För en självmördare förstärks obehaget ytterligare med den för individen utomordentligt skräckfyllda besvikelsen över att döden inte, som han hade tänkt sig, blev en befrielse från svårigheterna. Förutom att han tvärtom fortfarande är fullt medveten om dessa, har han nu också påfört sig själv det lidandet att till en viss grad få en onormal andlig tillvaro med risk för att svårigheterna upprepas i nästa fysiska jordeliv. Han blir alltså varse att man inte kan fly från sitt öde. Hade han stannat kvar i svårigheterna tills döden inträdde av sig själv, skulle hans andliga tillvaro i varje fall ha blivit mer normal och skänkt styrka för nästa jordeliv.