För att den fullkomliga harmonin ska kunna födas på jorden måste den eviga visdomen eller den absoluta sanningen om livet avslöjas på ett sådant sätt, att den är i harmoni med de absoluta faktum, som väsendena genom sin intelligens- och känsloutveckling har kommit i besittning av. Den kan inte längre visas som en dogm, en liknelse, en vacker saga utan något särskilt fäste i de dagliga erfarenheterna och kan därför endast vara en trossak. Den måste visas som en realitet som har vetenskaplig förankring i verkliga händelser.
      Nuvarande generationers irreligiositet är alltså i verkligheten endast uttryck för en religiositet som inte bara fordrar den eviga visdomen som tillvarons absoluta facit, utan också detta facits uträkningsmetod, så att man själv kan göra uträkningen och därigenom göra detta facit till sitt eget vetande. Det är denna form av religiositet vi bevittnar i det vi kallar modern vetenskap. Alla vetenskapsmän är därmed i grunden sanningssökare.
      Genom skolor och läroanstalter av alla slag utbreder sig denna form av religiositet till allmänheten. Varje människa, om hon så endast lärt sig räkna eller vet vad två plus två är, är alltså en blivande vetenskapsman, en begynnande visdomsdyrkare, även om det inte är vanligt att uppfatta det så. Och det är givet att ju mer en sådan form av religiositet tilltar i utveckling, desto mer måste en religiositet som är baserad på blind tro komma att avta.
      Grunden till denna nya utveckling av religiositet är i sin tur att söka i den under det senaste århundradet allt snabbare utvecklingen av individens analyseringsförmåga eller det vi kallar intelligens. Intelligensen är det första sinnet, genom vilket individen kan komma fram till den absoluta insikten eller analysen av sina upplevelser.
      Då människorna här på jorden i stor utsträckning är föremål för materiella eller fysiska upplevelser, är det dessa som för närvarande utgör det dominerande objektet för intelligensens sökarljus. Och det första absoluta vetande som mänskligheten därvid kommer i besittning av måste därför i motsvarande grad nödvändigtvis bli av materialistisk eller fysisk natur. När den moderna vetenskapen betecknas som fysisk eller materiell, är det endast uttryck för att dess utövare eller upphov ännu inte har särskilt många andliga erfarenheter eller upplevelser, efter vilka de kan rätta sin intelligens. De är därför i motsvarande grad avskurna från möjligheten att tillägna sig andligt vetande, oavsett hur stor deras intelligens än är. Liksom det fordras fysiska erfarenheter för att kunna ge fysiskt vetande, krävs det också andliga erfarenheter för att kunna ge andligt vetande. Den moderna vetenskapen är därför ännu inte någon auktoritet på andliga eller ockulta områden. Men vad den alltså inte är i dag, det kommer den att bli i framtiden. Sedan den passerat kulminationen av det fysiska vetandet, kommer dess hunger efter det andliga att uppstå.