Men då väsendena för att kunna födas i en ny fysisk kropp måste passera alla spiralens högsta riken, om än naturligtvis i rätt elementära eller latenta former, kommer obehagligheterna endast att sträcka sig till det första riket efter döden, och då endast till dettas allra lägsta sfär. Denna sfär är på det fysiska planet känd under begreppet "skärselden" och har genom övertro ytterligare fått benämningen "helvetet". För alla väsen med felsteg måste således en viss obehaglig zon passeras efter den fysiska döden. Men "den eviga elden" och "oändliga förtappelsen", som den primitiva fantasin har utstyrt denna zon med, existerar naturligtvis absolut inte. Den kan nog ändå vara mycket obehaglig, men då obehaget ju endast kan existera som verkningar av individens egna felsteg och då den som ett supplement till den fysiska tillvaron har till uppgift att stimulera individen till att inte begå felsteg, till att inte längre begå självmord, till att inte leva onaturligt, med andra ord är vägvisaren till ett fullkomligt liv eller inriktningen mot Gud, och då dessutom obehaget endast sträcker sig över en mycket liten sfär i förhållande till hela den andliga zonen, som i övrigt utgör en ocean av ljus och salighet, blir den i sin djupaste analys att beteckna som en gudomlig välsignelse. Därför finns det i verkligheten inte alls någon anledning att sörja över vänners eller släktingars onaturliga död eller bortgång till den andliga världen.
      Om den bortgångne har barn eller andra anhöriga, som vid hans eller hennes bortgång kommer att lida nöd, tillkommer det de efterlevandes anhöriga och vänner att tillsammans med samhället träda i den bortgångnes ställe och avhjälpa nöden. Härigenom förs den "döde" lättare genom obehagszonen, eftersom han eller hon just i denna zon ännu till en viss grad kan stå i förbindelse med det fysiska planet och på så sätt få lättnad i den tyngd som åsynen av de efterlämnades nöd och elände, åsynen av deras tårar, saknad och förtvivlan skulle vara.
      Att sörja över ett väsens död eller överföring till den andliga världen är en primitiv medvetandeyttring som upprätthålls av okunnighet eller bristande kännedom om verkliga faktum. Man gläder och stöder alltså de "döda" genom att inte sörja. Goda och vänliga tankar riktade mot de "döda", samt en sann kärlek till deras efterlevande är den absolut högsta och mest gudomliga "minnesruna" som överhuvud kan beskäras någon individ.