Döden är, när den inträder på ett naturligt sätt, i verkligheten en ljusets tilldragelse, inför vilken det endast finns all möjlig anledning att jubla. Det som skett är endast att den så kallade "döde" blivit befriad från en åldrad och utsliten kropp, som enbart var en skugga av vad den en gång varit och genom vilken hans upplevelse av tillvaroplanet i fråga naturligtvis också bara kunde bli en återsken av vad som ursprungligen var avsett, ja, ibland kanske bara en tjugo- till tjugofemprocentig upplevelse i stället för en hundraprocentig. Att sörja över en sådan tilldragelse, att önska att något väsen ska fortsätta att uppleva en sådan tillvaro, är ju i själva verket att önska något ont över väsendet, men detta är naturligtvis ursäktligt, då vederbörande är ovetande om vad som i verkligheten har försiggått. Att det "döda" väsendet har fem andra kroppar till sitt förfogande och att en av dessa vid den naturliga döden alltid är så långt framme i utveckling att den efter döden kan befordra eller bära medvetandet, har man ju ingen självupplevd eller realistisk vetskap om.