligheten i dag är i färd med att inhämta kunskaper om hur ett samhällssystem eller en samhällsordning absolut inte ska vara. Mänskligheten gör således i dag erfarenheter, som utlöser en växande antipati mot bestående förhållanden och framkallar en underminering av det gamla samhällssystemet, och denna antipati utgör således det första tecknet på en begynnande ny tids morgonrodnad. Det kommer snart att vara ett faktum för alla, att vi bevittnar den gamla världskulturens undergång och en ny världskulturs födelse. Vi passerar en utomordentligt stor vändpunkt i jordens historia. Vi skådar en milstolpe i evighetens oändliga rike.
      Mänsklighetens nuvarande generationer har i arv från forna tider mottagit stor visdom. För att inte verka alltför bländande och omöjlig eller oförståelig anpassades denna visdom genom symboler och liknelser till tidigare generationers primitiva föreställningsliv. Och då den ännu i sin traderade form är iklädd samma anpassningar eller liknelser, har den inte tillräckligt stark inverkan på nuvarande generationer. Dessa har nämligen på andra vägar, dels genom vetenskaplig forskning dels genom utveckling av ett större känsloliv, kommit att besitta kunskaper som, även om de inte är tillräckliga som underbyggnad för de religiösa eller moraliska kraven, ändå för länge sedan överglänst den yttre dräkt eller tolkning, genom vilken den nedärvda visdomen var avbländad. Denna tolkning blev därför av senare generationer mer och mer uppfattad som föråldrad eller naiv, blev mer och mer till dogmer. Detta måste i sin tur nödvändigtvis framkalla en disharmoni mellan dessa generationer och den traderade visdomens förkunnare.
      Tvivlare och fritänkare uppstod. Intresset för att gå i kyrkan avtog. Det blev omodernt att vara religiös. Och det skapades således grogrund för en viss demoralisering. Denna disharmoni åter har mycket ofta blivit betecknad som "irreligiositet". Men denna beteckning är mycket felaktig. Ty ingen människa kan i absolut mening vara irreligiös. Även om hon inte kan tro på en bestämd liknelse, en bestämd form eller dogm, tror hon likafullt på sanningen. Det fordras bara att denna visas i en form som finner genklang i hennes eget inre. När den tolkas i harmoni med hennes egna erfarenheter och upplevelser, då tror hon absolut. Om hon i ett sådant fall inte tror, kan det endast bero på sjukliga inslag som finns i hennes medvetande. Och som ett onormalt väsen kan hon då inte här komma i betraktande.
      Det är alltså inte endast den materiella utan också den religiösa eller andliga sidan av livsupplevelsen som jordens människor befinner sig i disharmoni med.